ljungeld.se

En blogg dels om nationalekonomi och dels om IT-infrastruktur
Euron krackelerar

I stort sett all ekonomisk statistik är transparent i EU. Nästan allt finns att hämta på Eurostat. Därför är det inte svårt att ta reda på t.ex. alla brister som finns hos euro-systemet, som beslutades i Maastricht-avtalet 1992. Beslutet kom till i en ”fredseufori” efter det att Sovjetunionen hade upplösts, muren hade fallit och Tyskland hade återförenats. Jag har med utgångspunkt från materialet hos Eurostat i ett antal artiklar försökt att belysa problemen med den europeiska valutaunionen (EMU) och euron.

Däremot är de enskilt ansvariga vid röstning på Europeiska Centralbanken (ECB) om de viktiga besluten om styrränta för euron dolda. Besluten tas kollektivt.

Jag är en stark vän av EU och EUs rättssystem, där domstolarna svarar för rättsskipningen och där offentligt ansvariga kan bytas ut genom fria, allmänna val. Däremot anser jag att euron är en olycka för Europa. Euron har skapat en hög arbetslöshet både i Finland, Frankrike och i södra Europa. Euron bryter sönder Europa i två delar; Grekland, Italien, Spanien och Portugal å ena sidan och övriga Europa å den andra. Arbetslösheten och den låga tillväxten i euro-länderna är en starkt bidragande orsak till uppkomsten av populistpartier i Europa. För att Europa inte ska brytas sönder ekonomiskt och politiskt, vill jag verka för att euron upphör som gemensam valuta i länder med olika förutsättningar.

Vill Du läsa artiklarna i en någorlunda logisk följd rekommenderar jag följande ordning:

1. Euron håller inte!, som är en inledande artikel.

2. ECB blundar för arbetslösheten!

3. Varför fungerar dollarn och inte euron?

4. Vill Grekland och Italien stanna kvar i EMU?

5. Eurons stabilitets- och tillväxtpakt är kontraproduktiv!

6. Wahlroos har rätt — Finland har förlorat på euron!, som är en kommentar till ett uttalande från Nordeas styrelseordförande Björn Wahlroos.

7. Sverige bör akta sig för euron, Cecilia Wikström (L)!, ett bemötande av en debattartikel från Cecilia Wikström i Svenska Dagbladet.

8. Erkända ekonomer är emot euron, om vad nobelpristagare och andra kända nationalekonomer sagt om euron.

9. Är vi inte Europa-vänner om vi vill styra det egna landets ränta?, om det demokratiska i en ECB-styrd styrränta, med exempel från Italien.

10. Ska Grekland straffas?

11. Är euron mer demokrati, Cecilia Malmström?, som handlar om euron och demokratin i Europa.

12. För att ge en sammanfattning av olika ekonomiska stimulansåtgärder för ett lands ekonomi har jag skrivit en artikel om Att komma ur en lågkonjunktur.

Som svar på artiklar, som jämfört euron med kronan, har jag förklarat Varför är kronkursen så låg?, som ger en helt annan syn på kronan än de etablerade beskrivningarna.

Skicka gärna kommentarer till artiklarna till erik snabela xml.se

(Här är en replik till Cecilia Malmströms inlägg på SvDs debattsida i maj 2019. Repliken togs inte in i tidningen.)

Cecilia Malmström har i en artikel i Svenska Dagbladet den 30 maj 2019 förklarat hur EU är en väg till mer demokrati.

Hon berättar att redan 1977 uttryckte federalister att den kraftiga ökningen av grupper som kampanjar för olika mål, medborgarrörelser och till och med spontana revolter, är ett symptom på att det nuvarande systemet
inte förmår att möta medborgarnas behov.
Hon pekar på att detta kan gälla för dagens gula västar, klimatstrejker och bensinupprop. Hon beskriver EU som ett föredömligt tvåkammarsystem, där Kommissionen kan sägas utgöra regering och Parlamentet och Rådet utgör två kamrar. Vidare enligt 1977 års federalister hävdas att vi behöver skapa institutioner kapabla att lösa gränsöverskridande Europeiska problem – problem som har flytt nationalstatens
kontroll.

Låt oss tillämpa dessa principer för demokrati på euron. Eftersom Malmström företräder det enda parti som anser att Sverige bör byta kronan mot euron, är det förvånande att hon inte nämner euron som en del av den europeiska demokratin.

Maastrich-avtalet 1992 innebar bl.a. att en valuta, euron, infördes för 19 EU-stater (slutligen). Det bör sägas att 1992 var Europa i en ”fredsyra” med Sovjetunionens fall, riving av muren och återförenande av Tyskland. Avtalet innebar, att inte bara EMU-länderna utan samtliga EU-länder förband sig att på sikt maximalt ha en statsskuld på 60 % av bruttonationalprodukten (BNP) och att det årliga budgetbalansen inte fick understiga -3,0 % av BNP.

Trots fredsyran, backning av Paris borgmästare Jaques Chirac och förre presidenten Valéry Giscard d’Estaing lyckades president François Mitterand endast uppnå en 51 mot 49 % majoritet med knappt 70 %-igt valdeltagande 1992. I Danmark fick nej-sidan 52 mot 48 % majoritet med 83 %-igt valdeltagande. Endast på Irland fick ja-sidan en klar majoritet (69 mot 31 %, 57 % valdeltagande). I Tyskland motsatte sig förbundskansler Helmut Kohl en folkomröstning. Han visste att det fanns en stor majoritet för att bibehålla den starka D-marken i det förenade Tyskland. Senare (2000) bekräftade Danmark med 53 mot 47 % sitt nej till euron. 2003 röstade Sverige med 56 mot 44 % nej till euron.

Malmström nämner inte ett ord om folkomröstningar som ett demokratiskt institut för länder i Europa. Sammantaget var det på en mycket bräcklig demokratisk grund och med fredsargument som eurons regelverk genomfördes. Så här i efterhand måste man konstatera att konsekvenserna blev mycket olyckliga. Euron har inte skapat fred utan orsakat starka motsättningar mellan framför allt Tyskland och de syd-europeiska länderna.

Populist-partier växer vid hög arbetslöshet

All vetenskap pekar på att uppkomsten av populist-partier främst beror på hög arbetslöshet. Låt oss jämföra arbetslösheten mellan dagens EMU-länder (EU-19) och EU-länderna som idag är utanför EMU (EU-9) samt USA under 2000-talet:

Område 2000-2008 2009-2017 2018
EMU/EU-19 8,5 10,6 7,8
EU-9 8,6 7,5 4,2
USA 5,0 6,9 3,8

Källor: Eurostat (Europa), Trading Economics (USA)

Bakgrunden till den ekonomiska recessionen under 2010-talet och den höga arbetslösheten är fastighetskrisen i USA 2007-2008, som spred sig till de europeiska bankerna något år senare. (De hade också beviljat de amerikanska s.k. sub-prime-lånen.) EMU-bankerna var dessutom belastade av lån till statsskulderna för de fattiga (Grekland, Cypern, Italien, Spanien och Portugal). Orsaken till att statsskulderna i de fattiga länderna drabbades, var den höga euro-räntan, som under perioden 2008-2012 låg mer än 0,75 % (75 räntepunkter) över t.ex. den i USA. De fattiga euro-länderna fick inte råd att stimulera sina ekonomier genom finanspolitiska åtgärder (budgetbalans fick ej understiga -3 %) och inte heller med att sänka räntan (den bestämdes ju av ECB i Frankfurt). Det olyckliga är att konservativa, liberala och socialdemokratiska partier i Europa har försvarat denna ekonomiska politik.

Men när det gäller att dra slutsatsen om orsaken till arbetslösheten, har Europa inte kommit någon vart. ECB prisar sig självt för den lägsta arbetslösheten i euro-området sedan millenieskiftet. De amerikanska ekonomerna inklusive flera nobelpristagare pekar på grundläggande brister i EMU, medan europeiska ekonomer passar.

Självklart är euron den stora orsaken till arbetslösheten!

När man vill motarbeta populistpartier i de sydeuropeiska länderna, Frankrike och Finland ser man bara till symptomen, ytan, inte till orsakerna,strukturen. Malmström nämner inte ett ord om euron. Den infördes, som sagt, under demokratiskt tveksamma former och när det gäller att utkräva ansvar, som Malmström ansåg vara en central fråga i EU, fattar ECBs direktion räntebeslut kollektivt. Det går inte att få reda på vem i direktionen som har röstat för vad!

Sammantaget har euron skapat hög arbetslöshet, väsentligt stärkt uppkomsten av populistpartier och följer inte de demokratiska principer som Malmström hävdar för EU. Ändå förordar Cecilia Malmströms parti Liberalerna att vi ska byta kronan mot euron.

Att Grekland kom med i den europeiska monetära unionen (EMU) och ersatte drakman med euron var olyckligt. Det kan vi alla vara överens om. Transparensen i grekisk ekonomi var undermålig. Statsskulden låg på 105 % av bruttonationalprodukten (BNP) vid inträdet 2001. Enligt eurons regelverk borde länder vid inträdet ha en statsskuld på högst 60 % av BNP. Från EMUs sida var det viktigt att så många länder som möjligt snabbt kom med i EMU. Några folkomröstningar om inträde var inte aktuella. Danmarks folkomröstning, som gav ett klart ”Nej” 1993, var ett avskräckande exempel.

Lars Calmfors, en ledande svensk nationalekonom, har i efterhand berättat att det ”gick inte att varna för ett grekiskt inträde”. Frågan var redan politiskt avgjord (utan folkomröstning, min anmärkning).

När bankkrisen kom 2007-2008 blev svagheten i den grekiska ekonomin uppenbar. Angela Merkel och den europeiska centralbanken (ECB) förhöll sig passiva länge. ECB t.o.m. höjde styrräntan i två steg 2011 så att statsskulden blev ännu ”dyrare i drift”. Det var först när den grekiska statsskulden hade stigit till över 170 % av BNP 2011 som åtgärder blev av nöden framtvingade. Den långa väntan fick ödesdira konsekvenser.

Hur bör man hantera en skuldsatt?

Ett radikalt sätt är att sätta parten i konkurs. Det var inte politiskt möjligt, när det gällde Grekland.

Då återstår i praktiken bara skuldsanering. En skuldsanering är det bästa sättet för den skuldsatte att komma på fötter. Det är därigenom också det bästa sättet för gäldenärerna (långivarna) att få tillbaka sina pengar. Det görs genom att skriva ner ett antal av skulderna. Så sker både vid skuldsanering på individnivå och på företagsnivå genom ackord. Men inte när det gäller Grekland. Angela Merkels Tyskland och ECB vägrade att skriva ned grekiska skulder. De gjorde också det värsta man kan göra: De väntade så att grunden för de ökande skulderna låg kvar och skulderna ökade löpande. A och O är att man snabbt griper in, innan skulderna har skenat iväg. Så gjordes t.ex. i USA, som satte in insatser när konjunkturen vände nedåt 2007 redan före Lehman Brothers-krisen i september 2008.

Under tiden efter 2008 har den grekiska ekonomin gått på kryckor. Tillbakagången har varit exempellös.

Tillväxt 2009-2016
EMU-19 3,3 %
EU-9 (utanför euron) 7,0 %
Finland -3,3 %
Grekland -26,1 %
Italien -5,8 %
Portugal -9,0 %
Spanien -1,2 %
Sverige 7,2 %
Tyskland 9,3 %
USA 12,3 %

Källa: Eurostat (Europa), Trading Economics (USA)

ECB köpte i stället upp grekiska statsobligationer så att låneräntan blev lägre för den grekiska staten. Det sänkte visserligen kostnaden för att underhålla statsskulden, men gav knappast något utrymme att minska skulden.

Grekland 2006-2011 2012 2013 2014 2015 2016 2017 2018
Statsskuld 126,9 159,6 177,4 178,9 175,9 178,5 176,1 181,1

Källa: Eurostat (statsskuld i % av BNP)

Vad har grekerna gjort? De har tvingats sälja ut flygplatser till tyska företag. Landets största hamn (Pireus) är såld till ett kinesiskt skeppskonsortium. De har fryst pensionerna till en lägre nivå än dagens, skrivit ned tiläggspensionerna, sänkt taket för den totala pensionen, stramat åt reglerna för efterlevandepension, fasat ut medeltestade socialbidrag (EKAS), avskaffat alla subventioner till socialförsäkringsfonderna m.m. Tidigare utlovade medel har alltså dragits in. Mellan 2009 och 2014 förbättrade den grekiska regeringen statsfinanserna (skatteökningar och utgiftsbegränsingar) med över 15 % av BNP, en exempellös åtstramning! Grekland fick beröm av flera europeiska ledare för detta arbete. Ändå ville långivarna (bl.a. ECB) att lönerna i Grekland skulle sänkas. När skatterna ökar och lönerna minskar, minskar också köpkraften och därmed BNP. När BNP minskar med 26 % på 8 år (se övre tabellen) måste också statsskulden minska med samma procentsats om kvoten statsskuld/BNP ska stå still. Den kraftigt minskade BNPn ledde till att statsskulden ökade i förhållande till BNP (se den nedre tabellen). Med en statsskuld på över 180 % av BNP har Grekland hamnat i en farlig återvändsgränd.

När arbetslösheten ligger på över 20 % och ungdomsarbetslösheten på 39 % finns alltför få som kan bära oket av en hög statsskuld.

Enligt regelverket för euron ska statsskulden ned till 60 %. När kommer detta ske i Grekland? Vilket sekel?

Allt får till följd att ungdomar (särskilt de välutbildade) flyttar för en framtid i något annat land i Europa, USA eller t.o.m. i Kina. Inte heller det löser problemet för Grekland. Snarare innebär det att färre yrkesverksamma (med i genomsnitt lägre utbildning) ska bära statsskulden. Hur har ledarna i Europeiska Rådet och ECB tänkt sig Greklands framtid? Ska landet straffas så att övriga länder med skuldproblem förstår vad som gäller och rättar in sig i ledet? Är det så det framtida Europa ska se ut? Är det snöd nationalism att vilja bryta en sådan utveckling?

Beslut om styrräntan i de 19 euro-länderna meddelas av den Europeiska Centralbankens (ECBs) direktion (excecutive board). Direktionen utses av det Europeiska Rådets regeringschefer för en mandattid på 8 år. Mandatet kan inte förnyas. Direktionen utgörs idag av Mario Dragi (Italien), Luis de Guindos (Spanien), Yves Mersch (Luxemburg), Sabine Lautenschläger (Tyskland), Benoît Cœuré (Frankrike) och Peter Praet (Belgien).

Direktionen har möten en gång i veckan (tisdagar). Protokoll offentliggörs efter ca 6 månader. Protokollen består av 1. En lägesgenomgång och 2. Diskussioner och penningpolitiska beslut. Lägesgenomgången görs av utsedda föredragande medlemmar. Punkt 2 anger vad direktionen som kollektiv diskuterat och beslutat. Inga namn anges på medlemmar med en viss eller avvikande åsikt. I Riksbankens styrelseprotokoll står varje ledamot med namn för sin ståndpunkt.

Syftet är att direktionens medlemmar inte ska kunna utsättas för påtryckningar från olika medlemsländers regeringar. Detta var också kravet från Tyskland när regelverket för ECB infördes i Maastricht-avtalet 1992. Men det får också konsekvensen att direktionen inte är ansvarig gentemot någon. Den enda möjligheten till påverkan går via regeringscheferna i Europeiska Rådet.

Ansvar eller ändrat regelverk?

När t.ex. en förändring av styrräntan på 0,25 % (25 punkter) ger konsekvenser för länder som Grekland eller Portugal på flera miljarder euro (flera 10-tals miljarder kronor) måste dessa länder kunna utkräva ansvar någonstans. När den ekonomiska krisen inleddes 2007-2008 väntade ECB att vidta lättnadsåtgärder som t.ex. räntesänkning i takt med de i USA och till och med höjde räntan i två steg 2011, måste antingen direktionen hållas ansvarig eller regelverket för ECB ändras. En sådan diskussion har lyst med sin frånvaro i Europa. Konsekvensen har ju blivit en skyhög arbetslöshet och stora kompetensförluster för humankapitalet. När de etablerade partierna har underlåtit att ta tag i grundläggande problem är det en självklarhet att alternativa (populist-)partier har vuxit fram.

Maastricht-avtalet undertecknades i en tid då Europa befann sig i en ”fredshysteri” efter det att Berlin-muren rivits och Tyskland återförenats. Förbundskansler Helmut Kohl drev frågan om en gemensam valuta som ett ”fredsprojekt”. Det var bara i ett land, Frankrike, som Maastrich-avtalet fick majoritet vid en folkomröstning (50,2 % för och 49,8 % mot). I Danmark 1992 och Sverige 2003 förkastades avtalet med klar majoritet, trots att statsministrarna Paul Nyrup Rasmussen och Göran Persson arbetade hårt för ett godkännande av avtalet. I Tyskland stoppade Kohl alla krav på folkomröstning. Han visste att det tyska folket ville behålla den starka D-marken. Inte i något annat land gjordes någon folkomröstning i frågan. Införandet av euron saknade demokratisk bas!

Exemplet Italien idag

1991 var ekonomin på topp i Italien och landet gick t.o.m. förbi Frankrike som världens fjärde största ekonomiska makt. I Svenska Dagbladet den 18 maj kan vi läsa om att ”välutbildade flyr Italien”, att landet p.g.a. höga offentliga skulder inte har råd med att dra igång viktiga utbildningsprogram och ekonomiska utvecklingsprogram. ”Inom åldersgruppen 15-34 år uppskattas i dag en fjärdedel av italienarna var helt sysslolösa, dvs att de varken arbetar eller utbildar sig.” Ungdomsarbetslösheten uppgår i Italien till 33 % (Källa: statista.com). Det saknas helt en tro på en positiv utveckling. Politiken handlar idag om att värja sig mot en ännu värre utveckling.

”Italiens ekonomiska ras sammanföll till stora delar med införandet av euron”, enligt SvD. Vi har ett annat Europa idag än 1991 och en stor orsak till problemen är införandet av euron.

Är det en Europa-fientlig nationalism när italienarna kräver att ta tillbaka t.ex. beslut om räntan till Italien? Eller är det demokrati?

Redan 1953 (”The Case for Flexible Exchange Rates”) förutspådde Milton Friedman att låsta räntor leder till ”krisnivåer som kräver drastiska åtgärder i landet, internationell rådgivning och hjälp från utlandet”. Det var precis vad som hände för Grekland 2011. 1968 skrev han i ”The Role of Monetary Policy”: ”Om en centralbank misslyckas med att snabbt vidta motåtgärder, kommer tillväxtpotentialen att falla p.g.a. att långsiktiga investeringar kommer att minska och delar av de arbetslösas humanresurser blir föråldrade.” Det blev en kritik av ECBs (Europeiska Centralbanken) brist på förståelse för den kris som satte in i de flesta västeuropeiska länder efter 2007-2008. Friedman tilldelades Nobelpriset i ekonomi 1976.

Franco Modigliani, professor MIT (Massachusetts Institute of Technology) och Robert Solow (Columbia University) m.fl. förklarade 1998 att ECB övervärderade prisstabilitet (höga räntor), vilket kommer att göra problemet med arbetslösheten värre. (”An Economists’ Manifesto on Unemployment in the European Union”). Modigliani tilldelades Nobelpriset i ekonomi 1985 och Solow 1987.

Solow varnade 1993 (”Competitive Disinflation: The Mark and Budgetary Politics in Europe”) tillsammans med bl.a. Edmund Phelps, som fick Nobelpriset i ekonomi 2006, för nationella regler för budgetunderskott (Maastricht-reglerna föreskrev max 3 % av BNP).

Paul Krugman, som fick Nobelpris i ekonomi 2008, skrev 2011 följande svidande kritik av ECB (se artikeln i New York Times): Utöver problemet med euron är ECBs besatthet att behålla sitt ”oklanderliga” rekord på prisstabilitet: I en tid då Europa desperat behöver en stark återhämtning och en blygsam inflation skulle vara till hjälp, har banken i stället stramat åt monetärt (höjt räntan för att förhindra inflation, min anmärkning) och försökt att avvärja inflationsrisker som existerar bara i ECBs fantasi.

Joseph E. Stiglitz har skrivit en bok om euron, som finns översatt till svenska: ”Euro — Hur en gemensam valuta hotar Europas framtid”. Stiglitz tilldelades Nobelpriset i ekonomi 2001.

Ashoka Mody, professor i internationell ekonomi vid Princeton University och tidigare direktör för IMFs (Internationella valutafonden) forsknings- och Europeiska avdelningar har skrivit en fantastisk bok: ”Euro Tragedy — A drama in nine acts”. Det är en europeisk ekonomisk efterkrigshistoria fram till 2018. Jag kommer att kommentera den i ett senare inlägg.

George Akerlof, Nobelpristagare i ekonomi 2001 skrev i en recension av Euro Tragedy: ”Den lyfter fram en av de största och mest konsekventa berättelser om vår tid: Europas försök att bygga en politisk union runt en valuta. Skrivet med djup vetenskaplig noggrannhet och visdom av en erfaren politiker är denna milstolpe också en gripande läsning. Shakespeare skulle ha älskat den.”

Skillnad mellan amerikanska och europeiska nationalekonomer

Det är påfallande att amerikanska och andra internationella ekonomer ser EMU som en ofullständig monetär union, medan samma kritik är sällsynt från ekonomer i Europa. De förra betonar vikten av tillväxt och en helhetssyn på ekonomin, medan de senare anser att minskade offentliga skulder och minskad inflation (prisstabilitet) är de centrala kraven på en nationell ekonomi; frågor om sysselsättning och arbetslöshet blir då underordnade. Resultatet märks tydligt i arbetslöshetsstatistiken.

Område 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015 2016 2017 2018
EMU-19 7,5 7,6 9,6 10,2 10,2 11,4 12,0 11,6 10,9 10,0 9,0 7,8
USA 4,6 5,0 7,8 9,8 9,1 8,3 8,0 6,6 5,7 4,9 4,8 3,8

Arbetslöshet i %. Källa: Eurostat (Europa), Trading Economics (USA) (EMU-19 är de 19 medlemsländerna i EMU)

(Här är en replik till Cecilia Wikströms inlägg på SvDs debattsida i januari 2019. Repliken togs inte in i tidningen.)

Cecilia Wikström (liberalerna) skriver på Svenska Dagbladets debattsida: ”Euron har blivit en symbol för enighet, ekonomisk stabilitet och suveränitet och har inneburit ett stort lyft såväl för handel som för den fria rörligheten.” Hennes artikel innehåller ingenting om eurons ekonomiska verklighet sedan Lehman-Brothers-krisen.

1. Medlemsstaterna får enligt Maastricht-avtalet inte öka sin statsskkuld med mer än 3 % av bruttonationalprodukten (BNP). Då utgår dryga böter enligt avtalet. Mellan år 2008 och 2010 ökade Tyskland och Frankrike sina statsskulder med mer än 15 %, trots att båda länderna hade statsskulder på över 60 % av BNP, som är den rekommenderade maximinivån. Då gick det bra utan böter! När Italien inte minskar sin statsskuld hotar den europeiska kommissionen med böter. Samma gäller Grekland och motsvarande även Spanien och Portugal. Sådant agerande från kommissionen har lett till djup splittring, inte enighet.

2. Euroländerna är den region som haft lägst tillväxt i hela världen efter Lehman-Brothers-krisen. Om det kallas stabilitet, är det stabilitet på bottennivå. Det rätta ordet är kris, en kris som utlöstes i USA, men som har drabbat euron hårdare än dollarn.

Styrränta för ECB och FED

Styrräntor (%) (FED = USAs federala centralbank, ECB = Europeiska cantralbanken)

3. De sydliga länderna i euro-området hade behövt en snabbare och kraftigare räntesänkning redan år 2007, precis som i USA, för att hämta sig från krisen. De hade framför allt inte behövt de räntehöjningar som infördes 2011 för att inflationen ökade i de nordliga euroländerna. En låg räntenivå resulterar även i att värdet på valutan sjunker och exporten ökar så att länderna kan komma upp i sysselsättning och öka skatteintäkter. Den europeiska centralbankens räntepolitik har medfört att en hel ungdomsgeneration i de sydliga euro-länderna har förlorat sin framtid. En ungdomsarbetslöshet på 15-50 % har här gjort att framtiden för ungdomarna finns i andra länder. Ett land måste kunna ha suveränitet över sin räntenivå för att komma ur en recession.

Om man ska tackla de obalanser som finns inom euro-området räcker inte den bankunion som det fortfarande råder stor oenighet om. Man måste man göra som i USA: Rika stater betalar till fattiga, vilket är politiskt omöjlighet i Europa, arbetslöshetsersättningen måste bli federal, man måste ha ett gemensamt språk på företag och myndigheter så att arbetskraften lättare kan flytta. Ett genomförande av en fungerande monetär union kommer att ta mer än en generation. Vilken generation ska betala det?

Mot denna verklighet har euron, Cecilia Wikström, blivit en symbol för djup oenighet, ekonomisk svaghet och ekonomiskt tvång för svaga länder!

Björn Wahlroos, styrelseordförande i bl.a. Nordea och försäkringskoncernen Sampo hävdade häromdagen att det var en stor miss av Finland att införa euron. Den svaga kronan jämfört med euron ger stora fördelar för svensk industri och konkurrenskraft. Wahlroos påminner om Finlands stora tillväxtproblem på senare år: Om vi tar som utgångspunkt 2007 har Finlands bruttonantionalprodukt (BNP) inte växt något överhuvudtaget. Det är nolltillväxt på tio år, då det i Sverige har vuxit över 20 %.

Låt oss se hur tillväxtsiffrorna såg ut under den senaste 10-årsperioden.

Land/År 2009 2010 2011 2012 2013 2140 2015 2016 2017 2018 2009-2018
Finland -8.3 3.0 2.6 -1.4 -0.8 -0.6 0.5 2.8 2.7 2.3 1.6
Sverige -6.0 5.1 1.9 -1.0 0.4 1.6 3.4 2.0 2.1 2.3 12.0

Källa: Eurostat

När Wahlroos talade om en skillnad på 20 % tog han kanske i, men nog är en skillnad på över 10 % anmärkningsvärd.

Finland drabbades liksom Sverige av en allvarlig ekonomisk kris 2008. Finland fick stora problem när Nokia krisade och handeln med Ryssland fick politiska problem. I Sverige var det framför allt bankerna som fick stora bekymmer, men de räddades från en katastrof (stora osäkra lån till Baltikum och Ukraina) av IMF (Internationella valutafonden).

Vad skiljer Finland från Sverige

För Finland gäller eurons regler om förbud mot budgetunderskott för den offentliga ekonomin på under 3 % av BNP. Vidare är Finland låst av räntenivån för euron. Den har inte sänkts till krisländernas (läs: Sydeuropa och Finland) önskade lägre nivån, utan anpassats till en hög nivå för att bekämpa inflationen, vilket främst har passat starka euro-ekonomier som Tysklands, Nederländernas och Luxemburgs. Därför säger Wahlroos: Det har kostat Finland enorma mängder pengar att vi sitter fast i en tysk valuta med en finländsk arbetsmarknad.

För Sverige (som enda land i världen) har under perioden 2008-2018 gällt ett budgetöverskottsmål för den offentliga ekonomin på 1 % av BNP över (i genomsnitt) över en konjunkturcykel. Sverige har kunnat kompensera stramheten i den offentliga ekonomin genom att stimulera ekonomin med räntesänkningar till negativ ränta. Kronan fick därmed ett lågt värde och svensk exportindustri kunde konkurrera med låga priser. Men under krisåren runt 2008 genomfördes stimulanser av ekonomin med stora skattesänkningar (jobbskatteavdraget), vilket gjorde att Sverige rätt snabbt hämtade sig efter finanskrisen jämfört med Finland. Detta förfarande stred mot euroländernas budgetregler (underskott > 3 %).

Det har kostat Finland enorma mängder pengar att vi sitter fast i en tysk valuta med en finländsk arbetsmarknad. Wahlroos har helt rätt! Så ser också det ut för de sydeuropeiska euroländerna. De behöver liksom Finland en lägre ränta, som ger exportindustrin bättre konkurrenskraft. De behöver på alla sätt stimulera sina ekonomier, bl.a. genom att tidvis underbalansera budgeten med mer än 3 % av BNP. Finland och de sydeuropeiska länderna hade klarat sig mycket bättre utan euron. Med den finska marken bibehållen (alltså utan euron) hade säkert 100 000 fler haft jobb i Finland idag och ökningen i tillväxten efter 2008 hade kunnat närma sig den i Sverige.

Med en gemensam valuta, måste den gemensamma centralbanken, i eurons fall ECB (Europeiska CentralBanken) ha en enhetlig ränta. Med högre arbetslöshet i Finland och Sydeuropa behövs en lägre ränta där. Det sägs att euron är en stark valuta. (Den får ju ett högre värde genom att ECB håller räntan uppe.) I själva verket är det en svag valuta, som skapar hög arbetslöshet, låg tillväxt, motsättningar mellan starka och svaga länder samt grogrund för populistpartier. Utan euron hade populistpartierna varit mycket svagare, om de överhuvudtaget hade existerat!

Dollarns USA har ett gemensamt språk, en kultur att flytta till dit jobben finns, en gemensam federal arbetslöshetsersättning och subventioner från rika stater till fattiga stater. Styrning av den gemensamma räntan för dollarn sker efter optimering av faktorerna inflation, arbetslöshet, tillväxt och stabilitet, allt för att få den gemensamma valutan att fungera. Se artikeln Varför fungerar dollarn och inte euron.

Eurons EMU-område har en s.k. stabilitets- och tillväxtpakt (stability and growth pact, SGP) som säger att varje stat inom EMU-området (19 länder) bör ha en offentlig skuld som inte överstiger 60 % av BNP och får inte ha en offentlig årsbudget som underskrider -3,0 % av BNP. När Europeiska Centralbanken (ECB) beslutar om räntan tas endast hänsyn till inflationen. (Se samma artikel) — inte alls till hög arbetslöshet.

Att ECB och EU-kommissionen har kritiserat Grekland, Italien, Spanien och Portugal för att inte följa budgetregeln om -3,0 % och hotat med böter är väl känt.

Att ECB och EU-kommissionen redan i eurons barndom (2003) har kritiserat Tyskland och Frankrike för samma sak är också väl känt, men genom att de två länderna lyckades få stöd i EUs ministerråd, kunde ECBs och EU-kommissionens hot om böter undvikas. Då var det bara frågan om överträdelse med mindre än en procent. Det gick så långt att ECB anmälde frågan för Europadomstolen, som konstaterade att ministerrådet hade rätt att ta beslut i frågan. Efter det mildrade ECB sin syn på den s.k. stabilitets- och tillväxtpakten (SGP) något.

Mindre känt är att Tyskland och Frankrike flagrant överträdde -3,0%-regeln i SGP under åren 2008-2010. Se tabellen nedan.

Statsskuld
(% av BNP)
2008 2009 2010
Tyskland 65,2 72,6 81,0
Frankrike 68,8 83,0 85,5

Källa: Eurostat

Mitt under det att Tysklands förbundskansler Angela Merkel och finansminister Wolfgang Schäuble samt Frankrikes finansminister Christine Lagarde tryckte på för att stoppa en räddningsaktion för Greklands ekonomi, genomförde Frankrike och Tyskland uppenbara överträdelser av konvergenskriterierna. Frågan kom i bakvattnet under larmet om ett eventuellt utträde ur EMU för Grekland. Icke desto mindre var Tysklands och Frankrikes agerande helt nödvändigt! Efter Lehman-Brother-krisen (hösten 2007) gick hela västvärlden in i en kraftig recession. Då gällde det att stimulera ekonomin så att man inte hamnade i samma situation som vid krisen 1929. 2008-2010 höll ECB styrräntan t.ex. 0,75 % högre än USAs centralbank (FED). Det räckte inte på långa tag för att hålla uppe ekonomierna i EMU-området. Då återstod bara finanspolitiska åtgärder, dvs att underbalansera budgeten kraftigt för att inte fördröja en återhämtning. I det här läget visade sig den s.k. stabilitets- och tillväxtpakten vara stabilitets- och tillväxthotande! Det bör tilläggas att både Tyskland och Frankrike hade statsskulder som från början överskred 60 % av BNP, dvs det andra villkoret i SGP.

Trots att SGP visat sig vara kontraproduktivt har ECB och EU-kommissionen skapat ett regelverk för att alla ingående länder ska konvergera mot SGP. Man har inrättat regler på kort sikt (S0), medellång sikt (S1) och lång sikt (S2). Detta regelverk gäller inte bara EMU-länder utan hela EU. En hel del regler är nyttiga för spendersamma länder, medan de flesta straffar de sydeuropeiska länderna, som har höga statsskulder och inte inom 20 år kommer att klara SGP-reglerna. En hel ungdomsgeneration kommer att gå förlorad när det gäller jobb i Grekland, Spanien, Portugal och Italien. Den höga arbetslösheten i dessa länder, men även i Frankrike, har redan skapat stor politisk splittring, vilket ECB och EU-kommissionen måste ta ansvar för!

I åtskilliga tidningsartiklar klagas på kronans låga värde. Många svenskar som reser utomlands reagerar likadant. Någon riktig förklaring på varför ges inte.

En förklaring, som i och för sig är riktig, är att Riksbanken har en så låg styrränta. Det har vi för att inflationen är så låg. Men inflationen är lika låg i många andra länder med högre styrränta. Varför måste Sverige ha så låg ränta? Är svensk ekonomi så svag jämfört med andra länder? ”Bananrepubliken Sveriges” valuta jämförs exempelvis med Haitis, Jamaicas och Ghanas i styrka.

Ett annat argument är att marknaden sätter priset på kronan. Och marknaden anser att kronan är svag.

Jämfört med andra länder har Sverige en starkt positiv bytesbalans. Även tillväxten ligger i takt med övriga OECD-länder. BNP per kapita är hög, även om den inte har ökat jämfört med andra länder de senaste åren. Hur kan då kronan vara så lågt värderad?

Sverige stimulerar inte ekonomin som andra länder

Det finns i praktiken två sätt att på kort och medellång sikt stimulera ekonomin inom ett valutaområde.

Det ena är att sänka räntan. Sänks räntan i Sverige blir det mindre intressant för investerare att placera sina pengar i svensk valuta. Då faller värdet på kronan. Svensk export får en stark stimulans genom att svenska exportvaror kan konkurrera med lägre priser. Det har också effekten att importen blir dyrare och därför minskar.

Det andra sättet att stimulera ekonomin är genom s.k. finanspolitik, d.v.s. att utgiftssidan ökas i den offentliga budgeten. Sverige är det enda land i världen som har ett överskottsmål, som innebär att den offentliga ekonomin i genomsnitt ska gå i överskott (+0,33 % av BNP) över en konjunkturcykel. I t.ex. EMU-området, som har euron som valuta, har man ett ”underskottsmål” som innebär att det offentliga underskottet inte får bli lägre än -3.0 % av BNP. T.o.m. den nivån har i flera sammanhang ifrågasatts (och kraftigt underskridits av både Tyskland och Frankrike 2008-2010). Men kan ett land ha en budget som under större delen av tiden går i underskott? Ja, det finns förklarat här nedan i artikeln Kamrersekonomi eller nationalekonomi.

Alltså, orsaken till att kronan är så svag är att Sverige är det enda land i världen som har ett överskottsmål för den offentliga ekonomin. Den svenska ekonomin har genom överskottsmålet fråntagits stora möjligheter att stimulera ekonomin och därför återstår bara räntesänkningar, som minskar värdet på kronan.

Eurons omöjliga balans

Den 20 juni 2018 meddelade den Europeiska Centralbankens (ECB) ordförande Mario Draghi att den senaste högkonjunkturen för Euro-området har nått sin topp: ”Historiskt sett är den nuvarande tillväxtperioden relativt kort i längd och liten i storlek. Sedan 1975 har det varit fem tillväxtfaser i euroområdet. Den genomsnittliga varaktigheten från botten till topp är 31 kvartal, med BNP ökande med 21% under den perioden. Den nuvarande expansionen har hittills varat bara 20 kvartal och BNP är mindre än 10% över botten.”

Euron skulle ju enligt sina förespråkare leda till ökad handel och ökad tillväxt. ECBs ordförande erkänner här att det har blivit precis tvärtom! Under den tid som euron har varit införd hos de 19 Euro-länderna (Belgien, Cypern, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Portugal, Slovakien, Slovenien, Spanien,Tyskland och Österrike) har den lett till lägre tillväxt och svagare ekonomi än tidigare period utan gemensam valuta.

Euro-området är den region som har haft lägst tillväxt i världen under 2010-talet.

Införandet av euron beskrevs som ”ett fredsprojekt” som av Tysklands förbundskansler Helmut Kohl. Det har visat sig leda till en klyvning av Europa, där Tyskland, Luxemburg och Nederländerna utgör de ekonomiskt starka samt Grekland, Italien, Spanien och Portugal utgör de ekonomiskt svaga länderna. De svaga har tvingats in i en ekonomisk kräftgång och kan med Eurons regelverk inte inom överskådlig tid återhämta sina ekonomier till den nivå som gällde när euron infördes. Det har medfört att en hel ungdomsgeneration i dessa länder har förlorat sin framtid. En ungdomsarbetslöshet på 25-50 % har här gjort att framtiden för ungdomarna finns i andra länder.

Den stora majoriteten av europeiska journalister ser förvånat hur populistpartier växer fram. De talar oförstående om högervindar och rasism. Då har de inte förstått att populistpartierna är ett demokratins svar (om än vilset) på en hög arbetslöshet, som euron inte har kunnat tackla och som de etablerade partierna inte har förstått.

I ett antal artiklar kommer här att belysas hur euron har blivit en valuta som framför allt låser de svaga ländernas ekonomi. Eurons regelverk saknar nämligen flera grundläggande åtgärder som krävs för att en ”monetär union” (EMU = Den Europeiska Monetära unionen) ska kunna fungera, åtgärder som finns för t.ex. dollarn i USA.

För en djupare genomgång av nationalekonomiska stimulansåtgärder och statistik från Eurostat läs gärna artiklarna Att komma ur en lågkonjuktur, Varför fungerar dollarn och inte euron? och ECB blundar för arbetslösheten!.