Finansminister Magdalena Andersson har med hänvisning till att alliansen gjort för stora skattesänkningar hävdat att det är ”tomt i ladorna”. Därför föreslår hon att överskottsmålet bör överges, i varje fall efter 2018. Detta fordrar en kommentar från Ljungeld.

Tomt i ladorna

Svenska staten har en finansiell nettoförmögenhet på 965 miljarder kr. 1998 låg den på minus 400 miljarder kronor och 2004 låg den på noll (Konjunkturinstitutets rapport 2014 ”Den offentliga sektorns skulder och finansiella tillgångar”). Den stora ökningen under de senaste åren står ökningen av valutareserven och ökningen av värdet på onoterade aktier för. (2013 ökades valutareserven med 100 miljarder kr som extra säkerhet för riskerna med bankernas utlandsutlåning!) Det är här det svenska årliga exportöverskottet på ca 200 miljarder kr har hamnat, i passiva buffertar för statsapparaten — inte i jobbskapande investeringar. Om man skulle jämföra den svenska staten med ett företag har överskottet hamnat i kassan i stället för i investeringar.

Däremot har bl.a. EMU-krisen resulterat i en konjunkturnedgång (nedgång i efterfrågan på varor och tjänster i Europa, som leder till minskat antal jobb i Sverige). Då är det svårt att uppnå ett överskottsmål. Andersson skyller konjunkturnedgången på tidigare jobbskatteavdrag. Jobbskatteavdraget genomfördes i fem steg 2007-2011. Genom avdragen stärktes sysselsättningen genom att fler anställdes när skatten sänktes på arbete. Ett tydligt tecken på detta var att statsskulden minskade från 37,4 % av BNP 2007 till 32,5 % 2012. Jobbskatteavdragen gjorde också att fler sökte arbete än tidigare, eftersom skatten blev lägre för den anställde. Fler blev sysselsatta och fler sökte arbete. Därför minskade inte arbetslösheten i takt med att sysselsättningen ökade.

Andersson har även under och efter valrörelsen vägrat att beakta att Lehman Brothers-krisen i USA och EMU-krisen faktiskt har inträffat. Dessa kriser har naturligtvis inte passerat obemärkt i Sverige. Då kan det vara lämpligt att jämföra med hur andra länder har klarat kriserna, t.ex. med avseende på förändringen av den offentliga sektorns bruttoskulder (förändringen motsvarar den för statsskulden eftersom övrig offentlig sektors skulder, kommunernas skulder, i praktiken har stått stilla), se diagrammet nedan.

Offentlig sektors bruttoskuld 2006-2014

Källa: PROP. 2013/14:100 Bilaga 4, Diagram 4.4, Europeiska kommissionens vinterprognos, 2014

Anderssons mandat och stabiliteten i finanspolitiken

Redan i juni 2014 meddelade prognoschefen i konjunkturinstitutet att skatterna behöver höjas 120 miljarder kr under perioden 2014-2018, för att bibehålla det offentliga åtagandet och samtidigt nå överskottsmålet. Till detta har senare kommit 12 miljarder i ökade kostnader för flyktingmottagande. Detta måste Andersson ha varit fullt medveten om. Ändå sa hon i valrörelsen som svar på frågan ”Har du också som mål att ni ska nå överskottsmålet till 2018?” följande:”Vi har ju kritiserat regeringen för att man bryter mot budgetreglerna. Jag är lite gammaldags, jag tycker att man ska hålla sig till regler. Självklart är det rimligt att nå överskottsmålet, hade Socialdemokraterna styrt hade vi nått dit mycket tidigare.”

Här har Andersson gett sig själv ett mandat att uppfylla. Genast när hon tillträder tar hon fram nya siffror och låtsas som om det hon informerats om tidigare inte existerade. Och plötsligt aviserar hon att överskottsmålet kommer att överges.

I den situationen har Finanspolitiska rådet framhållit att det inte är ”tomt i ladorna” och att så här lättvindigt ändrar man inte strategin för Sveriges offentliga finanser. Rådet menar att det handlar om den långsiktiga trovärdigheten för svensk finanspolitik och därmed vilka räntor som sätts på den svenska statsskulden. Det bör i sammanhanget nämnas att Finanspolitiska rådet inte har mandat att ifrågasätta överskottmålet utan endast att ”följa upp och bedöma måluppfyllelsen i finanspolitiken” (SFS 2011:446, 5 §). Andersson har genmält att ”behovet av ett finanspolitiskt råd är mindre med en socialdemokratisk politik” och svarat undvikande om hur hon ser på rådets framtid.

Andersson har senare hävdat att hon med ”tomma lador” menade att skatteintäkterna nu är mindre än utgifterna för staten. Ljungeld har liksom Finanspolitiska rådet den uppfattningen att det är just så konjunkturpolitik ser ut. Man underbalanserar budgeten vid lågkonjunktur för att överbalansera vid högkonjunktur. Andersson har konstaterat att det inte var ”tomt i ladorna” vid Lehman Brothers-krisen 2007-2009. Här prisar Andersson ekonomin just under den period då den större delen av jobbskatteavdraget genomfördes, som Andersson har ansett vara så skadlig för svensk ekonomi. När det gäller krisernas allvarlighet för bedömer Ljungeld, med hänsyn till den Sveriges väsentligt större handel med EU-länderna än med USA, att EU-krisen bör ha drabbat svensk ekonomi djupare än Lehman Brothers-krisen.

Men vad som kanske oroar mest är att Andersson har återkallat Statistiska Centralbyråns uppdrag att mäta sysselsättningsgraden i olika åldersklasser. Det kan bara förklaras av att siffrorna är politiskt olämpliga för regeringen. Regeringen vill minska arbetslösheten, men inte förbättra sysselsättningen. Det enda sättet att nå ett sådant resultat är att en större andel av befolkningen förtidspensioneras eller sätts i olika aktiviteter som t.ex. den s.k. 90-dagarsgarantin.

Och mycket riktigt: I Finansplan 2015 står under avsnittet 1.9.1 Effekter på arbetslöshet och sysselsättning: ”De skatteförslag som lämnas och aviseras i denna proposition kommer att bidra till att sysselsättningen och BNP dämpas något. I vilken takt och i vilken utsträckning dessa långsiktiga effekter kommer att realiseras är osäkert och svårt att bedöma.”

Sammantaget ser det ut som om överskottsmålet fyllt sin funktion för Andersson. Före valet var det viktigt att behålla det för att nagla fast den dåvarande regeringens ekonomiska politik. Efter valet verkar Andersson vilja skaffa sig ett bättre utrymme för olika budgetutgifter och föreslår därför att överskottsmålet överges.

För att bibehålla stabiliteten i finanspolitiken bör överskottsmålets vara eller inte vara diskuteras utifrån målets egna för- och nackdelar — inte utifrån budgettaktiska aspekter.