ljungeld.se

En blogg dels om nationalekonomi och dels om IT-infrastruktur

Den 20 juni 2018 meddelade den Europeiska Centralbankens (ECB) ordförande Mario Draghi att den senaste högkonjunkturen för Euro-området har nått sin topp: ”Historiskt sett är den nuvarande tillväxtperioden relativt kort i längd och liten i storlek. Sedan 1975 har det varit fem tillväxtfaser i euroområdet. Den genomsnittliga varaktigheten från botten till topp är 31 kvartal, med BNP ökande med 21% under den perioden. Den nuvarande expansionen har hittills varat bara 20 kvartal och BNP är mindre än 10% över botten.”

Euron skulle ju enligt sina förespråkare leda till ökad handel och ökad tillväxt. ECBs ordförande erkänner här att det har blivit precis tvärtom! Under den tid som Euron har varit införd hos de 19 Euro-länderna (Belgien, Cypern, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Portugal, Slovakien, Slovenien, Spanien,Tyskland och Österrike) har den lett till lägre tillväxt och svagare ekonomi än tidigare period utan gemensam valuta.

Euro-området är den region som har haft lägst tillväxt i världen under 2010-talet.

Det ”fredsprojekt” som Euron beskrevs som av Tysklands förbundskansler Helmut Kohl har lett till en klyvning av Europa, där Tyskland, Luxemburg och Nederländerna utgör de ekonomiskt starka samt Grekland, Italien, Spanien och Portugal utgör de ekonomiskt svaga länderna. De svaga har tvingats in i en ekonomisk kräftgång och kan med Eurons regelverk inte inom överskådlig tid återhämta sina ekonomier till den nivå som gällde när Euron infördes. Detta har lett ill att en hel ungdomsgeneration i dessa länder har förlorat sin framtid. En ungdomsarbetslöshet på 15-50 % har här gjort att framtiden för ungdomarna finns i andra länder.

Den stora majoriteten av europeiska journalister ser förvånat hur populistpartier växer fram. De talar oförstående om högervindar och rasism. Då har de inte förstått att populistpartierna är ett demokratins svar (om än vilset) på en hög arbetslöshet, som Euron inte har kunnat tackla och som de etablerade partierna inte har förstått.

Ljungeld kommer i ett antal artiklar att belysa hur Euron har blivit en valuta som framför allt låser de svaga ländernas ekonomi. Eurons regelverk saknar nämligen ett minimum av komponenter i en ”monetär union” (EMU = Den Europeiska Monetära unionen) som finns för t.ex. dollarn i USA.

(Denna replik skickades 2018-03-06 till SvDs Debatt-redaktion. Repliken togs inte in.)

Boije redogör i sin artikel i Svenska Dagbladet den 5 mars för det stabiliseringspolitiska ramverket och inleder som många politiker: Detta ramverk har tjänat Sverige väl. Det har det inte! Visserligen har Sverige klarat 2007-2008 års bankkris bättre än de flesta västeuropeiska länder, men Sverige har på grund av ramverket haft en överarbetslöshet på ca 1,5-3 %. Vidare hävdar Boije att: Inflationen har gått från att vara tvåsiffrig och kraftigt varierande till lågt ensiffrig … Denna utveckling skedde redan innan ramverket infördes, framför allt beroende på andra förhållanden, där digitaliseringen, robotiseringen och borttagandet av kreditrestriktionerna har spelat en stor roll.

Boije skriver dessutom: De budgetpolitiska målen och reglerna har bidragit till att statsskulden minskat kraftigt, vilket gett lägre riskpremier …, och stärkta räntor i Sverige. I utredningen Utvärdering av överskottsmålet (Ds 2010:4, sid 142), en utredning han själv ledde, konstaterades: Arbetsgruppens tolkning av litteraturen är att det utifrån majoriteten av genomförda studier inte entydigt går att bedöma vilket samband som finns mellan det offentligfinansiella läget och riskpremier. Alltså tvärtom!

Med detta vill jag inte säga att det stabiliseringpolitiska ramverket ska avskaffas, men att det är satt alldeles för lågt. Utgiftstaket bör bibehållas, men utökas med ett investeringstak. Med ett investeringstak finns inte utrymme för politiker att göra ”glädjebudgetar”. Sverige är det enda land i världen utanför de oljeproducerande som har ett överskottsmål. I dag ligger det på 1 % av BNP och nästa år 0,33 %, men utrymme finns för ett underskottsmål på ca 0,8 % utan att statsskulden ökar i förhållande till BNP.

Vår generation har minskat statsskulden från nästan 80 % till under 40 % av BNP. Då har vi en säkerhetsmarginal upp till de 60 % som EMU har som inträdeskrav eller till de ca 90 % som EMU-länderna har i snitt. Om varje generation överlämnar en statsskuld på 40 % av BNP har vi nått en hållbarhet i ekonomin. Men syftet med överskottsmålet är att statsskulden ska minska både nominellt och relativt BNP. När statsskulden är så låg relativt andra länder, varför ska just vår generation se till att den blir ännu lägre?

Med ett underskottsmål på 0,8 % och ett skuldankare på 40 % av BNP finns idag ca 80 och nästa år ca 50 miljarder kr/år mer att använda för staten. Det innebär en en starkt minskad press på den svenska ekonomiska modell som Boije oroar sig för.

(Denna replik skickades 2017-08-10 till redaktionen för Ekonomisk Debatt. Repliken togs inte in. Innehållet riktar sig i första hand till ekonomer och statistiker.)

I sin artikel i nr 4/2017 av Ekonomisk Debatt härleder John Hassler sambandet för att räkna ut den stabila nivån för statsskuldskvoten (statsskuld/BNP):

d = –f/g, där

    f = finansiellt sparande som andel av BNP
    d = stabil nettoskuld som andel av BNP vid en fast nivå av finansiellt sparande (f) och
    g = nominell tillväxt som andel av BNP.

Om tillväxten är 4 procent skulle vid ett enprocentigt offentligt finansiellt sparande (som Sverige har haft sedan 2007) nettoskulden hamna på –25 procent (dvs en förmögenhet på 25 procent). Vid 1/3 procents sparande som gäller som mål från och med 2019 skulle nettoskulden hamna på ca –8 procent (en förmögenhet på 8 procent).

Mot detta ställer Hassler en utveckling med en bruttoskuld enligt EUs regel i Tillväxt- och stabilitetspakten på 60 procent (idag är bruttoskulden i Sverige ca 40 procent). Den offentliga sektorns finansiella tillgångar är, enligt Hassler, ca 20 procent av BNP. Nettoskulden blir då i Hasslers fall ca 40 procent av BNP. Om den nominella tillväxten för BNP överstiger räntan på nettoskulden (vilket den gjort sedan avregleringen av kreditmarknaden i slutet på 80-talet) kan den offentliga sektorn med 60 procents bruttoskuld, enligt Hassler, öka de offentliga utgifterna (minska skatterna) med 80 miljarder kr/år jämfört med ett överskottsmål på 1/3 procent, vilket kommer att gälla från och med 2019. (Jämfört med dagens överskottsmål på 1 % skulle utgifterna kunna ökas/skatterna sänkas med över 100 miljarder kr/år). Hassler kallar detta att ”skapa en sorts gratislunch”. Om alla världens regeringar kraftigt skulle minska sina finansiella sparanden skulle detta förstås kunna leda till högre räntor, enligt Hassler. Han hävdar att gratislunchen är ett uttryck för ineffektivitet i ekonomin.

Betrakta tabellen nedan. Om statsskulden har ökat i förhållande till BNP, i varje fall om den har ökat över 60 procent, har landet enligt Hassler intagit gratislunchen.

Land/År 2005 2014
Österrike 68,6 84,4
Belgien 94,6 106,7
Tyskland 67,0 74,9
Danmark 37,4 44,0
Grekland 107,4 179,7
Spanien 42,3 100,4
Finland 40,0 60,2
Frankrike 67,1 94,9
Irland 26,1 105,3
Italien 101,9 131,8
Luxemburg 7,5 22,4
Malta 70,1 64,3
Nederländerna 49,3 56,9
Portugal 67,4 130,6
Sverige 48,9 45,2
Storbritannien 40,1 88,1

Eurostat: Offentlig bruttoskuld – procent av BNP

Tabellen visar att samtliga västeuropeiska EU-länder utom Sverige och möjligen Danmark har intagit gratislunchen — i många fall flera gånger om. Några generellt höjda räntor finner man bara i de länder som har intagit flera gratisluncher. I dessa fall beror det till största delen på ländernas framtvingade EMU-anpassning. Hassler hävdar att det bara går att inta gratislunchen en gång. Därefter måste skatterna höjas. Dock från en lägre nivå, min anmärkning.

Som konsekvens av ett intagande av en gratislunch synes Hassler peka på ”Risken för statsbankrutt som lånerestriktion” och förhöjda räntor.

Hasslers resonemang verkar antyda att nära nog samtliga västeuropeiska länder kan stå på randen till en jättekris.

Alternativ till överskottsmål och Hasslers krisscenario: Bibehållen bruttoskuld

Om Sverige skulle bibehålla dagens bruttoskuld på 40 procent, i stället för 60 procent i Hasslers krisscenario, skulle de offentliga utgifterna kunna ökas (skatterna sänkas) med ca 45 miljarder kr/år jämfört med överskottsmålet från 2019 och drygt 70 miljarder kr/år jämfört med dagens överskottsmål, allt med stöd av det inledande villkoret för den stabila nivån för statsskuldskvoten. Då skulle Sverige fortfarande ha gratislunchen kvar i form av en möjlig ökning av bruttoskulden från 40 procent till 60 procent!

Vidare finns ett samband som Hassler endast har berört marginellt. Tillväxt och inflation medför en utspädning av de offentliga nettotillgångarna/-skulderna. Konjunkturinstitutet uttryckte det klart i sin rapport 45/2015: ”Under 2000−2004, när nettoförmögenheten var negativ, bidrog tillväxten till att öka nettoförmögenheten som andel av BNP. På motsvarande sätt bidrog tillväxten negativt till förmögenhetsutvecklingen som andel av BNP under senare delen av perioden då förmögenheten var positiv.” Problemet med ett överskottsmål är att det måste kompensera för inflation och tillväxt för att hålla nettotillgångarna på samma nivå. Med en bibehållen bruttoskuld krävs ett underskott för att kompensera utspädningen på grund av tillväxt och inflation. För att inte arbeta mot utan med tillväxten krävs alltså att budgeten måste underbalanseras och en nettoskuld upprätthållas. Detta ger effektivitet i ekonomin! Ett överskottsmål arbetar mot tillväxten.

Dessutom ger ett mål med bibehållen bruttoskuld ett tillskott till ekonomin relativt ett överskottsmål
och därmed till tillväxten. Om en nominell BNP-tillväxt på 4 procent är möjlig med ett överskottsmål, borde man med en bibehållen bruttoskuld enligt ovan kunna räkna med en tillväxt på minst 5 procent och därmed en ökad möjlighet till skattesänkningar/utgiftsökningar.

Med bibehållen bruttoskuld förändras inte skuldkvoten och därmed är Hasslers statsbankruttscenario inte aktuellt.

Överskottsmålet infördes vid millennieskiftet. Sverige är det enda land i världen med ett nominellt överskottsmål för de offentliga finanserna. För att kunna upprätthålla överskottsmålet har staten skurit bort årliga utgifter/skattesänkningar på över 70 miljarder kronor och som följd härav hållit en överarbetslöshet på 2−3 procent. En bibehållen bruttoskuld på 40 procent är ett hållbart mål, med en fallhöjd på 20 procent av BNP, om EUs regel i Tillväxt- och stabilitetspakten på 60 procent ska följas. Det innebär att Sverige slipper den överarbetslöshet som landet har haft i 20 år. Ett överskottsmål strider mot de ekonomiska lagar som Hassler lyfter fram och borde en gång för alla hänvisas till nationalekonomins sophög.

Efter 1 timme och 53 minuter på konferensen ”Byggstart Sverige” påstod Riksgäldens generaldirektör Hans Lindblad följande.

Det är en väldigt populär historia det här med att man skulle kunna dela upp statens budget i en drift- och en investeringsbudget. För då skulle man nämligen kunna klassa om en massa saker till investeringar och så krypa undan utgiftstaket. Men då har vi infrastrukturinvestering, utbildning är en jätteviktig investering, investering i sjukvård, alltså var slutar vi någonstans, var drar vi gränsen? Det kommer att i så fall urholka det finanspolitiska ramverket. Och det är vi absolut inte betjänta av, för då kommer vi inte ha råd med någonting.

Då utgår Lindblad från att överskottsmålet och utgiftstaket är det enda sättet att säkra de offentliga finanserna.

Överskottsmålet innebär att statens intäkter ska överstiga kostnaderna. Det innebär också att investeringar ska bokas på samma sätt som kostnader i det treåriga utgiftstaket. Om de offentliga finanserna på detta sätt ska ge ett överskott, kommer statsskulden för varje år att minska både absolut (nominellt) och i relation till bruttonationalprodukten (BNP, 4400 miljarder kr/år).

Sveriges statsskuld ligger idag på ca 1300 miljarder kr, strax under 30 % av BNP. Dessutom har kommuner landsting och pensionssystem skulder på ca 10 % av BNP, totalt 40 %. För inträde i EMU krävs max 60 % och för EMU-länderna ligger statsskulden i genomsnitt på drygt 89 % av BNP. Om Sverige väljer att ligga kvar med en statsskuld på 40 % av BNP har vi en långsiktig hållbarhet mot kriser som kan uppkomma. Nu räknar vi med en inflation på 2 % och med en tillväxt på 2 % årligen. Då ökar BNP med 4 %. Om den statliga delen av statsskulden ska ligga kvar på 30 % av BNP måste budgeten öka med 4 %, dvs med 52 miljarder kr (4 % av 1300). Idag ska staten enligt överskottsmålet årligen spara 1 % av BNP dvs ca 44 miljarder kr. I stället för att budgeten minskar med 44 miljarder kr kan den öka med 52 miljarder kr utan att budgeten ökar i förhållande till BNP. Det är en skillnad på 96 miljarder kr årligen i utrymme för investeringar!

Om Sverige inför en investeringsbudget med ett tak som innebär att statsskulden inte får öka till mer än 40 % kan vi göra om delar av utgiftsområden som infrastruktur, utbildning, hälsa och miljö till investeringar i stället för utgifter och årligen kunna använda drygt 90 miljarder kr mer i en budget, som fortfarande har ett tak, men ett högre långsiktigt hållbart tak.

Sverige är det enda icke-oljeproducerande landet i världen med egen valuta som har ett överskottsmål för de offentliga finanserna. I alla andra länder går den offentliga driften i balans och investeringarna i underskott. Där investerar man i framtiden. Här har vi enligt Lindblad inte råd med någon framtid.

Höghastighetsjärnvägar kräver att Sverige tillåts ha en framtid. Vi har råd med en framtid!

Sverige har idag en finansiell nettoförmögenhet (tillgångar minus statsskuld) på drygt 20 % av bruttonationalprodukten (BNP). Statens tillgångar överstiger alltså statsskulden med råge. För att upprätthålla denna nettoförmögenhet har Sverige tillämpat ett överskottsmål för de offentliga finanserna. Överskottsmålet innebär att enorma belopp årligen går till att kompensera för inflation och BNP-tillväxt.

Bansträcking

Kartan visar bansträckningarna för Sverigeförhandlingens höghastighetståg

Överskottsmålet för de offentliga finanserna innebär att en snabbtågsutbyggnad kommer att kunna fullföljas först 2090. Målet har en dubbel inre motsättning, som gör det nationalekonomiskt obegripligt genom att offentliga investeringar tas bort.

1. Utspädningen av offentlig nettoförmögenhet eller nettoskuld

Sverige har idag en finansiell nettoförmögenhet (tillgångar minus statsskuld) på drygt 20 % av BNP. Tillgångarna överstiger alltså vida statsskulden. Överskottsmålet, att den offentliga ekonomin årligen ska gå i överskott, utgör försvaret för att upprätthålla nettoförmögenheten.

Den svenska kronan är den enda valuta i världen där den offentliga ekonomin finansiellt ska gå i överskott, den enda utanför de oljeproducerande länderna! I den stora majoriteten av andra länder med egen valuta går den offentliga ekonomin i underskott (driften går i balans medan investeringarna ger ett underskott). När man i USA i slutet av 1990-talet föreslog en lag om ”budgetbalans” i senaten, stoppades den främst genom ett upprop undertecknat av 1100 amerikanska ekonomer, varav 11 nobelpristagare. Varför? Är det inte bra att ha ett offentligt sparande, så att landet kan möta framtida kriser?

Idag uppgår den offentliga nettoförmögenheten i Sverige till ca 1000 miljarder kr och BNP till 4400 miljarder kr. Det blir en nettoförmögenhet på 22,7 % av BNP. Med en inflation på 2 % och en tillväxt på 2 % ökar BNP till 4576 miljarder kr på ett år. För att nettoförmögenheten ska ligga kvar på 22,7 % måste den ökas till 1040 miljarder kr. Staten måste alltså öka skatteintaget med 40 miljarder kr eller minska de offentliga utgifterna i motsvarande grad för att kunna upprätthålla nettoförmögenheten. För att ta in dessa 40 miljarder kr har Sverige ett överskottsmål för de offentliga finanserna. Hur mycket våra politiker än talar om investeringar, betalas de nästan enbart löpande. De är kostnader!

Om vi hypotetiskt vänder på steken och låter Sverige ha en nettoskuld på 1000 miljarder kr efter skattesänkningar och investeringar i t.ex. infrastruktur, utbildning, hälsa och miljö. Med samma BNP, inflation och tillväxt som förut har BNP ökat till 4576 miljarder kr på ett år. Skulden har då relativt sett minskat till 1000/4576 dvs 21,85 % av BNP. För att komma upp i en nettoskuld på 22,7 % har staten 40 miljarder kr kvar att betala ränta till investeringarna på 1000 miljarder kr. Dessutom slipper staten att betala 40 miljarder kr för att upprätthålla en nettoförmögenhet på 1000 miljarder kr. 40 + 40 miljarder skulle den svenska staten årligen ha kunnat betala i ränta på 2000 miljarder i investeringar. Det blir en ränta på 4 %, dvs summan av inflation och tillväxt. I november 2017 lånar t.ex. Riksgälden till under en procents ränta för 10-åriga obligationer. Riksgälden bedömer dock dagens räntenivåer som låga och att framtida höjningar är sannolika. Med en avbetalningstid på 40-45 år blir ett infrastrukturprojekt självfinansierande inklusive amorteringar. Nyttor och eventuella brukaravgifter gör projektet samhällsekonomiskt lönande och ökar Sveriges reala tillgångar (i motsats till de finansiella) rejält. Investeringar gör att medborgarna blir rika genom reala tillgångar i infrastruktur, utbildning, hälsa och miljö. Staten blir finansiellt fattig.

Ovan framgår att tillväxt och inflation medför en utspädning av de offentliga nettotillgångarna/nettoskulderna. Konjunkturinstitutet uttryckte det klart i sin rapport 45/2015: ”Under 2000−2004, när nettoförmögenheten var negativ, bidrog tillväxten till att öka nettoförmögenheten som andel av BNP. På motsvarande sätt bidrog tillväxten negativt till förmögenhetsutvecklingen som andel av BNP under senare delen av perioden då förmögenheten var positiv.” Investeringar gör alltså att ekonomin arbetar med, medan sparande arbetar mot inflation och tillväxt. Det är framför allt detta samband som nationalekonomerna i USA liksom i andra länder ser, när de förordar en offentlig ekonomi med underskott i form av investeringar. Kom ihåg att det var till stor del genom investeringarna som först norra Italien och senare större delen av Europa kunde lyfta sig ur medeltidens fattigdom, att vår civilisation blev så framgångsrik i förhållande till tidigare Grekland, Rom, Kina och Kambodja. Ett samhälle som inte investerar får en torftig framtid.

2. Varför ska vår generation lämna över en lägre statsskuld som andel av BNP?

Naturligtvis kan ett land inte investera offentligt hur mycket som helst. Men samhällsekonomiskt lönsamma investeringar måste kunna genomföras inom rimlig tid. De får då sammantaget inte bli större än att den offentliga skulden (idag på strax under 40 % av BNP) inte växer mer än BNP. Med en statsskuld på 40 % av BNP har Sverige en säkerhetsmarginal upp till de 60 % som EMU har som inträdeskrav eller till de ca 90 % som EMU-länderna har i snitt. Om varje generation överlämnar en statsskuld på 40 % av BNP har vi nått en långsiktig hållbarhet i ekonomin. Om de årliga investeringarna ligger under 40 miljarder kr innebär det också att EUs finanspakts regler om ett underskott på max 1 % av BNP tillgodoses.

Men syftet med överskottsmålet är att statsskulden ska minska både nominellt och relativt BNP. När statsskulden är så låg relativt andra länder, varför ska just vår generation se till att den blir ännu lägre?

Utländska lån?

Sverige har idag en årlig bytesbalans på ca 200 miljarder kr, dvs investerar 200 miljarder kr mer i andra länder än vad de investerar i Sverige eller producerar för 200 miljarder kr mer än vi konsumerar. Obalansen i bytesbalansen talar för att finansieringen av Sverigeförhandlingen bör ske med internationellt kapital. Om Sverige minskar sin positiva bytesbalans underlättar vi för för andra länder att minska sin negativa bytesbalans. Det blir ett solidariskt bidrag till balans i världsekonomin.

Ge Sverige en framtid: Ge staten ett investeringsutrymme på samma sätt som i den övriga världen. Inför en investeringsbudget med driften i balans och ett tak för investeringarna. (Det innebär fortfarande att budgeten har ett tak, men ett högre, hållbart tak.) Eller ska vi fortsätta att upprätthålla ett sparmål (0,33 eller 1 % av BNP) där ca 45-70 miljarder kr årligen kastas bort till att kompensera inflation och tillväxt samtidigt som viktiga investeringar som ökar de reala tillgångarna i Sverige skjuts till 2090-talet?

Nu är det inte säkert att politikerna väljer höghastighetståg för att få fart på en ekonomi, som som sackar trots stimulans med negativ reporänta. Men Sverigeförhandlingen visar att investeringar i många fall blir lönsamma när räntan är lägre än tillväxten.

Så länge vi har ett lagligt reglerat överskottsmål, ska det följas. Men det ska med lag avskaffas!

Vill Du förstå vad Ljungeld för fram om överskottsmålets svarta hål bör Du först läsa artikeln Överskottsmålets svarta hål. Sammanfattning. I den artikeln finns länkar till en djupare analys av nationalräkenskaperna, där det mesta materialet kommer från Statistiska Centralbyrån (SCB).

Därefter är det dags att läsa polemiken mot dagens ekonomiska politik i artiklarna Samhällsansvar och ordning i ekonomin; vem har ansvaret för arbetslösheten?,
Motiven till överskottsmålet,
Borg flaggar för höjda skatter,
Ta hem investeringarna och jobben – ändra överskottsmålet och
Att ersätta överskottsmålet får inte bli budgettaktik, finansminister Andersson alla skrivna under andra halvåret 2014. Artikeln Försvaret för överskottsmålet i Ds 2010:4 är skriven i juni och Kamrersekonomi eller nationalekonomi i november 2015. Ljungeld hoppas på en inspirerande läsning.

Vill Du veta hur kunskapen om problemet med dagens överskottsmål har vuxit fram hos Ljungeld, kan Du börja med artikeln 2300 miljarder kr har förts ur Sverige på 10 år! (1) och läsa artiklarna uppåt i ordning (1), (2), (3), (4), (5) och (6) (alltså i kronologisk ordning).

I artiklarna förekommer begreppet nominellt överskottsmål. Det motsvarar dagens överskottsmål som innebär att intäkter och kostnader i den statliga budgeten ska ge ett överskott på 1 % (ca 40 miljarder kr) över en konjunkturcykel (7-10 år). Sverige det enda land i världen där ett krav på budgetöverskott finns för den statliga budgeten.

Normalt bedöms ökningar (underskott) eller minskningar (överskott) av statens skulder inte nominellt utan i relation till bruttonationalprodukten (BNP), se avsnittet 2300 miljarder kr har förts ur Sverige på 10 år! Följdinvesteringar (4).

Sverige har haft ett nominellt överskottsmål för de offentliga finanserna sedan 2000. Det har inneburit att den offentliga ekonomin ska i snitt ge ett överskott på 1 % (ca 39 miljarder kr) av bruttonationalprodukten (BNP) över en konjunkturcykel. Ålderspensionssystemet (ÅP) har levererat ett överskott på ca 1 % av BNP över en konjunkturcykel. Därmed har den statliga ekonomin kunnat gå i balans (0 % av BNP). Men idag bedömer regeringen att ÅP under kommande år och en överskådlig framtid får ett mindre underskott. I augusti i år publicerade Konjunkturinstitutet (KI) rapport (Konsekvenser av att införa ett balansmål för finansiellt sparande i offentlig sektor) med en annan prognos för ÅP. Enligt KI skulle ÅP år 2020–2025 få ett överskott på 0,2–0,8 % av BNP (8-31 miljarder kr) och under 2030-talet få ett överskott på 1,2–1,4 % (47–55 miljarder kr). KI reserverade sig för att prognosen var osäker. Strax efter publiceringen av rapporten ökade invandringen till Sverige radikalt. Migrationsverket beräknade att de migrationsrelaterade kostnaderna skulle öka med 27,5 miljarder kr 2015 för att 2016 fördubblas och sedan stiga till 73 miljarder kr 2017. Då räcker inte ett balansmål ens enligt Konjunkturinstitutets optimistiska prognoser om ålderspensionssystemets avkastning och då räcker det inte heller hela biståndsbudgeten på 37 miljarder kr.

Kamrererna vid den nationalekonomiska grytan vidhåller dock sin historiska ståndpunkt att klaga över underskotten i den offentliga ekonomin. De underlåter att informera om att Sverige är ensamt land i världen att ha ett överskottsmål.

Ända sedan Göran Persson i boken Den som är satt i skuld är icke fri beskrev hur han med mössan i hand fick möta smilande finansvalpar i New York i samband med 1990-talets ekonomiska kris i Sverige, har Sverige mer än andra länder levt i en skräck för offentliga skulder och underskott. Persson ville ge en bild av att ju högre skulder ett land hade desto högre ränta fick landet betala. När en arbetsgrupp inom finansdepartementet (Utvärdering av överskottsmålet, Ds 2010:4) skulle försvara Perssons tes hittade gruppen inget vetenskapligt stöd. Ändå rekommenderade gruppen fortsatt tillämpning av överskottsmålet och föreslog t.o.m. lagstiftning av kravet på överskott i de offentliga finanserna. Persson har nu övergivit kravet på att bibehålla överskottsmålet.

Kamrererna har möjligen modifierat sin ståndpunkt till förmån för ett balansmål och varnar i samma andetag för underskotten. Men vad skiljer en kamrersekonomi från riktig nationalekonomi?

För det första avgörs inte räntan på skulderna av hur stora lån ett land har. Offentlig ekonomi skiljer sig här inte från privatekonomi. En person som tjänar rejält och har stora lån kan mycket väl öka sina lån för att skaffa en stor bostadsrätt eller en lyxbil, medan en person med låg pension och utan lån på villan i en småort får svårt att låna för att göra en ordentlig upprustning av sin villa. Hon eller han får i varje fall betala högre ränta än den som tjänar rejält. Det handlar om betalningsförmåga! Banken vill inte ta några risker med att pensionären inte har råd att betala tillbaka sitt lån. Likadant är det med de offentliga lånen; betalningsförmågan. Det visade sig ganska snart att Göran Perssons bild var felaktig; Sverige betalade marginellt högre räntor på statsobligationerna än vad USA gjorde, som då hade en mycket stabil ekonomi och dessutom en valuta som nästan alla länder har i sina valutareserver.

Skulle Sverige ha en god betalningsförmåga? Ja just det! Det är något som kamrererna inte heller talar om. I Sverige jobbar man mycket och effektivt. Sverige hör till de 10 länder i världen som har högst produktivitet per arbetstimme. Sverige har högst förvärvsfrekvens/sysselsättningsgrad i hela EU. Sverige hör till de 5 länder i världen som har högst skatter. Sverige har nästan lägst statsskuld bland de västeuropeiska länderna. Svensk ekonomi är urstark! Vad får dessa flitiga och högpresterande svenska skattebetalare ut på det offentliga området av sitt arbete? Skrala pendeltåg i storstadsområdena, oasfalterade vägar och inget bredband i glesbygd, dåligt järnvägsunderhåll, undermålig skola, lågt bostadsbyggande osv. Den största delen av detta beror på den kamerala ekonomin, där den offentliga ekonomin ska gå i överskott eller i varje fall i balans.

Jämför en privat skuld med en offentlig skuld. En privat skuld ska återbetalas under låneobjektets livstid. Det ser inte likadant ut på den offentliga sidan. Den statsskuld vi nu bär på har skapats under perioden 1975-1995. Ska
dagens generation betala tillbaka den? År 2000 låg statsskulden på nästan 70 % av BNP, idag är den under 45 %. Varför ska just vår generation lämna över en lägre statsskuld, när vi kunde ha förbättrat infrastruktur och utbildning och minskat arbetslösheten med minst 3 %? Varför ska vi i stället spara ca 1400 miljarder kr för att det offentliga ska bli rikt, vilket har inträffat under samma period? Dessa frågor tar inte kamrererna upp.

Nationalekonomi betyder att offentlig ekonomi ska gå i underskott i form av investeringar! Det är den andra sidan av offentliga lån/offentliga tillgångar: De minskar i värde med inflation och tillväxt. Detta konstaterar också KIs utredning om konsekvenserna av att införa ett balansmål:

Under 2000−2004, när nettoförmögenheten var negativ, bidrog tillväxten till att öka nettoförmögenheten som andel av BNP. På motsvarande sätt bidrog tillväxten negativt till förmögenhetsutvecklingen som andel av BNP
under senare delen av perioden då förmögenheten var positiv.

I ljuset av denna nationalekonomiska lag ska ett land låna/investera offentliga medel i stället för att skapa finansiella tillgångar som tappar i värde relativt BNP. Men i KIs utredning har kamrererna gjort en logisk kovändning:

Hållbarhet i de offentliga finanserna kräver att nettoförmögenheten inte trendmässigt försvagas som andel av BNP. … Tillräckliga säkerhetsmarginaler kräver vidare att offentlig sektors förmögenhetsställning är tillräckligt
stark (och den offentliga skuldsättningen tillräckligt låg) för att kunna möta en ekonomisk kris med aktiv finanspolitik.

Kamrererna vill alltså att Sverige ska pumpa in mer skattemedel i den offentliga kistan, som sedan tappar värde gentemot BNP.

I stället måste vi möta den utmaning som den stora invandringen kräver: En enorm utbildningssatsning och mer än ett halvmiljonsprogram på bostadssidan. Under förutsättning att invandringen inte ökar i omfattning, borde
vi kunna klara detta om vi bara tilläts höja investeringarna i utbildningssektorn och infrastruktursektorn så att statsskulden ökar i takt med BNP, inte mer. Då har vi ändå en rejäl säkerhetsmarginal med en statsskuld på
under 45 % mot 70-130 % av BNP för övriga västeuropeiska länder (utom Danmark) . Detta kan göras genom att man bibehåller utgiftstaket på de allra flesta områden och lättar på de få områden där investeringar är nödvändiga till en nivå där statsskulden tillåts öka i takt med BNP (idag med ca 100 miljarder kr/år + privata följdinvesteringar). Genom den högre utbildningsnivån och bättre infrastrukturen kommer Sveriges betalningsförmåga att förbättras ytterligare och därmed ge lägre låneräntor.

Om Sverige startar ett sådant investeringsprogram, kommer det årliga bytesbalansöverskottet (medel som överinvesteras i andra länder; det andra stora området där Sverige åderlåts på pengar, något som kamrererna inte heller talar om) på drygt 200 miljarder kr att minska med en tredjedel. Det kommer också att ge en rejäl tillväxt och minskad arbetslöshet. Övriga två tredjedelar av bytesbalansöverskottet kan klaras ut av andra än kamrererna
när överskottsmål och balansmål har upphört till förmån för oss som bor och kommer att bo i Sverige och andra som vill investera i vårt land.

Sammantaget har det nominella överskottsmålet lett till att 400-500 miljarder kr har lämnat Sverige via bytesbalansen (överinvesteringar utomlands) under perioden 2004–2013. Under samma period har nära 1000 miljarder kr sparats i den offentliga kassan. Totalt har svenska medborgare finansierat ca 1400-1500 miljarder kr på 10 år utan att ha fått någon egentlig nytta av pengarna. Hur har detta försvarats?

Rapporten Utvärdering av överskottsmålet (Ds 2010:4) utarbetades av en arbetsgrupp på ekonomiska avdelningen på Finansdepartementet. Den utgör kärnan av försvaret för överskottspolitiken.

Redan först i inledningsavsnittet av rapporten slås utvärderingens uppdrag fast:

Som ett led i regeringens arbete med att utvärdera och se över det finanspolitiska ramverket görs i denna rapport en översyn av överskottsmålet. Arbetet syftar till att (i) förtydliga motiven bakom överskottsmålet, (ii) diskutera olika utformningar av överskottsmålet, (iii) ge förslag på hur uppföljningen av överskottsmålet kan förbättras, samt (iv) diskutera om och i så fall hur överskottsmålets ställning bör stärkas.

Någon möjlighet att presentera något alternativ till det nominella överskottsmålet fanns alltså inte i uppdraget. Rapporten är skickligt skriven utifrån förutsättningarna, men i och med att dessa kraftigt har begränsats, ger rapporten en mycket skev bild av den ekonomiska verkligheten. För att visa detta analyseras nedan ett antal aspekter av rapportens innehåll.

Riskpremier

Göran Persson beskrev i boken Den som är satt i skuld är inte fri hur han med mössan i hand fick möta
smilande finansvalpar i New York i samband med 1990-talets ekonomiska kris i Sverige. Sedan dess har Sverige levt i en skräck för offentliga skulder och underskott. Persson ville ge en bild av att ju högre skulder ett land hade desto högre ränta fick landet betala. Bubblan om sambandet mellan det offentligfinansiella läget och riskpremier (dvs högre räntor) spräcktes i Ds 2010:4:

Arbetsgruppens tolkning av litteraturen är att det utifrån majoriteten av genomförda studier inte entydigt går att bedöma vilket samband som finns mellan det offentligfinansiella läget och riskpremier. … Arbetsgruppen gör sammantaget bedömningen att det utifrån befintliga empiriska studier inte går att dra några bestämda slutsatser om vad som är ett välavvägd mål för den offentliga sektorns sparande om syftet med målet i första hand ska vara att undvika höga riskpremier vid kraftiga konjunkturavmattningar. Arbetsgruppen gör dock den subjektiva bedömningen, baserad på den svenska utvecklingen under nuvarande och tidigare kriser, att det ändå förefaller motiverat för Sverige, som ett litet exportberoende land med egen valuta och konjunkturkänsliga finanser, att ha ett relativt sett starkt offentligfinansiellt utgångsläge vid kraftiga konjunkturavmattningar jämfört med andra länder som inte är lika utsatta.

I stället för arbetsgruppens subjektiva bedömning borde gruppen ha nöjt sig med att ha fasta regler för budgethanteringen med utgiftstak m.m. Gruppen borde inte ha rekommenderat ett nominellt överskottsmål (=”starkt offentligfinansiellt utgångsläge”).

Jämför med den privata sidan. Ta en person utan skulder som går i pension och med en villa på landsbygden värd 1 miljon som vill låna en halv miljon för att finansiera byggandet av en stor verkstad i villan. Jämför med en företagare, som tjänar 80 000 kr i månaden och med 2 miljoner i lån på sin lägenhet och som vill låna ytterligare en miljon för att köpa en lyxbil. Om inte pensionen för den förre är över den normala, kommer banken inte att bevilja något lån. Och om banken beviljar ett lånet, kommer räntan att bli lite högre än på andra huslån, eftersom banken tar en risk med den låga pensionen. Företagaren med en stor skuld kommer däremot att få ytterligare lån eftersom han har en rejäl betalningsförmåga. Hans ränta kommer sannolikt att bli lägre än pensionärens. Mycket talar för att det ser likadant ut när det gäller statsskulder. Det handlar alltså om betalningsförmågan.

Egen valuta

Den svenska krisen 1992–96 löstes främst genom att kronan minskade i värde i förhållande till andra valutor och den svenska exporten kunde stärkas genom att exportindustrin blev mer konkurrenskraftig med en lägre värderad krona. Därmed var behovet av buffertar i ekonomin mindre. Alla jämförande exempel i rapporten (t.ex. amerikanska delstatsbudgetar) har utgått från en fast valuta. Kan inte valutan sjunka i värde, är behovet av buffertar betydligt större. Sverige har haft en folkomröstning om euron och en klar majoritet (56 %) har föredragit en egen valuta. Då bör inte rapporten förutsätta att Sverige har anslutit sig till en fast valuta, utan anpassa sina exempel till ekonomier med egen valuta och sänka kraven på buffertar.

Offentlig nettoförmögenhet

Sverige hade vid utgången av 2013 en nettoförmögenhet på 26 % av BNP. För att underhålla nivån på nettoförmögenheten som andel av BNP krävs enligt rapporten ett ständigt överskott i varje budget på ca 1–2 % fram till 2085 (diagram 7.4 i rapporten). Detta överskott måste kompensera inflation och tillväxt. Om budgetarna blir balanserade står ju nettoförmögenheten i absoluta termer stilla (om inte tillgångarna ökar i värde), samtidigt som BNP ökar med inflation och tillväxt. När BNP ökar och nettoförmögenheten står stilla, minskar nettoförmögenheten som andel av BNP. Och nettoförmögenhetens andel av BNP behöver helst öka enligt rapporten för att säkra större buffertar vid en långvarig konjunkturnedgång.

Det bör då noteras att det som pumpas in i överskottssparandet rycker undan en stor marknad som leder till att medel som tjänas in på exportöverskottet investeras utanför Sverige. Ju mer som sparas i överskottsbudgetarna desto större blir det svarta hålet i bytesbalansen. Överskottssparandet och bytesbalansen är som kommunicerande kärl. Detta är en kärna i konsekvenserna av överskottsmålspolitiken!

Nu till den avgörande kritiken mot det nominella överskottsmålet: Om man vänder på resonemanget med försvaret av en positiv nettoförmögenhet, skulle en negativ nettoförmögenhet kräva ett underskott i varje budget för att nivån på nettoförmögenheten inte skulle förändras relativt en växande BNP. Det är så nationalekonomer resonerar i USA och är beredda att försvara en negativ nettoförmögenhet och upprepade budgetunderskott i form av offentliga investeringar. I ljuset av detta finns finansiellt utrymme för att underbalansera budgeten mer än fallet för ett skuldmål. Sverige skulle ha kunnat underbalansera budgetar i 6-8 år framåt på detta sätt så att landet kommer ned i en nettoskuld som motsvarar ett ”investeringsbehov”. Så stark är svensk ekonomi sett utifrån ett finansiellt skuldperspektiv. Det offentliga sparandet är ett andra stort svart hål, som årligen urholkar svensk
ekonomi med mer än 100 miljarder kronor.

Det kan t.ex. nämnas att i samband med fastighetkrisen i USA och euro-krisen i Europa har USA och Tyskland inte
bara låtit sina statsskulder följa BNP utan även öka. USAs och Tysklands statskulder låg båda på ca 65 % av BNP 2008. 2014 var USAs statsskuld 101 % och Tysklands 77 % av BNP. Det är så dessa länder har mött sina största finansiella kriser på 50–60 år. Länderna har investerat sig ur kriserna. Det bör också nämnas att USA-dollarn är en världsvaluta som de allra flesta länder har i sin valutareserv och därför är beredda att försvara dollarns värde. Detta kan förklara varför USA har kunnat öka landets statsskuld så mycket.

I Sverige vill regeringarna spara i stället. Så illa har dock inte Sverige drabbats av nämnda kriser som USA och Tyskland. Därför argumenteras här inte för ett nettoskuldmål som innebär att Sverige går från en nettoförmögenhet till en nettoskuld, utan för ett skuldmål som innebär att storleken på statsskulden tillåts följa BNP.

Vad görs åt bytesbalansen?

Rapporten har vidare hänvisat till Assar Lindbecks debattartikel i Dagens Nyheter 2008-01-20 ”Slopa överskottsmålet och använd pengarna nu”:

Ett annat argument som framförts är att ett överskottsmål inte bidrar till ökad effektivitet om det samtidigt leder till ett betydande överskott i bytesbalansen och därmed till kapitalexport som främjar investeringar i utlandet och inte i Sverige.

Det är anmärkningsvärt hur enkelt rapporten kan avfärda en årlig kapitalexport på 235 miljader kr på följande sätt:

Även om det antogs att bytesbalansen skulle minska lika mycket som en eventuell sänkning av sparmålet för den offentliga sektorn, skulle det krävas väldigt stora nedjusteringar av det finansiella sparandet för att ta ned bytesbalansöverskottet från de senaste årens höga nivå. Överskottet i bytesbalansen har sedan det nominella överskottsmålet infördes uppgått till i genomsnitt 6,7 procent av BNP (2000–2008). Slutsatsen av detta är att om det finns en oro för att de stora överskotten i utrikeshandeln leder till kapitalexport, så kan ett slopande av överskottsmålet bara avhjälpa problemet i begränsad utsträckning. Det är framförallt andra faktorer som har bidragit till de stora överskotten; på senare år ett mycket högt privat sparande.

Oberoende av vilka faktorer som bidragit till de stora överskotten i bytesbalansen har här i avsnittet om 2300 miljarder kr har förts ur Sverige på 10 år! Följdinvesteringar visats att ett övergivande av överskottsmålet till en väsentlig del kan minska bytesbalansöverskottet — det svarta hålet i svensk ekonomi. Bytesbalansöverskottet har också gått i takt med tillämpningen av överskottspolitiken, som inleddes i mitten på 90-talet.

När det gäller det ökade privata sparandet saknas helt en analys av hur detta ser ut. En hel del talar för att det är ökningen av värdet på bostadsrätter som står för ökningen av sparandet. Om bostadsbyggandet ökar, motverkas denna tendens. En annan faktor är det ökade pensionssparandet, som skulle minska väsentligt, om pensionsåldern höjs. Naturligtvis kommer det privata köpet av statsobligationer och statsskuldsväxlar öka det privata sparandet. Men är det inte bättre att arbetslösheten minskar med 3 % och sparandet ökar än att staten blir rik och medborgarna fattigare med fler arbetslösa. Det är svårt att förstå att regeringen skulle vilja bibehålla det nominella överskottsmålet för att på så sätt ”minska klyftorna” mellan rika och fattiga.

”Generationell rättvisa”

Under rubriken ”Generationell rättvisa” (som man får anta ska betyda ”Rättvisa mellan generationerna”) har rapporten pekat på att det behövs ett utrymme för att kompensera att sysselsättningsgraden minskar vid stora pensionsavgångar, som nu är aktuell med dem som är födda strax efter andra världskriget. Detta är bara en tillfällig förändring i sysselsättningsgraden som i praktiken redan är passerad idag 5 år efter rapporten. Men rapporten nämner inte en annan sida av skillnaden mellan olika generationer.

Om det krävs att budgetar över en konjunkturcykel sammantaget ska leverera ett överskott på 1 % av BNP kommer statsskulden att ständigt minska relativt BNP. Rapporten tar inte upp den orättvisa mellan generationer som innebär att dagens generationer kommer att lämna över en statsskuld som är mycket mindre i relation till BNP än den statsskuld som de tog över. Med en tillväxt i ekonomin kommer framtida generationer alltid att finansiellt bli rikare än de föregående. Borde inte dagens generationer — med en oförändrad statsskuld i förhållande till BNP — i stället lämna efter sig full sysselsättning, en bättre infrastruktur och en hög utbildningsnivå till framtida generationer?

I stället för att staten ska samla på sig en buffert som hela tiden tappar i värde med tillväxt och inflation kan t.ex. pensionsåldern indexeras så att den knyts till medellivslängden och enligt svenska prognoser skulle stiga till 67,5 års ålder år 2050. En sådan lösning har redan genomförts i Danmark sedan 10 år tillbaka. Ingenting nämns om den danska lösningen i rapporten.

Arbetslöshet

Under perioden 2004–2013 har arbetslösheten bara varit under 7 % ett kort avsnitt år 2007–2009. Mellan 2000 och 2004 har den legat runt 6 % och aldrig varit under 5 %. (Se www.tradingeconomics.com/) Idag (maj 2015) är arbetslösheten drygt 8 %. Det ser ut som om en överarbetslöshet följt överskottsmålet. Detta verkar ha gått arbetsgruppen helt förbi. I stället gör gruppen ett hypotetiskt konstaterande:

Perioder med hög arbetslöshet riskerar också att leda till lägre kompetens och därmed sjunkande produktivitet hos de som blir arbetslösa. Detta kan på sikt leda till en varaktigt eller till och med permanent högre arbetslöshet.

Men detta knyts inte till den verklighet åren 2000 till 2010 som arbetsgruppen har haft att bevaka. I ett basscenario antas på längre sikt arbetslösheten ligga på 4,3 procent och arbetskraftsdeltagandet på runt 80,5 procent. Visserligen har Sverige genomgått två kriser efter 2008, men denna beskrivning av den framtida utvecklingen verkar främmande i relation till överskottsmålets realiteter hittills.

Invandring

Rapporten har överhuvudtaget inte tagit höjd för någon invandring. På sin höjd har den konstaterat att en bättre integration av utrikes födda skulle ge en lägre nettoskuld år 2090 på 131 miljarder kr.

Slutord om Ds 2010:4

Arbetsgruppen har definierat motiven till överskottsmålet som följer:

(i) långsiktigt hållbara offentliga finanser, (ii) en jämn fördelning av resurser mellan generationerna, (iii) ekonomisk effektivitet, samt (iv) tillräckliga marginaler så att stora underskott kan undvikas i lågkonjunkturer även vid en politik som aktivt motverkar lågkonjunkturer.

Kommentarer: (ii) en jämn fördelning av resurserna mellan generationerna har kommenterats tidigare. Beträffande (iii) ekonomisk effektivitet har i avsnittet Tillväxten och överskottsmålet (5) visats att ett avskaffande av ett nominellt överskottsmålet till förmån för ett skuldmål under perioden 2004–2013 skulle ha höjt tillväxten från 2,8 % till 6,6 %. Det som Assar Lindbeck pekade på om dålig ekonomisk effektivitet kvarstår alltså. Beträffande motiven (i) långsiktigt hållbara offentliga finanser och (iv) tillräckliga marginaler så att stora underskott kan undvikas i lågkonjunkturer har utredningen gjort åtskilliga prognosscenarier fram till 2099. Prognoserna innebär att skattepengar eller besparingar ständigt ska lyftas ur den normala cirkulationen till offentligt sparande med följd att den inhemska ekonomin dräneras och investeringarna flyttas till andra marknader i andra länder, där den inhemska ekonomin inte dräneras av ett nnominellt överskottsmål. Scenarierna förutsätter bara en extremt begränsad invandring.

Sammantaget har arbetsgruppen utifrån en sparvision skapat en politisk ekonomi, som bortser från tämligen
självklara nationalekonomiska samband. I en sådan ekonomi är det mycket lätt hänt att svarta hål finns inbäddade.

Bryt ut investeringarna ur budgetens utgiftstak

En privatperson bör få sina löpande intäkter och kostnader att gå ihop, men kan investera åtskilliga gånger sin årslön i en bostad. Samma sak gäller för företag och de som vill expandera använder sig av det lånade aktiekapitalet för sina investeringar. Varför kan inte staten låna och investera för framtiden i utbildning och infrastruktur, om en extremt hög betalningsförmåga finns (Sverige är inte Grekland)?

Att inte inrätta en särskild investeringsdel i den offentliga budgeten ger en oriktig bild av budgetens
inverkan på ekonomin och till dålig ekonomisk politik. Framför allt väg- och järnvägsprojekt men även utbildning är typiska investeringsprojekt, eftersom nyttan av projekten realiseras först när de är klara och en lång tid därefter. All sorts kapital — materiellt som immateriellt, maskinellt som mänskligt, offentligt som privat — bidrar till vår framtida produktion. Om järnvägar och vägar förbättras kan företags transportkostnader och anställdas pendlingstider minskas och därmed göra företagslokalisering och bostadsbyggande mer lönsamt. Om utbildningsnivån ökar, kan företag lättare hitta ny arbetskraft och de med den nya efterfrågade utbildningen får lättare att hitta jobb. Naturligtvis gäller det att satsa på rätt infrastruktur och rätt utbildning. Om underskotten p.g.a. dessa satsningar ökar vårt bestånd av produktivt kapital, kommer de att vara bra för framtiden och kommande generationer. Om man inte skiljer på investeringskostnader och driftskostnader i den offentliga budgeten, riskerar man att för samhället strategiska och för framtidens välfärd centrala investeringar ersätts av ”politiskt korrekta” åtgärder eller kortsiktig konsumtion.

För att uttrycka saken mer drastiskt: Nominellt överskottsmål och balansmål är en återgång till medeltida finansiering. Under medeltiden, innan banker/finansieringsinstitut fanns, kunde större projekt bara genomföras (och underhållas), om man hade pengarna i handen. Därför har vi sedan medeltiden i stort sett bara kyrkor och kloster kvar, byggnader som betalades av böndernas tionde (10 % skatt). När bankerna började fungera som finansieringsinstitut såg vi t.ex. i norra Italien ett revolutionerande expansivt byggande, främst i städerna. Med överskottsmålet kommer i praktiken alla offentliga utbildningsinsatser och byggprojekt att betalas omedelbart — långt innan nyttan av projekten har förverkligats. Dagens generationer betalar alltså framtida generationers välfärd.

Hur genomförs en investeringsbudget praktiskt? Man skulle helt enkelt låta driftskostnaderna i budgeten omfattas av ett balansmål och investeringskostnaderna begränsas så att den totala offentliga lånestocken procentuellt inte ökar mer än bruttonationalprodukten (BNP). Det handlar om att bibehålla utgiftstaket inom de flesta utgiftsområdena, men släppa taket på ett begränsat antal investeringsposter. Naturligtvis kommer det att bli gränsdragningsproblem mellan vad som klassas som investerings- respektive driftskostnader. Av de ca 100 miljarder som blir investeringskostnader är det sannolikt mindre än 10 % där man får problem med klassningen. Om man har problem med dessa 10 % får man antingen pröva sig fram eller helt enkelt ta bort dem från investeringssidan. Inför en lysande framtid, där Sveriges medborgare äntligen får betalt för lojalitet gentemot lagarna, för hög sysselsättningsgrad och produktivitet, är det små problem som landet har råd med.

Reformer bör gynna hög sysselsättning

Däremot får pengarna inte användas för åtgärder som minskar sysselsättningsgraden, som t.ex. höjning av
arbetslöshetsersättningen när Sverige ligger nära full sysselsättning. Då är det inte längre regeringens sparpolitik som har orsakat att någon har blivit arbetslös utan mer den arbetslöse själv. Under hög arbetslöshet bör den ansvariga regeringen därför betala hög arbetslöshetsersättning, en ersättning som successivt minskas allteftersom arbetslösheten minskar genom offentliga investeringar. En sådan modell är inte bara moralisk utan även konjunkturpolitiskt riktig. Det får inte bli som vid 90-talskrisen att arbetslöshetsersättningen minskades ”pga att regeringen inte hade råd” när arbetslösheten låg på 13 % och att den höjdes vid mitten på 00-talet då ”regeringen hade råd”. Den modellen är omoralisk, eftersom den sätter regeringen och inte de arbetslösa i första rummet, och konjunkturpolitiskt kontraproduktiv.

Att ta bort avdragen för pensionsförsäkring ökar sysselsättningsgraden för pensionärer, medan en ökning av skatten för de pensionärer som arbetar minskar sysselsättningsgraden. En höjning av pensionsåldern ökar sysselsättningsgraden.

En höjd sysselsättning, en höjd utbildningsnivå och en förbättrad infrastruktur kommer att öka Sveriges betalningsförmåga och ge lägre räntor på framtida investeringar.

Finansminister Magdalena Andersson har med hänvisning till att alliansen gjort för stora skattesänkningar hävdat att det är ”tomt i ladorna”. Därför föreslår hon att överskottsmålet bör överges, i varje fall efter 2018. Detta fordrar en kommentar från Ljungeld.

Tomt i ladorna

Svenska staten har en finansiell nettoförmögenhet på 965 miljarder kr. 1998 låg den på minus 400 miljarder kronor och 2004 låg den på noll (Konjunkturinstitutets rapport 2014 ”Den offentliga sektorns skulder och finansiella tillgångar”). Den stora ökningen under de senaste åren står ökningen av valutareserven och ökningen av värdet på onoterade aktier för. (2013 ökades valutareserven med 100 miljarder kr som extra säkerhet för riskerna med bankernas utlandsutlåning!) Det är här det svenska årliga exportöverskottet på ca 200 miljarder kr har hamnat, i passiva buffertar för statsapparaten — inte i jobbskapande investeringar. Om man skulle jämföra den svenska staten med ett företag har överskottet hamnat i kassan i stället för i investeringar.

Däremot har bl.a. EMU-krisen resulterat i en konjunkturnedgång (nedgång i efterfrågan på varor och tjänster i Europa, som leder till minskat antal jobb i Sverige). Då är det svårt att uppnå ett överskottsmål. Andersson skyller konjunkturnedgången på tidigare jobbskatteavdrag. Jobbskatteavdraget genomfördes i fem steg 2007-2011. Genom avdragen stärktes sysselsättningen genom att fler anställdes när skatten sänktes på arbete. Ett tydligt tecken på detta var att statsskulden minskade från 37,4 % av BNP 2007 till 32,5 % 2012. Jobbskatteavdragen gjorde också att fler sökte arbete än tidigare, eftersom skatten blev lägre för den anställde. Fler blev sysselsatta och fler sökte arbete. Därför minskade inte arbetslösheten i takt med att sysselsättningen ökade.

Andersson har även under och efter valrörelsen vägrat att beakta att Lehman Brothers-krisen i USA och EMU-krisen faktiskt har inträffat. Dessa kriser har naturligtvis inte passerat obemärkt i Sverige. Då kan det vara lämpligt att jämföra med hur andra länder har klarat kriserna, t.ex. med avseende på förändringen av den offentliga sektorns bruttoskulder (förändringen motsvarar den för statsskulden eftersom övrig offentlig sektors skulder, kommunernas skulder, i praktiken har stått stilla), se diagrammet nedan.

Offentlig sektors bruttoskuld 2006-2014

Källa: PROP. 2013/14:100 Bilaga 4, Diagram 4.4, Europeiska kommissionens vinterprognos, 2014

Anderssons mandat och stabiliteten i finanspolitiken

Redan i juni 2014 meddelade prognoschefen i konjunkturinstitutet att skatterna behöver höjas 120 miljarder kr under perioden 2014-2018, för att bibehålla det offentliga åtagandet och samtidigt nå överskottsmålet. Till detta har senare kommit 12 miljarder i ökade kostnader för flyktingmottagande. Detta måste Andersson ha varit fullt medveten om. Ändå sa hon i valrörelsen som svar på frågan ”Har du också som mål att ni ska nå överskottsmålet till 2018?” följande:”Vi har ju kritiserat regeringen för att man bryter mot budgetreglerna. Jag är lite gammaldags, jag tycker att man ska hålla sig till regler. Självklart är det rimligt att nå överskottsmålet, hade Socialdemokraterna styrt hade vi nått dit mycket tidigare.”

Här har Andersson gett sig själv ett mandat att uppfylla. Genast när hon tillträder tar hon fram nya siffror och låtsas som om det hon informerats om tidigare inte existerade. Och plötsligt aviserar hon att överskottsmålet kommer att överges.

I den situationen har Finanspolitiska rådet framhållit att det inte är ”tomt i ladorna” och att så här lättvindigt ändrar man inte strategin för Sveriges offentliga finanser. Rådet menar att det handlar om den långsiktiga trovärdigheten för svensk finanspolitik och därmed vilka räntor som sätts på den svenska statsskulden. Det bör i sammanhanget nämnas att Finanspolitiska rådet inte har mandat att ifrågasätta överskottmålet utan endast att ”följa upp och bedöma måluppfyllelsen i finanspolitiken” (SFS 2011:446, 5 §). Andersson har genmält att ”behovet av ett finanspolitiskt råd är mindre med en socialdemokratisk politik” och svarat undvikande om hur hon ser på rådets framtid.

Andersson har senare hävdat att hon med ”tomma lador” menade att skatteintäkterna nu är mindre än utgifterna för staten. Ljungeld har liksom Finanspolitiska rådet den uppfattningen att det är just så konjunkturpolitik ser ut. Man underbalanserar budgeten vid lågkonjunktur för att överbalansera vid högkonjunktur. Andersson har konstaterat att det inte var ”tomt i ladorna” vid Lehman Brothers-krisen 2007-2009. Här prisar Andersson ekonomin just under den period då den större delen av jobbskatteavdraget genomfördes, som Andersson har ansett vara så skadlig för svensk ekonomi. När det gäller krisernas allvarlighet för bedömer Ljungeld, med hänsyn till den Sveriges väsentligt större handel med EU-länderna än med USA, att EU-krisen bör ha drabbat svensk ekonomi djupare än Lehman Brothers-krisen.

Men vad som kanske oroar mest är att Andersson har återkallat Statistiska Centralbyråns uppdrag att mäta sysselsättningsgraden i olika åldersklasser. Det kan bara förklaras av att siffrorna är politiskt olämpliga för regeringen. Regeringen vill minska arbetslösheten, men inte förbättra sysselsättningen. Det enda sättet att nå ett sådant resultat är att en större andel av befolkningen förtidspensioneras eller sätts i olika aktiviteter som t.ex. den s.k. 90-dagarsgarantin.

Och mycket riktigt: I Finansplan 2015 står under avsnittet 1.9.1 Effekter på arbetslöshet och sysselsättning: ”De skatteförslag som lämnas och aviseras i denna proposition kommer att bidra till att sysselsättningen och BNP dämpas något. I vilken takt och i vilken utsträckning dessa långsiktiga effekter kommer att realiseras är osäkert och svårt att bedöma.”

Sammantaget ser det ut som om överskottsmålet fyllt sin funktion för Andersson. Före valet var det viktigt att behålla det för att nagla fast den dåvarande regeringens ekonomiska politik. Efter valet verkar Andersson vilja skaffa sig ett bättre utrymme för olika budgetutgifter och föreslår därför att överskottsmålet överges.

För att bibehålla stabiliteten i finanspolitiken bör överskottsmålets vara eller inte vara diskuteras utifrån målets egna för- och nackdelar — inte utifrån budgettaktiska aspekter.

Man kan inte stirra sig blind på statsskulden. Man måste också se till statens samlade tillgångar. Förutom myndigheterna, äger staten bolag, banker, finansinstitut, Riksbanken och AP-fonderna. Konjunkturinstitutet har 2014 lämnat en rapport om ”Den offentliga sektorns skulder och finansiella tillgångar”. I rapporten konstateras följande (sid 4 och 5).

Den offentliga sektorns finansiella nettoförmögenhet uppgick i slutet av 2013 till 26,6 procent av BNP, eller 965 miljarder kronor, och är därmed på en historiskt hög nivå. Nettoställningen har stärkts mer eller mindre kontinuerligt sedan mitten av 1990-talet. Sedan 2004 har de finansiella tillgångarna överstigit skulderna i den offentliga sektorn som helhet. Bakom utvecklingen av den finansiella ställningen – från nettoskuld på 31 procent av BNP 1995 till en betydande nettoförmögenhet – ligger både en ökning av de finansiella tillgångarna och en minskning av skulderna (se … diagram 1 …).

Offentliga sektorns finansiella nettoförmögenhet

Rapportens omfattning begränsar sig till finansiella tillgångar – reala tillgångar, såsom byggnader och vägar, ingår inte analysen.

Medan Sverige har haft ett exportöverskott på över 3000 miljarder kr sedan 1998, har den svenska staten ökat sina finansiella tillgångar med över 1500 miljarder kr sedan 1995.

Överskottsmålet kom till för att statens skulder väsentligt översteg dess tillgångar. Sedan 2004 råder det motsatta förhållandet. Perioden därefter har bestått i att staten har fyllt på sin kassa med råge på bekostnad av stora underinvesteringar, låg tillväxt och hög arbetslöshet i Sverige. Skälen till dessa missförhållanden beror i allt väsentligt på bibehållandet av överskottsmålet.

Plundringen av Sverige och svenska medborgare måste upphöra. Omdefiniera överskottsmålet!