ljungeld.se

En blogg dels om nationalekonomi och dels om IT-infrastruktur

Vill Du förstå vad Ljungeld för fram om överskottsmålets svarta hål bör Du först läsa artikeln Överskottsmålets svarta hål. Sammanfattning. I den artikeln finns länkar till en djupare analys av nationalräkenskaperna, där det mesta materialet kommer från Statistiska Centralbyrån (SCB).

Därefter är det dags att läsa polemiken mot dagens ekonomiska politik i artiklarna Samhällsansvar och ordning i ekonomin; vem har ansvaret för arbetslösheten?,
Motiven till överskottsmålet,
Borg flaggar för höjda skatter,
Ta hem investeringarna och jobben – ändra överskottsmålet och
Att ersätta överskottsmålet får inte bli budgettaktik, finansminister Andersson alla skrivna under andra halvåret 2014. Artikeln Försvaret för överskottsmålet i Ds 2010:4 är skriven i juni och Kamrersekonomi eller nationalekonomi i november 2015. Ljungeld hoppas på en inspirerande läsning.

Vill Du veta hur kunskapen om problemet med dagens överskottsmål har vuxit fram hos Ljungeld, kan Du börja med artikeln 2300 miljarder kr har förts ur Sverige på 10 år! (1) och läsa artiklarna uppåt i ordning (1), (2), (3), (4), (5) och (6) (alltså i kronologisk ordning).

Sverige har haft ett överskottsmål för de offentliga finanserna sedan 2000. Det har inneburit att den offentliga ekonomin ska i snitt ge ett överskott på 1 % (ca 39 miljarder kr) av bruttonationalprodukten (BNP) över en konjunkturcykel. Den senaste konjunkturcykeln har legat på ca 10 år. Men normalt räknar man med en cykel på ca 7år. Överskottsmålet skulle då innebära ett överskott på ca 6,5 miljarder/år. Ålderspensionssystemet (ÅP) har levererat ett överskott på ca 1 % av BNP över en konjunkturcykel. Därmed har den statliga ekonomin kunnat gå i balans (0 % av BNP). Men idag bedömer regeringen att ÅP under kommande år och en överskådlig framtid får ett mindre underskott. I augusti i år publicerade Konjunkturinstitutet (KI) rapport (Konsekvenser av att införa ett balansmål för finansiellt sparande i offentlig sektor) med en annan prognos för ÅP. Enligt KI skulle ÅP år 2020–2025 få ett överskott på 0,2–0,8 % av BNP (8-31 miljarder kr) och under 2030-talet få ett överskott på 1,2–1,4 % (47–55 miljarder kr). KI reserverade sig för att prognosen var osäker. Strax efter publiceringen av rapporten ökade invandringen till Sverige radikalt. Migrationsverket beräknade att de migrationsrelaterade kostnaderna skulle öka med 27,5 miljarder kr 2015 för att 2016 fördubblas och sedan stiga till 73 miljarder kr 2017. Då räcker inte ett balansmål ens enligt Konjunkturinstitutets optimistiska prognoser om ålderspensionssystemets avkastning och då räcker det inte heller hela biståndsbudgeten på 37 miljarder kr.

Kamrererna vid den nationalekonomiska grytan vidhåller dock sin historiska ståndpunkt att klaga över underskotten i den offentliga ekonomin. De underlåter att informera om att Sverige är ensamt land i världen att ha ett överskottsmål.

Ända sedan Göran Persson i boken Den som är satt i skuld är icke fri beskrev hur han med mössan i hand fick möta smilande finansvalpar i New York i samband med 1990-talets ekonomiska kris i Sverige, har Sverige mer än andra länder levt i en skräck för offentliga skulder och underskott. Persson ville ge en bild av att ju högre skulder ett land hade desto högre ränta fick landet betala. När en arbetsgrupp inom finansdepartementet (Utvärdering av överskottsmålet, Ds 2010:4) skulle försvara Perssons tes hittade gruppen inget vetenskapligt stöd. Ändå rekommenderade gruppen fortsatt tillämpning av överskottsmålet och föreslog t.o.m. lagstiftning av kravet på överskott i de offentliga finanserna. Persson har nu övergivit kravet på att bibehålla överskottsmålet.

Kamrererna har möjligen modifierat sin ståndpunkt till förmån för ett balansmål och varnar i samma andetag för underskotten. Men vad skiljer en kamrersekonomi från riktig nationalekonomi?

För det första avgörs inte räntan på skulderna av hur stora lån ett land har. Offentlig ekonomi skiljer sig här inte från privatekonomi. En person som tjänar rejält och har stora lån kan mycket väl öka sina lån för att skaffa en stor bostadsrätt eller en lyxbil, medan en person med låg pension och utan lån på villan i en småort får svårt att låna för att göra en ordentlig upprustning av sin villa. Hon eller han får i varje fall betala högre ränta än den som tjänar rejält. Det handlar om betalningsförmåga! Banken vill inte ta några risker med att pensionären inte har råd att betala tillbaka sitt lån. Likadant är det med de offentliga lånen; betalningsförmågan. Det visade sig ganska snart att Göran Perssons bild var felaktig; Sverige betalade marginellt högre räntor på statsobligationerna än vad USA gjorde, som då hade en mycket stabil ekonomi.

Skulle Sverige ha en god betalningsförmåga? Ja just det! Det är något som kamrererna inte heller talar om. I Sverige jobbar man mycket och effektivt. Sverige hör till de 10 länder i världen som har högst produktivitet per arbetstimme. Sverige har högst förvärvsfrekvens/sysselsättningsgrad i hela EU. Sverige hör till de 5 länder i världen som har högst skatter. Sverige har nästan lägst statsskuld bland de västeuropeiska länderna. Svensk ekonomi är urstark! Vad får dessa flitiga och högpresterande svenska skattebetalare ut på det offentliga området av sitt arbete? Skrala pendeltåg i storstadsområdena, oasfalterade vägar och inget bredband i glesbygd, dåligt järnvägsunderhåll, undermålig skola, lågt bostadsbyggande osv. Den största delen av detta beror på den kamerala ekonomin, där den offentliga ekonomin ska gå i överskott eller i varje fall i balans.

Jämför en privat skuld med en offentlig skuld. En privat skuld ska återbetalas under låneobjektets livstid. Det ser inte likadant ut på den offentliga sidan. Den statsskuld vi nu bär på har skapats under perioden 1975-1995. Ska
dagens generation betala tillbaka den? År 2000 låg statsskulden på nästan 70 % av BNP, idag är den under 45 %. Varför ska just vår generation lämna över en lägre statsskuld, när vi kunde ha förbättrat infrastruktur och utbildning och minskat arbetslösheten med minst 3 %? Varför ska vi i stället spara ca 1400 miljarder kr för att det offentliga ska bli rikt, vilket har inträffat under samma period? Dessa frågor tar inte kamrererna upp.

Nationalekonomi betyder att offentlig ekonomi ska gå i underskott i form av investeringar! Det är den andra sidan av offentliga lån/offentliga tillgångar: De minskar i värde med inflation och tillväxt. Detta konstaterar också KIs utredning om konsekvenserna av att införa ett balansmål:

Under 2000−2004, när nettoförmögenheten var negativ, bidrog tillväxten till att öka nettoförmögenheten som andel av BNP. På motsvarande sätt bidrog tillväxten negativt till förmögenhetsutvecklingen som andel av BNP
under senare delen av perioden då förmögenheten var positiv.

I ljuset av denna nationalekonomiska lag ska ett land låna/investera offentliga medel i stället för att skapa finansiella tillgångar som tappar i värde relativt BNP. Men i KIs utredning har kamrererna gjort en logisk kovändning:

Hållbarhet i de offentliga finanserna kräver att nettoförmögenheten inte trendmässigt försvagas som andel av BNP. … Tillräckliga säkerhetsmarginaler kräver vidare att offentlig sektors förmögenhetsställning är tillräckligt
stark (och den offentliga skuldsättningen tillräckligt låg) för att kunna möta en ekonomisk kris med aktiv finanspolitik.

Kamrererna vill alltså att Sverige ska pumpa in mer skattemedel i den offentliga kistan, som sedan tappar värde gentemot BNP.

I stället måste vi möta den utmaning som den stora invandringen kräver: En enorm utbildningssatsning och mer än ett halvmiljonsprogram på bostadssidan. Under förutsättning att invandringen inte ökar i omfattning, borde
vi kunna klara detta om vi bara tilläts höja investeringarna i utbildningssektorn och infrastruktursektorn så att statsskulden ökar i takt med BNP, inte mer. Då har vi ändå en rejäl säkerhetsmarginal med en statsskuld på
under 45 % mot 70-130 % av BNP för övriga västeuropeiska länder (utom Danmark) . Detta kan göras genom att man bibehåller utgiftstaket på de allra flesta områden och lättar på de få områden där investeringar är nödvändiga till en nivå där statsskulden tillåts öka i takt med BNP (idag med ca 100 miljarder kr/år + privata följdinvesteringar). Genom den högre utbildningsnivån och bättre infrastrukturen kommer Sveriges betalningsförmåga att förbättras ytterligare och därmed ge lägre låneräntor.

Om Sverige startar ett sådant investeringsprogram, kommer det årliga bytesbalansöverskottet (medel som överinvesteras i andra länder; det andra stora området där Sverige åderlåts på pengar, något som kamrererna inte heller talar om) på drygt 200 miljarder kr att minska med en tredjedel. Det kommer också att ge en rejäl tillväxt och minskad arbetslöshet. Övriga två tredjedelar av bytesbalansöverskottet kan klaras ut av andra än kamrererna
när överskottsmål och balansmål har upphört till förmån för oss som bor och kommer att bo i Sverige och andra som vill investera i vårt land.

Sammantaget har överskottsmålet lett till att 400-500 miljarder kr har gått ut ur landet genom bytesbalansen (överinvesteringar utomlands) under perioden 2004–2013. Under samma period har nära 1000 miljarder kr sparats i den offentliga kassan. Totalt har svenska medborgare finansierat ca 1400-1500 miljarder kr på 10 år utan att ha fått någon egentlig nytta av pengarna. Hur har detta försvarats?

Rapporten Utvärdering av överskottsmålet (Ds 2010:4) utarbetades av en arbetsgrupp på ekonomiska avdelningen på Finansdepartementet. Den utgör kärnan av försvaret för överskottspolitiken.

Redan först i inledningsavsnittet av rapporten slås utvärderingens uppdrag fast:

Som ett led i regeringens arbete med att utvärdera och se över det finanspolitiska ramverket görs i denna rapport en översyn av överskottsmålet. Arbetet syftar till att (i) förtydliga motiven bakom överskottsmålet, (ii) diskutera olika utformningar av överskottsmålet, (iii) ge förslag på hur uppföljningen av överskottsmålet kan förbättras, samt (iv) diskutera om och i så fall hur överskottsmålets ställning bör stärkas.

Någon möjlighet att presentera något alternativ till överskottsmålet fanns alltså inte i uppdraget. Rapporten är skickligt skriven utifrån förutsättningarna, men i och med att dessa kraftigt har begränsats, ger rapporten en mycket skev bild av den ekonomiska verkligheten. För att visa detta analyseras nedan ett antal aspekter av
rapportens innehåll.

Riskpremier

Göran Persson beskrev i boken Den som är satt i skuld är inte fri hur han med mössan i hand fick möta
smilande finansvalpar i New York i samband med 1990-talets ekonomiska kris i Sverige. Sedan dess har Sverige levt i en skräck för offentliga skulder och underskott. Persson ville ge en bild av att ju högre skulder ett land hade desto högre ränta fick landet betala. Bubblan om sambandet mellan det offentligfinansiella läget och riskpremier (dvs högre räntor) spräcktes i Ds 2010:4:

Arbetsgruppens tolkning av litteraturen är att det utifrån majoriteten av genomförda studier inte entydigt går att bedöma vilket samband som finns mellan det offentligfinansiella läget och riskpremier. … Arbetsgruppen gör sammantaget bedömningen att det utifrån befintliga empiriska studier inte går att dra några bestämda slutsatser om vad som är ett välavvägd mål för den offentliga sektorns sparande om syftet med målet i första hand ska vara att undvika höga riskpremier vid kraftiga konjunkturavmattningar. Arbetsgruppen gör dock den subjektiva bedömningen, baserad på den svenska utvecklingen under nuvarande och tidigare kriser, att det ändå förefaller motiverat för Sverige, som ett litet exportberoende land med egen valuta och konjunkturkänsliga finanser, att ha ett relativt sett starkt offentligfinansiellt utgångsläge vid kraftiga konjunkturavmattningar jämfört med andra länder som inte är lika utsatta.

I stället för arbetsgruppens subjektiva bedömning borde gruppen ha nöjt sig med att ha fasta regler för budgethanteringen med utgiftstak m.m. Gruppen borde inte ha rekommenderat ett överskottsmål (=”starkt offentligfinansiellt utgångsläge”).

Jämför med den privata sidan. Ta en person utan skulder som går i pension och med en villa på landsbygden värd 1 miljon som vill låna en halv miljon för att finansiera byggandet av en stor verkstad i villan. Jämför med en företagare, som tjänar 80 000 kr i månaden och med 2 miljoner i lån på sin lägenhet och som vill låna ytterligare en miljon för att köpa en lyxbil. Om inte pensionen för den förre är över den normala, kommer banken inte att bevilja något lån. Och om banken beviljar ett lånet, kommer räntan att bli lite högre än på andra huslån, eftersom banken tar en risk med den låga pensionen. Företagaren med en stor skuld kommer däremot att få ytterligare lån eftersom han har en rejäl betalningsförmåga. Hans ränta kommer sannolikt att bli lägre än pensionärens. Mycket talar för att det ser likadant ut när det gäller statsskulder. Det handlar alltså om betalningsförmågan.

Egen valuta

Den svenska krisen 1992–96 löstes främst genom att kronan minskade i värde i förhållande till andra valutor och den svenska exporten kunde stärkas genom att exportindustrin blev mer konkurrenskraftig med en lägre värderad krona. Därmed var behovet av buffertar i ekonomin mindre. Alla jämförande exempel i rapporten (t.ex. amerikanska delstatsbudgetar) har utgått från en fast valuta. Kan inte valutan sjunka i värde, är behovet av buffertar betydligt större. Sverige har haft en folkomröstning om euron och en klar majoritet (56 %) har föredragit en egen valuta. Då bör inte rapporten förutsätta att Sverige har anslutit sig till en fast valuta, utan anpassa sina exempel till ekonomier med egen valuta och sänka kraven på buffertar.

Offentlig nettoförmögenhet

Sverige hade vid utgången av 2013 en nettoförmögenhet på 26 % av BNP. För att underhålla nivån på nettoförmögenheten som andel av BNP krävs enligt rapporten ett ständigt överskott i varje budget på ca 1–2 % fram till 2085 (diagram 7.4 i rapporten). Detta överskott måste kompensera inflation och tillväxt. Om budgetarna blir balanserade står ju nettoförmögenheten i absoluta termer stilla (om inte tillgångarna ökar i värde), samtidigt som BNP ökar med inflation och tillväxt. När BNP ökar och nettoförmögenheten står stilla, minskar nettoförmögenheten som andel av BNP. Och nettoförmögenhetens andel av BNP behöver helst öka enligt rapporten för att säkra större buffertar vid en långvarig konjunkturnedgång.

Det bör då noteras att det som pumpas in i överskottssparandet rycker undan en stor marknad som leder till att medel som tjänas in på exportöverskottet investeras utanför Sverige. Ju mer som sparas i överskottsbudgetarna desto större blir det svarta hålet i bytesbalansen. Överskottssparandet och bytesbalansen är som kommunicerande kärl. Detta är en kärna i konsekvenserna av överskottsmålspolitiken!

Nu till den avgörande kritiken mot överskottsmålet: Om man vänder på resonemanget med försvaret av en positiv nettoförmögenhet, skulle en negativ nettoförmögenhet kräva ett underskott i varje budget för att nivån på nettoförmögenheten inte skulle förändras relativt en växande BNP. Det är så nationalekonomer resonerar i USA och är beredda att försvara en negativ nettoförmögenhet och upprepade budgetunderskott i form av offentliga investeringar. I ljuset av detta finns finansiellt utrymme för att underbalansera budgeten mer än fallet för ett skuldmål. Sverige skulle ha kunnat underbalansera budgetar i 6-8 år framåt på detta sätt så att landet kommer ned i en nettoskuld som motsvarar ett ”investeringsbehov”. Så stark är svensk ekonomi sett utifrån ett finansiellt skuldperspektiv. Det offentliga sparandet är ett andra stort svart hål, som årligen urholkar svensk
ekonomi med mer än 100 miljarder kronor.

Det kan t.ex. nämnas att i samband med fastighetkrisen i USA och euro-krisen i Europa har USA och Tyskland inte
bara låtit sina statsskulder följa BNP utan även öka. USAs och Tysklands statskulder låg båda på ca 65 % av BNP 2008. 2014 var USAs statsskuld 101 % och Tysklands 77 % av BNP. Det är så dessa länder har mött sina största finansiella kriser på 50–60 år. Länderna har investerat sig ur kriserna. Det bör också nämnas att USA-dollarn är en världsvaluta som de allra flesta länder har i sin valutareserv och därför är beredda att försvara dollarns värde. Detta kan förklara varför USA har kunnat öka landets statsskuld så mycket.

I Sverige vill regeringarna spara i stället. Så illa har dock inte Sverige drabbats av nämnda kriser som USA och Tyskland. Därför argumenteras här inte för ett nettoskuldmål som innebär att Sverige går från en nettoförmögenhet till en nettoskuld, utan för ett skuldmål som innebär att storleken på statsskulden tillåts följa BNP.

Vad görs åt bytesbalansen?

Rapporten har vidare hänvisat till Assar Lindbecks debattartikel i Dagens Nyheter 2008-01-20 ”Slopa överskottsmålet och använd pengarna nu”:

Ett annat argument som framförts är att ett överskottsmål inte bidrar till ökad effektivitet om det samtidigt leder till ett betydande överskott i bytesbalansen och därmed till kapitalexport som främjar investeringar i utlandet och inte i Sverige.

Det är anmärkningsvärt hur enkelt rapporten kan avfärda en årlig kapitalexport på 235 miljader kr på följande sätt:

Även om det antogs att bytesbalansen skulle minska lika mycket som en eventuell sänkning av sparmålet för den offentliga sektorn, skulle det krävas väldigt stora nedjusteringar av det finansiella sparandet för att ta ned bytesbalansöverskottet från de senaste årens höga nivå. Överskottet i bytesbalansen har sedan överskottsmålet infördes uppgått till i genomsnitt 6,7 procent av BNP (2000–2008). Slutsatsen av detta är att om det finns en oro för att de stora överskotten i utrikeshandeln leder till kapitalexport, så kan ett slopande av överskottsmålet bara avhjälpa problemet i begränsad utsträckning. Det är framförallt andra faktorer som har bidragit till de stora överskotten; på senare år ett mycket högt privat sparande.

Oberoende av vilka faktorer som bidragit till de stora överskotten i bytesbalansen har här i avsnittet om 2300 miljarder kr har förts ur Sverige på 10 år! Följdinvesteringar visats att ett övergivande av överskottsmålet till en väsentlig del kan minska bytesbalansöverskottet — det svarta hålet i svensk ekonomi. Bytesbalansöverskottet har också gått i takt med tillämpningen av överskottspolitiken, som inleddes i mitten på 90-talet.

När det gäller det ökade privata sparandet saknas helt en analys av hur detta ser ut. En hel del talar för att det är ökningen av värdet på bostadsrätter som står för ökningen av sparandet. Om bostadsbyggandet ökar, motverkas denna tendens. En annan faktor är det ökade pensionssparandet, som skulle minska väsentligt, om pensionsåldern höjs. Naturligtvis kommer det privata köpet av statsobligationer och statsskuldsväxlar öka det privata sparandet. Men är det inte bättre att arbetslösheten minskar med 3 % och sparandet ökar än att staten blir rik och medborgarna fattigare med fler arbetslösa. Det är svårt att förstå att regeringen skulle vilja bibehålla överskottsmålet för att på så sätt ”minska klyftorna” mellan rika och fattiga.

”Generationell rättvisa”

Under rubriken ”Generationell rättvisa” har rapporten pekat på att det behövs ett utrymme för att kompensera att sysselsättningsgraden minskar vid stora pensionsavgångar, som nu är aktuell med dem som är födda strax efter andra världskriget. Detta är bara en tillfällig förändring i sysselsättningsgraden som i praktiken redan är passerad idag 5 år efter rapporten. Men rapporten nämner inte en annan sida av skillnaden mellan olika generationer.

Om det krävs att budgetar över en konjunkturcykel sammantaget ska leverera ett överskott på 1 % av BNP kommer statsskulden att ständigt minska relativt BNP. Rapporten tar inte upp den orättvisa mellan generationer som innebär att dagens generationer kommer att lämna över en statsskuld som är mycket mindre i relation till BNP än den statsskuld som de tog över. Med en tillväxt i ekonomin kommer framtida generationer alltid att finansiellt bli rikare än de föregående. Borde inte dagens generationer — med en oförändrad statsskuld i förhållande till BNP — i stället lämna efter sig full sysselsättning, en bättre infrastruktur och en hög utbildningsnivå till framtida generationer?

I stället för att staten ska samla på sig en buffert som hela tiden tappar i värde med tillväxt och inflation kan t.ex. pensionsåldern indexeras så att den knyts till medellivslängden och enligt svenska prognoser skulle stiga till 67,5 års ålder år 2050. En sådan lösning har redan genomförts i Danmark sedan 10 år tillbaka. Ingenting nämns om den danska lösningen i rapporten.

Arbetslöshet

Under perioden 2004–2013 har arbetslösheten bara varit under 7 % ett kort avsnitt år 2007–2009. Mellan 2000 och 2004 har den legat runt 6 % och aldrig varit under 5 %. (Se www.tradingeconomics.com/) Idag (maj 2015) är arbetslösheten drygt 8 %. Det ser ut som om en överarbetslöshet följt överskottsmålet. Detta verkar ha gått arbetsgruppen helt förbi. I stället gör gruppen ett hypotetiskt konstaterande:

Perioder med hög arbetslöshet riskerar också att leda till lägre kompetens och därmed sjunkande produktivitet hos de som blir arbetslösa. Detta kan på sikt leda till en varaktigt eller till och med permanent högre arbetslöshet.

Men detta knyts inte till den verklighet åren 2000 till 2010 som arbetsgruppen har haft att bevaka. I ett basscenario antas på längre sikt arbetslösheten ligga på 4,3 procent och arbetskraftsdeltagandet på runt 80,5 procent. Visserligen har Sverige genomgått två kriser efter 2008, men denna beskrivning av den framtida utvecklingen verkar främmande i relation till överskottsmålets realiteter hittills.

Invandring

Rapporten har överhuvudtaget inte tagit höjd för någon invandring. På sin höjd har den konstaterat att en bättre integration av utrikes födda skulle ge en lägre nettoskuld år 2090 på 131 miljarder kr.

Slutord om Ds 2010:4

Arbetsgruppen har definierat motiven till överskottsmålet som följer:

(i) långsiktigt hållbara offentliga finanser, (ii) en jämn fördelning av resurser mellan generationerna, (iii) ekonomisk effektivitet, samt (iv) tillräckliga marginaler så att stora underskott kan undvikas i lågkonjunkturer även vid en politik som aktivt motverkar lågkonjunkturer.

Kommentarer: (ii) en jämn fördelning av resurserna mellan generationerna har kommenterats tidigare. Beträffande (iii) ekonomisk effektivitet har i avsnittet Tillväxten och överskottsmålet (5) visats att ett avskaffande av överskottsmålet till förmån för mål 2 under perioden 2004–2013 skulle ha höjt tillväxten från 2,8 % till 6,6 %. Det som Assar Lindbeck pekade på om dålig ekonomisk effektivitet kvarstår alltså. Beträffande motiven (i) långsiktigt hållbara offentliga finanser och (iv) tillräckliga marginaler så att stora underskott kan undvikas i lågkonjunkturer har utredningen gjort åtskilliga prognosscenarier fram till 2099. Prognoserna innebär att skattepengar eller besparingar ständigt ska lyftas ur den normala cirkulationen till offentligt sparande med följd att den inhemska ekonomin dräneras och investeringarna flyttas till andra marknader i andra länder, där den inhemska ekonomin inte dräneras av ett överskottsmål. Scenarierna förutsätter bara en extremt begränsad invandring.

Sammantaget har arbetsgruppen utifrån en sparvision skapat en politisk ekonomi, som bortser från tämligen
självklara nationalekonomiska samband. I en sådan ekonomi är det mycket lätt hänt att svarta hål finns inbäddade.

Bryt ut investeringarna ur budgetens utgiftstak

En privatperson bör få sina löpande intäkter och kostnader att gå ihop, men kan investera åtskilliga gånger sin årslön i en bostad. Samma sak gäller för företag och de som vill expandera använder sig av det lånade aktiekapitalet för sina investeringar. Varför kan inte staten låna och investera för framtiden i utbildning och infrastruktur, om en extremt hög betalningsförmåga finns (Sverige är inte Grekland)?

Att inte inrätta en särskild investeringsdel i den offentliga budgeten ger en oriktig bild av budgetens
inverkan på ekonomin och till dålig ekonomisk politik. Framför allt väg- och järnvägsprojekt men även utbildning är typiska investeringsprojekt, eftersom nyttan av projekten realiseras först när de är klara och en lång tid därefter. All sorts kapital — materiellt som immateriellt, maskinellt som mänskligt, offentligt som privat — bidrar till vår framtida produktion. Om järnvägar och vägar förbättras kan företags transportkostnader och anställdas pendlingstider minskas och därmed göra företagslokalisering och bostadsbyggande mer lönsamt. Om utbildningsnivån ökar, kan företag lättare hitta ny arbetskraft och de med den nya efterfrågade utbildningen får lättare att hitta jobb. Naturligtvis gäller det att satsa på rätt infrastruktur och rätt utbildning. Om underskotten p.g.a. dessa satsningar ökar vårt bestånd av produktivt kapital, kommer de att vara bra för framtiden och kommande generationer. Om man inte skiljer på investeringskostnader och driftskostnader i den offentliga budgeten, riskerar man att för samhället strategiska och för framtidens välfärd centrala investeringar ersätts av ”politiskt korrekta” åtgärder eller kortsiktig konsumtion.

För att uttrycka saken mer drastiskt: Överskottsmål och balansmål är en återgång till medeltida finansiering. Under medeltiden, innan banker/finansieringsinstitut fanns, kunde större projekt bara genomföras (och underhållas), om man hade pengarna i handen. Därför har vi sedan medeltiden i stort sett bara kyrkor och kloster kvar, byggnader som betalades av böndernas tionde (10 % skatt). När bankerna började fungera som finansieringsinstitut såg vi t.ex. i norra Italien ett revolutionerande expansivt byggande, främst i städerna. Med överskottsmålet kommer i praktiken alla offentliga utbildningsinsatser och byggprojekt att betalas omedelbart — långt innan nyttan av projekten har förverkligats. Dagens generationer betalar alltså framtida generationers välfärd.

Hur genomförs en investeringsbudget praktiskt? Man skulle helt enkelt låta driftskostnaderna i budgeten omfattas av ett balansmål och investeringskostnaderna begränsas så att den totala offentliga lånestocken procentuellt inte ökar mer än bruttonationalprodukten (BNP). Det handlar om att bibehålla utgiftstaket inom de flesta utgiftsområdena, men släppa taket på ett begränsat antal investeringsposter. Naturligtvis kommer det att bli gränsdragningsproblem mellan vad som klassas som investerings- respektive driftskostnader. Av de ca 100 miljarder som blir investeringskostnader är det sannolikt mindre än 10 % där man får problem med klassningen. Om man har problem med dessa 10 % får man antingen pröva sig fram eller helt enkelt ta bort dem från investeringssidan. Inför en lysande framtid, där Sveriges medborgare äntligen får betalt för lojalitet gentemot lagarna, för hög sysselsättningsgrad och produktivitet, är det små problem som landet har råd med.

Reformer bör gynna hög sysselsättning

Däremot får pengarna inte användas för åtgärder som minskar sysselsättningsgraden, som t.ex. höjning av
arbetslöshetsersättningen när Sverige ligger nära full sysselsättning. Då är det inte längre regeringens sparpolitik som har orsakat att någon har blivit arbetslös utan mer den arbetslöse själv. Under hög arbetslöshet bör den ansvariga regeringen därför betala hög arbetslöshetsersättning, en ersättning som successivt minskas allteftersom arbetslösheten minskar genom offentliga investeringar. En sådan modell är inte bara moralisk utan även konjunkturpolitiskt riktig. Det får inte bli som vid 90-talskrisen att arbetslöshetsersättningen minskades ”pga att regeringen inte hade råd” när arbetslösheten låg på 13 % och att den höjdes vid mitten på 00-talet då ”regeringen hade råd”. Den modellen är omoralisk, eftersom den sätter regeringen och inte de arbetslösa i första rummet, och konjunkturpolitiskt kontraproduktiv.

Att ta bort avdragen för pensionsförsäkring ökar sysselsättningsgraden för pensionärer, medan en ökning av skatten för de pensionärer som arbetar minskar sysselsättningsgraden. En höjning av pensionsåldern ökar sysselsättningsgraden.

En höjd sysselsättning, en höjd utbildningsnivå och en förbättrad infrastruktur kommer att öka Sveriges betalningsförmåga och ge lägre räntor på framtida investeringar.

Finansminister Magdalena Andersson har med hänvisning till att alliansen gjort för stora skattesänkningar hävdat att det är ”tomt i ladorna”. Därför föreslår hon att överskottsmålet bör överges, i varje fall efter 2018. Detta fordrar en kommentar från Ljungeld.

Tomt i ladorna

Svenska staten har en finansiell nettoförmögenhet på 965 miljarder kr. 1998 låg den på minus 400 miljarder kronor och 2004 låg den på noll (Konjunkturinstitutets rapport 2014 ”Den offentliga sektorns skulder och finansiella tillgångar”). Den stora ökningen under de senaste åren står ökningen av valutareserven och ökningen av värdet på onoterade aktier för. (2013 ökades valutareserven med 100 miljarder kr som extra säkerhet för riskerna med bankernas utlandsutlåning!) Det är här det svenska årliga exportöverskottet på ca 200 miljarder kr har hamnat, i passiva buffertar för statsapparaten — inte i jobbskapande investeringar. Om man skulle jämföra den svenska staten med ett företag har överskottet hamnat i kassan i stället för i investeringar.

Däremot har bl.a. EMU-krisen resulterat i en konjunkturnedgång (nedgång i efterfrågan på varor och tjänster i Europa, som leder till minskat antal jobb i Sverige). Då är det svårt att uppnå ett överskottsmål. Andersson skyller konjunkturnedgången på tidigare jobbskatteavdrag. Jobbskatteavdraget genomfördes i fem steg 2007-2011. Genom avdragen stärktes sysselsättningen genom att fler anställdes när skatten sänktes på arbete. Ett tydligt tecken på detta var att statsskulden minskade från 37,4 % av BNP 2007 till 32,5 % 2012. Jobbskatteavdragen gjorde också att fler sökte arbete än tidigare, eftersom skatten blev lägre för den anställde. Fler blev sysselsatta och fler sökte arbete. Därför minskade inte arbetslösheten i takt med att sysselsättningen ökade.

Andersson har även under och efter valrörelsen vägrat att beakta att Lehman Brothers-krisen i USA och EMU-krisen faktiskt har inträffat. Dessa kriser har naturligtvis inte passerat obemärkt i Sverige. Då kan det vara lämpligt att jämföra med hur andra länder har klarat kriserna, t.ex. med avseende på förändringen av den offentliga sektorns bruttoskulder (förändringen motsvarar den för statsskulden eftersom övrig offentlig sektors skulder, kommunernas skulder, i praktiken har stått stilla), se diagrammet nedan.

Offentlig sektors bruttoskuld 2006-2014

Källa: PROP. 2013/14:100 Bilaga 4, Diagram 4.4, Europeiska kommissionens vinterprognos, 2014

Anderssons mandat och stabiliteten i finanspolitiken

Redan i juni 2014 meddelade prognoschefen i konjunkturinstitutet att skatterna behöver höjas 120 miljarder kr under perioden 2014-2018, för att bibehålla det offentliga åtagandet och samtidigt nå överskottsmålet. Till detta har senare kommit 12 miljarder i ökade kostnader för flyktingmottagande. Detta måste Andersson ha varit fullt medveten om. Ändå sa hon i valrörelsen som svar på frågan ”Har du också som mål att ni ska nå överskottsmålet till 2018?” följande:”Vi har ju kritiserat regeringen för att man bryter mot budgetreglerna. Jag är lite gammaldags, jag tycker att man ska hålla sig till regler. Självklart är det rimligt att nå överskottsmålet, hade Socialdemokraterna styrt hade vi nått dit mycket tidigare.”

Här har Andersson gett sig själv ett mandat att uppfylla. Genast när hon tillträder tar hon fram nya siffror och låtsas som om det hon informerats om tidigare inte existerade. Och plötsligt aviserar hon att överskottsmålet kommer att överges.

I den situationen har Finanspolitiska rådet framhållit att det inte är ”tomt i ladorna” och att så här lättvindigt ändrar man inte strategin för Sveriges offentliga finanser. Rådet menar att det handlar om den långsiktiga trovärdigheten för svensk finanspolitik och därmed vilka räntor som sätts på den svenska statsskulden. Det bör i sammanhanget nämnas att Finanspolitiska rådet inte har mandat att ifrågasätta överskottmålet utan endast att ”följa upp och bedöma måluppfyllelsen i finanspolitiken” (SFS 2011:446, 5 §). Andersson har genmält att ”behovet av ett finanspolitiskt råd är mindre med en socialdemokratisk politik” och svarat undvikande om hur hon ser på rådets framtid.

Andersson har senare hävdat att hon med ”tomma lador” menade att skatteintäkterna nu är mindre än utgifterna för staten. Ljungeld har liksom Finanspolitiska rådet den uppfattningen att det är just så konjunkturpolitik ser ut. Man underbalanserar budgeten vid lågkonjunktur för att överbalansera vid högkonjunktur. Andersson har konstaterat att det inte var ”tomt i ladorna” vid Lehman Brothers-krisen 2007-2009. Här prisar Andersson ekonomin just under den period då den större delen av jobbskatteavdraget genomfördes, som Andersson har ansett vara så skadlig för svensk ekonomi. När det gäller krisernas allvarlighet för bedömer Ljungeld, med hänsyn till den Sveriges väsentligt större handel med EU-länderna än med USA, att EU-krisen bör ha drabbat svensk ekonomi djupare än Lehman Brothers-krisen.

Men vad som kanske oroar mest är att Andersson har återkallat Statistiska Centralbyråns uppdrag att mäta sysselsättningsgraden i olika åldersklasser. Det kan bara förklaras av att siffrorna är politiskt olämpliga för regeringen. Regeringen vill minska arbetslösheten, men inte förbättra sysselsättningen. Det enda sättet att nå ett sådant resultat är att en större andel av befolkningen förtidspensioneras eller sätts i olika aktiviteter som t.ex. den s.k. 90-dagarsgarantin.

Och mycket riktigt: I Finansplan 2015 står under avsnittet 1.9.1 Effekter på arbetslöshet och sysselsättning: ”De skatteförslag som lämnas och aviseras i denna proposition kommer att bidra till att sysselsättningen och BNP dämpas något. I vilken takt och i vilken utsträckning dessa långsiktiga effekter kommer att realiseras är osäkert och svårt att bedöma.”

Sammantaget ser det ut som om överskottsmålet fyllt sin funktion för Andersson. Före valet var det viktigt att behålla det för att nagla fast den dåvarande regeringens ekonomiska politik. Efter valet verkar Andersson vilja skaffa sig ett bättre utrymme för olika budgetutgifter och föreslår därför att överskottsmålet överges.

För att bibehålla stabiliteten i finanspolitiken bör överskottsmålets vara eller inte vara diskuteras utifrån målets egna för- och nackdelar — inte utifrån budgettaktiska aspekter.

Man kan inte stirra sig blind på statsskulden. Man måste också se till statens samlade tillgångar. Förutom myndigheterna, äger staten bolag, banker, finansinstitut, Riksbanken och AP-fonderna. Konjunkturinstitutet har 2014 lämnat en rapport om ”Den offentliga sektorns skulder och finansiella tillgångar”. I rapporten konstateras följande (sid 4 och 5).

Den offentliga sektorns finansiella nettoförmögenhet uppgick i slutet av 2013 till 26,6 procent av BNP, eller 965 miljarder kronor, och är därmed på en historiskt hög nivå. Nettoställningen har stärkts mer eller mindre kontinuerligt sedan mitten av 1990-talet. Sedan 2004 har de finansiella tillgångarna överstigit skulderna i den offentliga sektorn som helhet. Bakom utvecklingen av den finansiella ställningen – från nettoskuld på 31 procent av BNP 1995 till en betydande nettoförmögenhet – ligger både en ökning av de finansiella tillgångarna och en minskning av skulderna (se … diagram 1 …).

Offentliga sektorns finansiella nettoförmögenhet

Rapportens omfattning begränsar sig till finansiella tillgångar – reala tillgångar, såsom byggnader och vägar, ingår inte analysen.

Medan Sverige har haft ett exportöverskott på över 3000 miljarder kr sedan 1998, har den svenska staten ökat sina finansiella tillgångar med över 1500 miljarder kr sedan 1995.

Överskottsmålet kom till för att statens skulder väsentligt översteg dess tillgångar. Sedan 2004 råder det motsatta förhållandet. Perioden därefter har bestått i att staten har fyllt på sin kassa med råge på bekostnad av stora underinvesteringar, låg tillväxt och hög arbetslöshet i Sverige. Skälen till dessa missförhållanden beror i allt väsentligt på bibehållandet av överskottsmålet.

Plundringen av Sverige och svenska medborgare måste upphöra. Omdefiniera överskottsmålet!

I Svenska Dagbladet den 30 augusti 2014 skriver tidningen om sommarprataren och Frankrikes ambassadör i Sverige Jean-Pierre Lacroix. Han berättar om sin syn på det ekonomiska samarbetet mellan Sverige och Frankrike. Han säger: ”100 000 jobb i Frankrike är knutna till svensk investering.”

Hans påstående bekräftar den bild Ljungeld har: Svenska investeringar utomlands skapar jobb där, medan bristen på investeringar hemma med överskottsmålet hindrar att jobb skapas i Sverige.

Den 23 augusti meddelade finansminister Anders Borg att om regeringen ska nå sitt överskottsmål på 1 % av BNP till 2018, måste till 25 miljarder kr i statskassan under 2017 och 2018. Den allra största delen, storleksordningen 20 miljarder kr, ska tas in som skattehöjningar, enligt Borg. Övriga kostnader ska tas in genom sparande i statlig förvaltning och myndigheternas lokalkostnader. Borgs prognos grundar sig bl.a. att 2014 års budgetunderskott enligt vårbudgeten blir över 70 miljarder kr. Med regeringens överskottsmål på 1 % av BNP (ca 3900 miljarder kr), måste dessa medel tas hem någonstans. Då räcker inte 25 miljarder kr, utan 70 + 39 miljarder = ca 110 miljarder kr i skattehöjningar eller budgetnedskärningar.

T.ex. meddelade prognoschefen för Konjunkturinstitutet i juni 2014 att skatterna behöver höjas 120 miljarder kr under perioden 2014-2018, för att bibehålla det offentliga åtagandet och samtidigt nå överskottsmålet.

Sverige har ett exportöverskott årligen på 200 miljarder kr och producerar alltså för 200 miljarder mer än vad landet konsumerar. Ändå aviserar Borg m.fl. försvarare av överskottsmålet skattehöjningar. Det räcker alltså inte med 200 miljarder i exportöverskott. En ökad skatt leder till att vi konsumerar ännu mindre, dvs att den inhemska marknaden och importen blir ännu mindre. Om den inhemska marknaden blir mindre måste arbetslösheten öka. Om importen blir mindre blir exportöverskottet ännu större. Ekvationen går inte ihop! Borg och hans gelikar har ordinerat fel medicin.

Löfven är ännu sämre. Han hävdar att socialdemokraterna skapar ”resurser” genom att partiet — till skillnad från Alliansen — vågar stå för att man höjer skatterna. Han hävdar att det är så man reparerar det som har ”gått sönder” i den offentliga sektorn.

Allt detta pekar på att dagens överskottsmål med krav på budgetbalans är fel. Överkottsmålet måste omdefinieras så att det kompenserar Sveriges exportöverskott och flyttar investeringar till Sverige!

Om vi hämtar BNP-uppgifterna i tabellen från avsnitt (4) och tar fram siffror på årlig BNP-förändring, inflation och tillväxt (= BNP-förändring – inflation) får vi följande tabell.

År 2004 2013(Balansmål) 2013(Skuldmål)
Statsskuld (Mkr) 1 257 325 1 277 068 2 407 548
BNP (Mkr) 2 660 957 3 640 976 5 017 212
Andel av BNP (%) 47,3 35,1 47,3
Årlig BNP-
förändring (%)
4,05 8,77
Inflation (%) 1,24 2,00
Tillväxt (%) 2,81 6,63

Balansmål anger den aktuella utvecklingen med oförändrad statsskuld och skuldmål en statsskuld som växer i takt med bruttonationalprodukten (BNP).

Ljungeld vill berömma de regeringar som, trots det offentliga sparande som överskottsmål typ 1 innebär och kriserna i USA (fastighetskrisen 2008) och Europa (EMU-krisen 2011), har lyckats hålla en genomsnittlig tillväxt på 2,8 % över en 10-årsperiod.

Ett skuldmål för statsskulden skulle emellertid ha gett en tillväxt på över 6,6 %. Det är visserligen positivt, men det kan leda till problem. Redan efter 4–5 år bör de flesta arbetskraftsresurser i Sverige nå kapacitetstaket, dvs full sysselsättning. I den situationen kommer lönerna att stiga eftersom företagen inte har något alternativ till ökade lönekrav annat än att höja priserna på sina produkter. Därmed kommer inflationen att öka relativt snabbt. När Sverige närmar sig full sysselsättning måste staten antingen slå på bromsarna i ekonomin. Detta görs främst genom att räntan höjs eller intäkterna i budgeten ökar (skattehöjning) eller att utgifterna minskar (staten skär i anslagen). Inflationen är i fallet med ett skuldmål satt till 2,00 % eftersom det är Riksbankens mål för penningpolitiken. Eller också och troligen bättre är att öka utbudet på arbetskraften. Detta görs t.ex. genom att sänka skatterna på arbete (löneskatt och/eller arbetsgivaravgift). Ett annat sätt är att höja pensionsåldern.

Efter 4–5 år kommer sannolikt tillväxten att minska ner mot 4 % och Sverige ställas inför helt andra ekonomiska krav än vid införandet av skuldmålet, men med en mycket bättre utgångspunkt än med överskottsmålet — t.ex. en ännu högre förvärvsfrekvens med klart större skatteintäkter och lägre arbetslöshet. Det är först vid en sådan situation, när inga lediga resurser finns, som man kan överväga en återbetalning av statsskulden. Att spara/återbetala tidigare är att köra Sverige på sparlåga!

Sammantaget innebär införandet av ett skuldmål en genomgripande förändring av Sverige. Dels kommer infrastrukturen (bostads-, järnvägs- och vägbyggande mm) att rustas upp, dels kommer arbetslösheten att minskas radikalt samtidigt som den snabba tillväxten i ekonomin gör att stort utrymme finns för investeringar utan att statsskulden ökar i förhållande till BNP.

Dagens överkottsmål betyder i första hand att budgeten varje år i princip ska leverera ett nollresultat. Därmed kommer statsskulden inte att förändras i belopp (nominellt värde) för varje nytt år. Mot detta mål ställer Ljungeld ett skuldmål, där statsskulden tillåts öka i takt med bruttnationalprodukten (BNP).

När budgeten underbalanseras ökar ju statsskulden för varje år. Kommer vi inte få en Greklandssituation i Sverige? Nej, det nya skuldmålet innebär att statsskulden inte får öka mer i procent än bruttonationalprodukten (BNP). Problemet med krisländerna i Europa är att statsskulden har ökat mycket snabbare än BNP.
Ljungeld påstår att arbetslösheten skulle minska från 8 % till 5 % med ändrat överskottsmål. Är dessa 3 % verkligen anställningsbara? Om de inte vore anställningsbara, skulle de som har jobb kunna kräva högre lön med hänvisning till att det inte finns något alternativ för arbetsgivarna. Detta skulle leda till högre löner, som arbetsgivarna kompenserar med högre produktpriser och därmed inflation. (Det är så det ser ut när det är ”full” sysselsättning.) Men idag finns inte någon tendens till inflation. Därför bör ”de 3 procenten” vara anställningsbara och arbetslöshetsmålet ”mindre än 5 %” vara realistiskt.
Enligt artikel 126, tilläggsprotokoll 12 i Fördraget om Europeiska Unionens funktionssätt får inte budgetunderskottet överstiga 3 % av BNP. Med det föreslagna överskottsmålet kan detta ske vid en lågkonjunktur eller tillfällig kris. Enligt punkt 3 i artikel 126 i fördraget ska beaktas ”huruvida den offentliga sektorns underskott överstiger utgifterna för de offentliga investeringarna samt alla övriga faktorer av betydelse, inbegripet medlemsstatens ekonomiska och budgetmässiga läge på medellång sikt.” Vid en sådan prövning bedömer Ljungeld att den europeiska kommissionen kommer att godta ett större underskott än 3 % under nämnda förhållanden, eftersom den långsiktiga budgetpolitiken syftar till att statsskulden inte får öka snabbare än BNP.
Bör man med det nya skuldmålet avskaffa den 3-åriga budgetprocessen som gäller idag? Absolut inte, budgetprocessen (inklusive utgiftstaket) är viktig, men den bör genomföras med ett ändrat mål och så att man tar bort utgiftstaket för investeringsposterna och ersätter med ett annat tak, nämligen ett investeringstak.
Är det nya sättet att se på överskottsmålet ett sätt att införa investeringar i budgetprocessen? Ja, det är väsentligen investeringarna som skiljer budgetprocessen där statsskulden definieras i relation till BNP från en budgetprocess med dagens överskottsmål. Genom den nya budgetprocessen lånar man t.ex. till klimatsatsningar, utbildning och utbyggnad av infrastruktur. Dessa investeringar leder till ekonomisk tillväxt, som gör att ekonomin (BNP) ökar snabbare än statsskulden.
Det här verkar ge möjlighet att lösa många av de problem som Sverige står inför. Är det inte dags att bilda ett politiskt parti med inriktingen att omdefiniera överskottsmålet? Ljungelds mål är att en riksdagsmajoritet ska stödja kravet på införandet av ett skuldmål. Hur en utvidgning av statsbudgeten med ca 98 miljarder kronor ska fördelas postvis har Ljungeld inte tillräcklig kompetens för. Det klarar riksdagspartierna mycket bättre!

Överskottsmålet infördes i etapper 1997-2000. Syftet med införandet var att under en gynnsam demografisk period (stor andel av befolkningen i åldern 20-65 år gamla) se till att den offentliga sektorns nettoskuld eliminerades. När detta var uppnått dök det upp nya motiv till överskottsmålet.

Motiven till överskottsmålet finns angivna i Regeringens skrivelse 2010/11:79 ”Ramverk för finanspolitiken”. Låt oss jämföra motiven för det nu gällande överskottsmålet med avseende på statsfinansernas utveckling 2004-2013 jämfört med utvecklingen med det nya BNP-relaterade överskottsmålet (skuldmål).

År 2004 2013
(Överskotts-
mål)
2013(c)
(Skuldmål)
Statsskuld (Mkr) 1 257 325 1 277 068 2 407 548
BNP (Mkr) 2 660 957 3 640 976 4 773 000
Andel av BNP (%) 47,3 35,1 47,3

(2013 anger den aktuella utvecklingen enligt överskottsmålet och 2013(c) anger utvecklingen med det skuldmålet. Tabellen är hämtad från artikel 4 om överskottsmålet.)

Motiven är angivna i fyra punkter:

  1. Långsiktigt hållbara offentliga finanser så att medborgarna, företagen och finansmarknaden har förtroende för finanspolitiken.
  2. Tillräckliga marginaler så att stora underskott kan undvikas i lågkonjunkturer även vid en politik som aktivt motverkar lågkonjunkturer. Överskottsmålet bidrar till att det finns en buffert för att kunna möta kraftiga nedgångar i konjunkturen utan att ökningen i skuldsättningen riskerar att bli ohållbar.
  3. En jämn fördelning av resurser mellan generationerna. I Sverige liksom i många andra länder kommer andelen äldre i befolkningen att öka påtagligt de närmaste decennierna. Ett relativt högt medelfristigt offentligt sparande under demografiskt gynnsamma år innebär att de stora generationer som i framtiden kommer att efterfråga vård och omsorg själva bidrar till tjänsternas finansiering.
  4. Ekonomisk effektivitet. Överskottsmålet främjar ekonomisk effektivitet genom att det skapar bättre förutsättningar för att skatteuttaget inte ska behöva höjas eller variera över tiden till följd av den framtida demografiska utvecklingen.

När det gäller argumentet (1) bedömer Ljungeld att fick bara medborgarna, företagen och finansmarknaden kunskap om hur strypt dagens ekonomi är jämfört med fallet i kolumnen 2013(c) (Skuldmål), där statsskulden tillåts öka i takt med BNP, skulle de inte ha förtroende för den förda finanspolitiken.

När det gäller argumentet (2) så innebär dagens strypning av ekonomin (överskottsmål) att Sverige får en mer eller mindre permanent lågkonjunktur med hög arbetslöshet, med hårda prioriteringar inom skola och sjukvård samt eftersatt utbyggnad och underhåll av infrastrukturen. Med den tillväxt som ett skuldmål innebär, kommer sysselsättningen att öka, arbetslösheten att minska och Sverige kommer att få en högre BNP med större buffertar att möta kriser. Att bibehålla en statsskuld på ca 40 % av BNP när övriga Västeuropa (utom Danmark) har statsskulder på 75 till 130 % av BNP (Grekland över 200 %) utgör en tillräcklig buffert.

När det gäller argumentet (3) medför nedskärningarna i ekonomin enligt överskottsmålet bl.a. att pensionärer betalar högre skatt än löntagare. I stället för att föra en ekonomisk politik som innebär att alla resurser används (sedan år 2000 har Sverige i praktiken låtit 3 % gå arbetslösa för att spara i budgeten) så att ekonomin växer, så förlorar Sverige genom dagens överskottsmål ekonomiskt utrymme att rätta till orättvisor mellan generationerna. Dagens pensionärer får dessutom vid pensionen lämna över en ekonomi, där statsskulden är lägre i förhållande till BNP än den de har ”tagit över”. Varför ska just denna generation arbeta ned statsskulden i förhållande till BNP?

Slutligen när det gäller ekonomisk effektivitet ger strypningen av ekonomin att Sverige går på sparlåga och inte kan generera en ekonomisk aktivitet så att vi får råd att klara skatteuttaget. Redan i valrörelsen 2014 garderar sig samtliga partier för en skattehöjning, särskilt i slutet av kommande regeringsperiod 2014-2018.

Ljungeld finner att dagens överskottsmål inte uppfyller något av motiven. Samtliga motiv uppfylls däremot av ett skuldmål, där statsskulden tillåts växa i takt med BNP!

Ett ursprungligt motiv till överskottsmålet var att minska den offentliga sektorns nettoskuld. Idag har Sverige sedan flera år tillbaka tvärtom en offentlig nettoförmögenhet på ca 1000 miljarder kr. Överskottsmålet i dagens tappning har därför överlevt sig självt.