Redan 1953 (”The Case for Flexible Exchange Rates”) förutspådde Milton Friedman att låsta räntor leder till ”krisnivåer som kräver drastiska åtgärder i landet, internationell rådgivning och hjälp från utlandet”. Det var precis vad som hände för Grekland 2011. 1968 skrev han i ”The Role of Monetary Policy”: ”Om en centralbank misslyckas med att snabbt vidta motåtgärder, kommer tillväxtpotentialen att falla p.g.a. att långsiktiga investeringar kommer att minska och delar av de arbetslösas humanresurser blir föråldrade.” Det blev en kritik av ECBs (Europeiska Centralbanken) brist på förståelse för den kris som satte in i de flesta västeuropeiska länder efter 2007-2008. Friedman tilldelades Nobelpriset i ekonomi 1976.

Franco Modigliani, professor MIT (Massachusetts Institute of Technology) och Robert Solow (Columbia University) m.fl. förklarade 1998 att ECB övervärderade prisstabilitet (höga räntor), vilket kommer att göra problemet med arbetslösheten värre. (”An Economists’ Manifesto on Unemployment in the European Union”). Modigliani tilldelades Nobelpriset i ekonomi 1985 och Solow 1987.

Solow varnade 1993 (”Competitive Disinflation: The Mark and Budgetary Politics in Europe”) tillsammans med bl.a. Edmund Phelps, som fick Nobelpriset i ekonomi 2006, för nationella regler för budgetunderskott (Maastricht-reglerna föreskrev max 3 % av BNP).

Paul Krugman, som fick Nobelpris i ekonomi 2008, skrev 2011 följande svidande kritik av ECB (se artikeln i New York Times): Utöver problemet med euron är ECBs besatthet att behålla sitt ”oklanderliga” rekord på prisstabilitet: I en tid då Europa desperat behöver en stark återhämtning och en blygsam inflation skulle vara till hjälp, har banken i stället stramat åt monetärt (höjt räntan för att förhindra inflation, min anmärkning) och försökt att avvärja inflationsrisker som existerar bara i ECBs fantasi.

Joseph E. Stiglitz har skrivit en bok om euron, som finns översatt till svenska: ”Euro — Hur en gemensam valuta hotar Europas framtid”. Stiglitz tilldelades Nobelpriset i ekonomi 2001.

Ashoka Mody, professor i internationell ekonomi vid Princeton University och tidigare direktör för IMFs (Internationella valutafonden) forsknings- och Europeiska avdelningar har skrivit en fantastisk bok: ”Euro Tragedy — A drama in nine acts”. Det är en europeisk ekonomisk efterkrigshistoria fram till 2018. Jag kommer att kommentera den i ett senare inlägg.

George Akerlof, Nobelpristagare i ekonomi 2001 skrev i en recension av Euro Tragedy: ”Den lyfter fram en av de största och mest konsekventa berättelser om vår tid: Europas försök att bygga en politisk union runt en valuta. Skrivet med djup vetenskaplig noggrannhet och visdom av en erfaren politiker är denna milstolpe också en gripande läsning. Shakespeare skulle ha älskat den.”

Skillnad mellan amerikanska och europeiska nationalekonomer

Det är påfallande att amerikanska och andra internationella ekonomer ser EMU som en ofullständig monetär union, medan samma kritik är sällsynt från ekonomer i Europa. De förra betonar vikten av tillväxt och en helhetssyn på ekonomin, medan de senare anser att minskade offentliga skulder och minskad inflation (prisstabilitet) är de centrala kraven på en nationell ekonomi; frågor om sysselsättning och arbetslöshet blir då underordnade. Resultatet märks tydligt i arbetslöshetsstatistiken.

Område 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015 2016 2017 2018
EMU-19 7,5 7,6 9,6 10,2 10,2 11,4 12,0 11,6 10,9 10,0 9,0 7,8
USA 4,6 5,0 7,8 9,8 9,1 8,3 8,0 6,6 5,7 4,9 4,8 3,8

Arbetslöshet i %. Källa: Eurostat (Europa), Trading Economics (USA) (EMU-19 är de 19 medlemsländerna i EMU)