ljungeld.se

En blogg dels om nationalekonomi och dels om IT-infrastruktur

Den 20 juni 2018 meddelade den Europeiska Centralbankens (ECB) ordförande Mario Draghi att den senaste högkonjunkturen för Euro-området har nått sin topp: ”Historiskt sett är den nuvarande tillväxtperioden relativt kort i längd och liten i storlek. Sedan 1975 har det varit fem tillväxtfaser i euroområdet. Den genomsnittliga varaktigheten från botten till topp är 31 kvartal, med BNP ökande med 21% under den perioden. Den nuvarande expansionen har hittills varat bara 20 kvartal och BNP är mindre än 10% över botten.”

Euron skulle ju enligt sina förespråkare leda till ökad handel och ökad tillväxt. ECBs ordförande erkänner här att det har blivit precis tvärtom! Under den tid som euron har varit införd hos de 19 Euro-länderna (Belgien, Cypern, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Portugal, Slovakien, Slovenien, Spanien,Tyskland och Österrike) har den lett till lägre tillväxt och svagare ekonomi än tidigare period utan gemensam valuta.

Euro-området är den region som har haft lägst tillväxt i världen under 2010-talet.

Införandet av euron beskrevs som ”ett fredsprojekt” som av Tysklands förbundskansler Helmut Kohl. Det har visat sig leda till en klyvning av Europa, där Tyskland, Luxemburg och Nederländerna utgör de ekonomiskt starka samt Grekland, Italien, Spanien och Portugal utgör de ekonomiskt svaga länderna. De svaga har tvingats in i en ekonomisk kräftgång och kan med Eurons regelverk inte inom överskådlig tid återhämta sina ekonomier till den nivå som gällde när euron infördes. Det har medfört att en hel ungdomsgeneration i dessa länder har förlorat sin framtid. En ungdomsarbetslöshet på 15-50 % har här gjort att framtiden för ungdomarna finns i andra länder.

Den stora majoriteten av europeiska journalister ser förvånat hur populistpartier växer fram. De talar oförstående om högervindar och rasism. Då har de inte förstått att populistpartierna är ett demokratins svar (om än vilset) på en hög arbetslöshet, som euron inte har kunnat tackla och som de etablerade partierna inte har förstått.

Ljungeld kommer i ett antal artiklar att belysa hur euron har blivit en valuta som framför allt låser de svaga ländernas ekonomi. Eurons regelverk saknar nämligen flera grundläggande åtgärder som krävs för att en ”monetär union” (EMU = Den Europeiska Monetära unionen) ska kunna fungera, åtgärder som finns för t.ex. dollarn i USA.

För en djupare genomgång av nationalekonomiska stimulansåtgärder och statistik från Eurostat läs gärna artiklarna Att komma ur en lågkonjuktur, Varför fungerar dollarn och inte euron? och ECB blundar för arbetslösheten!.

I en artikel den 3e januari 2019 intervjuas framstående ekonomer om Eurons 20-årsdag. I artikeln konstateras att i den svenska folkomröstningen om euron 2003 att det var inget stort försprång för nej-sidan (56 %). Därefter förs resonemang som om den majoriteten lätt kan vända. Omröstningen om EU gav 52 % för en svensk anslutning. Enligt liknande resonemang skulle den majoriteten ännu lättare kunna vända. Ljungeld anser att utslaget i folkomröstningarna ligger fast. Det skall till en revolutionerande ekonomisk utveckling i Europa om dessa två folkomröstningar ska ifrågasättas, när t.o.m. Brexit-omröstningen ännu inte har ifrågasatts på allvar.

Sedan konstaterar ekonomerna att t.o.m. medborgarna i de mest drabbade länderna i EMU vill stanna kvar i EMU.

För det första kan ett land enligt regelverket inte lämna EMU utan att också lämna EU. Det finns en stark vilja i dessa länder att stanna kvar i EU, eftersom handeln har utvecklats starkt inom EU.

Orsaken till att dessa länder inte vill lämna EMU är att de har stora skulder i euro. Om de lämnar EMU kommer en återgång till den egna valutan innebära en kraftig devalvering utan att skulderna tappar i värde.

Nej, en nedmotering av EMU ska inte börja med de svaga ekonomierna. Tyskland skall börja och åtföljas av de starka länderna som Luxemburg och Nederländerna. Självklart ska regelverket skrivas om så att de kan stanna kvar i EU. Då kommer inte skulderna i de svaga länderna att stiga i värde för deras medborgare och företag. När de starka länderna har lämnat EMU, kommer ECB (den europeiska centralbanken), till skillnad från idag, att styras i linje med de ekonomiskt svagare ländernas intressen.

Länders ekonomi har sedan flera hundra år tillbaka kännetecknats av uppgångar (högkonjunktur, hausse, goda tider) och nedgångar (lågkonjunktur, recession, baisse, kris, dåliga tider). Uppgångarna och nedgångarna går i perioder, cykler som idag tar 7-10 år mellan t.ex. två toppar. Lika säkert som en högkonjunktur följs av en lågkonjunktur, följs en lågkonjunktur av en högkonjunktur. Ett stort problem med cyklerna är djupet på en lågkonjunktur och hur snabbt ett land kan hämta sig från en lågkonjunktur. Efter den ökända börskraschen 1929 gick de flesta länders ekonomi genom en djup lågkonjunktur med en långvarig period av hög arbetslöshet. Demokratin undergrävdes i flera länder i Europa. Det vill vi på alla sätt undvika.

2008 inträffade den s.k. Lehman-Brothers-krisen orsakad av en fastighetsbubbla i USA. Eftersom även andra banker än de amerikanska hade lånat pengar eller återförsäkrat lån till fastigheter i USA, spred sig krisen framför allt till bankerna i Europa. Med någon månads fördröjning följde de europeiska länderna USA in i en djup lågkonjuktur.

Vad har världens ekonomer lärt sig sedan 1929; vilka medel kan ett land tillgripa för att komma ur en lågkonjunktur?

1. Sänka räntan

En räntesänkning gör det billigare att låna. Investeringar finansieras med lån. Eftersom investeringarna då blir billigare, ökar de ökar de i omfattning. Om investeringarna t.ex. görs i bostadsbyggnadsföretag kommer fler att anställas i byggbranschen och efterfrågan på maskiner och byggmaterial kommer att öka. Redan några månader efter en räntesänkning kan man se en ökning av efterfrågan på arbetskraft jämfört med om räntesänkningen inte hade gjorts.

Ett land inom EMU-området kan inte använda sig av räntesänkning. Beslut om förändring av räntan inom EMU tas av ECB (den Europeiska Centralbanken).

2. Sänka värdet på landets valuta

En räntesänkning leder också till att värdet på landets valuta sjunker. Därmed gynnas exportindustrin genom att landets exportföretag kan konkurrera med lägre priser. En ökning av exporten ökar också efterfrågan på arbetskraft och materiella anläggningstillgångar, redan efter ett par månader.

En räntesänkning kan bara dämpa chocker och köpa tid när ekonomin går illa. Den gör inte ekonomin mer dynamisk eller mer produktiv. Men den kan dämpa stötarna som ekonomin får, och det är utomordentligt viktigt.

I och med att ett land inte kan sänka räntan inom EMU-området kan det inte heller sänka värdet på valutan.

3. Underbalansera budgeten (offentliga investeringar)

Om landet inför nya budgetposter som är ofinansierade, som t.ex. sänkta skatter på arbete, kommer efterfrågan på arbetskraft att öka, eftersom arbetskraften blir billigare. Men sådana utgiftsposter måste på sikt betalas igen. Med en större andel av arbetskraften i arbete ökar efterfrågan på varor och tjänster eftersom de som har fått jobb på detta sätt kommer att öka sin konsumtion. Med en högre andel av arbetskraften i jobb och med en högre konsumtion finns ofta goda förutsättningar att betala igen de ofinansierade utgiftsposterna. Offentliga investeringar tar en viss tid att besluta om och verkställa, sannolikt i storleksordningen något år, men sedan sker ökningen av efterfrågan på arbetskraft snabbt.

Om ett land inom EMU underbalanserar sin budget med mer än 3 % av landets bruttonationalprodukt (BNP), riskerar landet att få betala dryga böter räknat i miljarder euro till ECB.

4. Sänkta löner

Att genomföra sänkta löner i ett helt land tar lång tid. Det har visat sig att sänkta löner minskar motivationen hos de arbetande och leder till att de söker sig till bättre betalda jobb för att kompensera för oförändrade kostnader för bostäder och importerade varor.

Få ekonomer är beredda att försvara en sådan ekonomisk politik.

5. Utbilda arbetskraften

En bättre utbildning av arbetskraften är ett långsiktigt sätt att tillfredsställa efterfrågan på arbete när brist på utbildad arbetskraft råder. Man bör komma ihåg att stora delar av utbildningen sker på arbetsplatserna. Utbildning tar lång tid och är därför inte en metod att snabbt vända en nedåtgående konjunktur. Rätt utbildning är däremot en extremt viktig faktor för att stärka ett lands konkurrenskraft.

6. Förbättra innovationsklimatet

Att göra det lättare för innovatörer att komma fram till en färdig produkt är långsiktiga åtgärder som tar tid att ta fram. Det kan handla om att förbättra kontakten mellan innovatörer och finansiärer, att skapa miljöer där innovatörer kan lära av framgångsrika projekt m.m. Sverige har en hög andel patent och framgångsrika innovatörer. Ett stort problem för Sverige är att en stor del av innovationerna förverkligas i något annat land. Även här tar det lång tid innan en tydlig påverkan på landets ekonomi kan avläsas.

7. Bättre matchning på arbetsmarknaden

Svenskt Näringsliv har klagat på effektiviteten hos Arbetsförmedlingen (ca ett förmedlat jobb per månad och arbetsförmedlare). Om effektiviteten fördubblas hos ett lands arbetsförmedling, ger det en viktig ökning av sysselsättningen, men det ger bara ett marginellt bidrag vid en recession.

8. Strukturella reformer

Strukturella reformer handlar främst om att ta bort låsningar i arbetsmarknaden. En central del i strukturella reformer är att korta uppsägningstider och uppsägningsvillkor vid anställning, men även att ändra villkoren för arbetslöshetsersättning. När det gäller att korta uppsägningstider är det en fråga som är aktuell först vid full sysselsättning, då ett alternativ finns för den uppsagde, annars innebär det högre arbetslöshet.

När det gäller arbetslöshetsersättning finns dels Göran Perssons modell. Vid 90-talskrisen sänkte Persson arbetslöshetsersättningen på grund av att staten inte ”hade råd”. När väl arbetslösheten minskat från 13 % till 8 % ökades arbetslöshetsersättningen. Perssons metod är kontracyklisk, dvs den minskar konsumtion och tillväxt vid kris och ökar dessa faktorer när konjunkturen redan har satt fart. En uppsagd person är dessutom mer betjänt av arbetslöshetsersättning när inga alternativa jobb finns gentemot när de finns. I USA har man motsatt agerande: Vid en recession går en federal arbetslöshetsersättning in och tar merparten av arbetslöshetsersättningen!

9. Kvantitativa lättnader

Kvantitativa lättnader innebär att centralbanken köper värdepapper som statsobligationer. Syftet är att sänka räntan på långfristiga obligationer, och därmed påverka avkastningskravet och tillföra likviditet till det finansiella systemet. I praktiken innebär den här metoden att centralbanken ”trycker” nya pengar. Det är liksom en räntesänkning ett sätt att köpa tid, när ekonomin går illa.

Många ser metoden som en sista utväg när alla andra sätt, exempelvis räntesänkningar, har misslyckats.

Den europeiska centralbanken (ECB) har fram till slutet på september 2018 köpt obligationer för 2082 miljarder euro (21800 miljarder kr, källa: Dagens Industri 2018-10-08). Fram till årsskiftet 2018/2019 planerar ECB att köpa ytterligare 45 miljarder euro (470 miljarder kr). Därefter planeras programmet med obligationköp att avslutas.

Att låna 22270 miljarder kr, där euro-ländernas befolkning ska stå som garanter för lånet, visar hur djup euro-krisen är. En ännu värre katastrof hade dock varit att inte genomföra de kvantitativa lättnaderna. Det hade lett till en arbetslöshet av 30-talsmått.

Utöver de 22270 miljarderna kr i kvantitativa lättnader ökade statsskulderna i euro-länderna mellan 2008 och 2013 med 2486 miljarder euro (25 629 miljarder kr) i löpande priser (från 68,7 % av BNP 2008 till 91,6 % av BNP 2013). Samtliga länder utom ett (Luxemburg) tvingades att bryta mot regeln att statsskulden inte något år får öka mer än 3,0 % av BNP. Ändå har den genomsnittliga arbetslösheten i euro-området inte kommit längre ner än till 9,0 % 2017 jämfört med t.ex. 4,8 % i USA samma år.

… och betala skulderna

Det är först när arbetslösheten har kommit ner i rimliga nivåer, dvs när ekonomin i ett land går för full maskin och arbetslöshetsersättningen har kommit ned till ett minimum, som förutsättningar finns för att betala tillbaka de gigantiska lån som krisen har skapat. 3%-regeln till hinder för ökning av statsskulden i en situation med hög arbetslöshet blir därför ett sätt att skjuta på återhämtnig och återbetalningar. Länderna i framför allt sydeuropa kommer under lång tid ha en hög arbetslöshet, särskilt ungdomsarbetslöshet. Utflyttningen från sydeuropa kommer alltså att fortsätta under överskådlig tid. Färre medborgare kommer att finnas kvar
att bära statsskulderna och bankskulderna. Ett permanent ekonomiskt underlag kommer att finnas kvar för populistpartiernas rekrytering. 3%-regeln måste rivas upp vid hög arbetslöshet. Stora delar av Maastrichtavtalet som utgör regelverket för EMU, där bl.a. 3%-regeln ingår, måste rivas upp för att rädda Europa från sönderfall.

USA är ju en monetär union med dollarn som valuta. Vilka skillnader finns i regleringen av dollarn gentemot regleringen av euron?

Styrräntan för euron beslutas i ECB (den europeiska centralbanken). Härvid tas enbart hänsyn till inflation, inte arbetslöshet. FEDs (USAs centralbanks) regelverk för bestämning av styrräntan för dollarn tar hänsyn till inflation, arbetslöshet, tillväxt och stabilitet.

Styrränta för ECB och FED

Styrräntor (%) (FED=USAs federala centralbank)I figuren har två vertikala tidslinjer lagts in: Den gröna när tillväxten i USA och EMU-området börjar vika och den röda när Lehman-Brothers-banken inte fick stöd från USAs regering (september 2008).

Studera diagrammet ovan. Genast när tillväxten (se tabellen nedan) började vika och flera banker (både europeiska och amerikanska) fick problem med de amerikanska sub-primelånen startade FED en nedtrappning av räntan för att stimulera den amerikanska ekonomin. ECB konstaterade att inflationen låg på 2,2 % åren 2005, 2006, 2007 och ökade till 3,3 % 2008. Detta förklarar varför ECB höjde räntan första halvåret 2008, när alla indikatorer pekade på en lågkonjunktur. ECB inledde först nedtrappningen när Lehman-Brothers-krisen inleddes. Vid detta senare tillfälle hade FED nästan avslutat sin nedtrappning av räntan.

När det gäller den sista punkten i FEDs regelverk finansiell stabilitet påbörjade FED redan i december 2008 att köpa värdepapper, framför allt statsobligationer (se kvantitativa lättnader), för att ytterligare stimulera ekonomin när räntesänkningen inte var tillräcklig. Denna åtgärd vidtog ECB först i januari 2015.

Det är utomordentligt viktigt att en centralbank snabbt reagerar med räntesänkning på indikatorer som pekar på att en högkonjunktur viker. Om inte en räntesänkning räcker får centralbanken aktualisera kvantitativa lättnader. Är centralbanken sent ute ökar arbetslösheten snabbt (se artikeln ECB blundar för arbetslösheten) och tillväxten avtar.

Tillväxt 2006 2007 2008 2009-2016
EMU-19 3,2 % 3,1 % 0,5 % 3,3 %
EU-9 (utanför euron) 3,5 % 3,1 % 0,5 % 10,5 %
USA 2,7 % 1,8 % -0,3 % 12,3 %
Tyskland 3,7 % 3,3 % 3,1 % 9,3 %
Spanien 4,2 % 3,8 % 1,1 % -1,2 %
Portugal 1,6 % 2,5 % 0,2 % -9,0 %
Finland 4,1 % 5,2 % 0,7 % -3,3 %

Källa: Eurostat (Europa), Trading Economics (USA)

Här framgår tydligt att de 19 länderna i euro-området (EMU-19) har betydligt sämre tillväxt efter krisen 2007-2008 (perioden 2009-2016) än de 9 länderna inom EU, men utanför euro-området (EU-9). Det är till och med så att euro-området är den region i världen som haft lägst tillväxt under perioden.

Inom euro-området är tillväxten ojämn. Tyskland har nästan nått upp till EU-9-ländernas tillväxt, medan Spanien och Portugal sackar, för att inte tala om Grekland, som under perioden 2009-2016 hade en tillväxt på -26,2 %.

Finland drabbades tidigt på 2010-talet av att Nokia tappade stor del av sin marknad samtidigt som handeln med Ryssland minskade kraftigt. Landet hade behövt en stimulans med en ytterligare räntesänkning för att öka investeringarna och förbättra konkurrenskraften hos exporten (om landet hade behållit sin valuta Finska mark, som genom räntesänkningen skulle ha minskat i värde, se artikeln Att komma ur en lågkonjunktur).

Om man ser till tillväxten får Tyskland knappt godkänt, medan länderna i större delen av euro-området har negativ tillväxt eller knappt någon tillväxt alls under en lång period (2009-2016). Fördelen med en hög tillväxt är att fler jobb finns och att ekonomin växer ifrån statsskulden.

Trots att det har gått så illa för länderna i euro-området har den europeiska centralbanken (ECB) inte gjort något fel enligt regelverket. När styrräntan bestäms ska ECB enligt Maastricht-avtalet bara se till inflationen. De inom ECB har alltså inte gjort något fel. Och om de ledande hade gjort något fel, hade ingen varit ansvarig och genom en demokratisk process kunnat avsättas!

Hur ser det ut i USA?

Förutom det nämnda regelverket vid bestämning av räntan finns andra skillnader mot eurons regelverk.

1. Precis som vi i Sverige betalar kommunala utjämningsbidrag mellan kommunerna, bidrar rika stater som t.ex. Minnesota och Connecticut med medel via en fond till fattiga stater som t.ex. West Virginia och Nevada. I euro-området har Tyskland redan förklarat att landet inte vill bidra till andra länders ekonomi.

2. I USA är engelska nationens gemensamma språk. Det gör det lättare att byta jobb mellan olika stater. Det finns också en kultur att flytta dit jobben finns. I euro-området finns höga språkliga, kulturella och yrkesbarriärer mellan länderna.

3. I USA finns gemensamma federala välfärdssystem som Social Security (federal ålderspension), Medicare (federalt bekostad sjukvård för gamla) och vid djupa lågkonjunkturer står den federala staten för huvuddelen av arbeslöshetsförsäkringen. Om Grekland är i kris finns inga välfärdsfonder utan den grekiska regeringen måste finansiera detta samtidigt som landet måste skära ned de statliga utgifterna.

Kan euron räddas?

Kan euron i framtiden bli en riktig, fungerande valutaunion och inte ett halvdant valutasamarbete? Visserligen strävar ECB att skapa en bankunion, som kommer att medföra att bankräntorna i krisländerna i Sydeuropa kommer att sänkas till i nivå med övriga länder i euro-området. Om man jämför med USA finns däremot inte den kulturella och språkliga sammanhållningen i Europa som skulle kunna skapa alla nödvändiga förändringar för en hållbar euro. EU bör i stället se till att valutasamarbetet om euron upplöses på lämpligt sätt och att Maastricht-avtalets regelverk rivs upp! Hur det skulle kunna genomföras kommer att tas upp i en senare artikel här.

Mitt under brinnande lågkonjunktur 2011 höjde den Europeiska Centralbanken (ECB) styrräntan två gånger. ECB reglerar styrräntan för alla 19 länder i euroområdet. En räntehöjning för euron innebär att investeringarna blir dyrare och minskar, att sysselsättningen därmed minskar och arbetslösheten ökar. Räntehöjningen betyder att mer kapital söker sig till euroområdet eftersom räntan (avkastningen) därmed blir större. Då ökar värdet på euron och det blir dyrare att exportera till länder utanför euroområdet. Exporten minskar därmed och sysselsättningen minskar.

Styrränta för ECB och FED

Styrräntor (%) (FED=USAs federala centralbank)

Här jämförs styrräntorna för ECB och USAs federala centralbank (FED). ECB är centralbank för euron, som är gemensam valuta för den Europeiska Monetära Unionen (EMU), de 19 euroländerna (se tabellen längre ned). FED är centralbank för dollarn, en gemensam valuta för den monetära unionen USA.

Den amerikanska fastighets-/bankkrisen 2007/2008 slog hårt mot ekonomin i USA och styrräntan på lån i FED sänktes ganska raskt till 0,25 % för att stimulera sysselsättningen. Bankkrisen i USA ”smittade av sig” snabbt till de europeiska bankerna som också hade lån med säkerheter i amerikanska fastigheter. Även i Europa sänktes styrräntan, men till en högre nivå än i USA (1,0 %) och ett drygt år senare. Och, som sagt, 2011 höjdes räntan i två steg — trots hög arbetslöshet — innan den sänktes. Vilka effekter fick det på arbetslösheten?

Effekter på arbetslösheten

Betrakta tabellen nedan. Medan arbetslösheten i USA minskade med 1½ %, medförde ECBs relativt höga ränta och långsamma reaktionstid att arbetslösheten ökade i euro-länderna med 1 % under perioden 2010-2012!

Område 2010 2012
Arbetslös-
het (%)
Statsskuld
% av BNP
Arbetslös-
het (%)
Statsskuld
% av BNP
EU-28 9,6 78,8 10,4 83,8
EMU-19 10,2 84,6 11,4 89,7
EU-9 (utanför euron) 8,4 67,1 8,6 71,9
USA 9,8 90,6 8,3 99,4

Källa: Eurostat (Europa), Trading Economics (USA)

Men USAs statsskuld ökade under samma period med nästan 9 % medan statsskulden i EMU-länderna ”bara” ökade med 5 %.

Ser man till arbetslösheten kan ett land stimulera ekonomin och öka sysselsättningen genom offentliga investeringar. Dessa investeringar är lån, som ökar statsskulden. I EMU får emellertid statsskulden enligt EMUs regelverk inte öka med mer än 3,0 % (EMUs konvergenskriterier). För länder med hög statsskuld (se tabellen nedan) måste statsskulden enligt regelverket t.o.m. minska. Därmed begränsas möjligheten till att kompensera för en minskad sysselsättning (eller en ökad arbetslöshet), i synnerhet i de länder som har hög statsskuld. Dessa länder ges i praktiken inte någon möjlighet att komma tillbaka till arbetslöshetsnivåer före krisen 2008, om de inte kraftigt bryter mot EMUs regelverk.

Land 2010 2012
Arbetslös-
het (%)
Statsskuld
% av BNP
Arbetslös-
het (%)
Statsskuld
% av BNP
Belgien 8,3 99,7 7,6 104,3
Cypern 6,3 56,8 11,9 80,1
Estland 16,7 6,6 10.0 9,7
Finland 8,4 47,1 7,7 53,9
Frankrike 9,3 85,3 9,8 90,6
Grekland 12,7 146,2 24,5 153,9
Irland 14,6 86,0 15,5 119,9
Italien 8,4 115,4 10,7 123,4
Lettland 19,5 46,8 15,0 41,2
Litauen 17,8 36,2 13,4 39,8
Luxemburg 4,6 19,8 5,1 22,0
Malta 7,3 67,5 6,8 67,7
Nederländerna 5,0 59,3 5,8 66,2
Portugal 12,0 96,2 15,8 126,2
Slovenien 7,3 38,4 8,9 53,8
Slovakien 14,5 41,2 14,0 52,2
Spanien 19,0 60,1 24,8 85,7
Tyskland 7,0 81,0 5,4 79,9
Österrike 4,8 82,7 4,8 81,9

Källa: Eurostat

Observera att med en maximalt tillåten ökning av statsskulden på 3 % (6,1 % på två år) har Cypern, Finland, Grekland, Irland, Italien, Nederländerna, Portugal, Slovenien, Slovakien och Spanien samtliga brutit mot EMUs regelverk bara under perioden 2010-2012. Bara ett euroland har klarat att följa 3%-regeln, Luxemburg. Tyskland och Frankrike gick t.ex. från statsskulder på 65,2 % resp. 68,8 % av BNP 2008 till 81,0 % resp. 85,3 % 2010, båda länderna ökade statsskulden med mer än 15 procentenheter på två år! Visst var det en kraftig lågkonjunktur, men regelverket passade inte alls in på verkligheten.

Summering

Sammantaget har USA med både räntestimulans och budgetunderskott varit angeläget att så snabbt som möjligt få ner arbetslösheten. I euro-området har den ekonomiska politiken försummat den höga arbetslösheten. Det har en naturlig förklaring. När styrräntan bestäms i ECB, tas — enligt eurons regelverk — enbart hänsyn till inflation, inte arbetslöshet. FEDs regelverk för bestämning av styrräntan för dollarn tar hänsyn till inflation, arbetslöshet, tillväxt och stabilitet!

Område 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015 2016 2017
EMU-19 7,5 7,6 9,6 10,2 10,2 11,4 12,0 11,6 10,9 10,0 9,0
USA 4,6 5,0 7,8 9,8 9,1 8,3 8,0 6,6 5,7 4,9 4,8

Arbetslöshet i %. Källa: Eurostat (Europa), Trading Economics (USA)

När de etablerade politiska partierna i Europa har försvarat den höga arbetslösheten, som främst har orsakats av eurons regelverk, är det inte svårt att förstå att alternativa, populistiska partier har framgångar.

(Denna replik skickades 2018-03-06 till SvDs Debatt-redaktion. Repliken togs inte in.)

Boije redogör i sin artikel i Svenska Dagbladet den 5 mars för det stabiliseringspolitiska ramverket och inleder som många politiker: Detta ramverk har tjänat Sverige väl. Det har det inte! Visserligen har Sverige klarat 2007-2008 års bankkris bättre än de flesta västeuropeiska länder, men Sverige har på grund av ramverket haft en överarbetslöshet på ca 1,5-3 %. Vidare hävdar Boije att: Inflationen har gått från att vara tvåsiffrig och kraftigt varierande till lågt ensiffrig … Denna utveckling skedde redan innan ramverket infördes, framför allt beroende på andra förhållanden, där digitaliseringen, robotiseringen och borttagandet av kreditrestriktionerna har spelat en stor roll.

Boije skriver dessutom: De budgetpolitiska målen och reglerna har bidragit till att statsskulden minskat kraftigt, vilket gett lägre riskpremier …, och stärkta räntor i Sverige. I utredningen Utvärdering av överskottsmålet (Ds 2010:4, sid 142), en utredning han själv ledde, konstaterades: Arbetsgruppens tolkning av litteraturen är att det utifrån majoriteten av genomförda studier inte entydigt går att bedöma vilket samband som finns mellan det offentligfinansiella läget och riskpremier. Alltså tvärtom!

Med detta vill jag inte säga att det stabiliseringpolitiska ramverket ska avskaffas, men att det är satt alldeles för lågt. Utgiftstaket bör bibehållas, men utökas med ett investeringstak. Med ett investeringstak finns inte utrymme för politiker att göra ”glädjebudgetar”. Sverige är det enda land i världen utanför de oljeproducerande som har ett överskottsmål. I dag ligger det på 1 % av BNP och nästa år 0,33 %, men utrymme finns för ett underskottsmål på ca 0,8 % utan att statsskulden ökar i förhållande till BNP.

Vår generation har minskat statsskulden från nästan 80 % till under 40 % av BNP. Då har vi en säkerhetsmarginal upp till de 60 % som EMU har som inträdeskrav eller till de ca 90 % som EMU-länderna har i snitt. Om varje generation överlämnar en statsskuld på 40 % av BNP har vi nått en hållbarhet i ekonomin. Men syftet med överskottsmålet är att statsskulden ska minska både nominellt och relativt BNP. När statsskulden är så låg relativt andra länder, varför ska just vår generation se till att den blir ännu lägre?

Med ett underskottsmål på 0,8 % och ett skuldankare på 40 % av BNP finns idag ca 80 och nästa år ca 50 miljarder kr/år mer att använda för staten. Det innebär en en starkt minskad press på den svenska ekonomiska modell som Boije oroar sig för.

(Denna replik skickades 2017-08-10 till redaktionen för Ekonomisk Debatt. Repliken togs inte in. Innehållet riktar sig i första hand till ekonomer och statistiker.)

I sin artikel i nr 4/2017 av Ekonomisk Debatt härleder John Hassler sambandet för att räkna ut den stabila nivån för statsskuldskvoten (statsskuld/BNP):

d = –f/g, där

    f = finansiellt sparande som andel av BNP
    d = stabil nettoskuld som andel av BNP vid en fast nivå av finansiellt sparande (f) och
    g = nominell tillväxt som andel av BNP.

Om tillväxten är 4 procent skulle vid ett enprocentigt offentligt finansiellt sparande (som Sverige har haft sedan 2007) nettoskulden hamna på –25 procent (dvs en förmögenhet på 25 procent). Vid 1/3 procents sparande som gäller som mål från och med 2019 skulle nettoskulden hamna på ca –8 procent (en förmögenhet på 8 procent).

Mot detta ställer Hassler en utveckling med en bruttoskuld enligt EUs regel i Tillväxt- och stabilitetspakten på 60 procent (idag är bruttoskulden i Sverige ca 40 procent). Den offentliga sektorns finansiella tillgångar är, enligt Hassler, ca 20 procent av BNP. Nettoskulden blir då i Hasslers fall ca 40 procent av BNP. Om den nominella tillväxten för BNP överstiger räntan på nettoskulden (vilket den gjort sedan avregleringen av kreditmarknaden i slutet på 80-talet) kan den offentliga sektorn med 60 procents bruttoskuld, enligt Hassler, öka de offentliga utgifterna (minska skatterna) med 80 miljarder kr/år jämfört med ett överskottsmål på 1/3 procent, vilket kommer att gälla från och med 2019. (Jämfört med dagens överskottsmål på 1 % skulle utgifterna kunna ökas/skatterna sänkas med över 100 miljarder kr/år). Hassler kallar detta att ”skapa en sorts gratislunch”. Om alla världens regeringar kraftigt skulle minska sina finansiella sparanden skulle detta förstås kunna leda till högre räntor, enligt Hassler. Han hävdar att gratislunchen är ett uttryck för ineffektivitet i ekonomin.

Betrakta tabellen nedan. Om statsskulden har ökat i förhållande till BNP, i varje fall om den har ökat över 60 procent, har landet enligt Hassler intagit gratislunchen.

Land/År 2005 2014
Österrike 68,6 84,4
Belgien 94,6 106,7
Tyskland 67,0 74,9
Danmark 37,4 44,0
Grekland 107,4 179,7
Spanien 42,3 100,4
Finland 40,0 60,2
Frankrike 67,1 94,9
Irland 26,1 105,3
Italien 101,9 131,8
Luxemburg 7,5 22,4
Malta 70,1 64,3
Nederländerna 49,3 56,9
Portugal 67,4 130,6
Sverige 48,9 45,2
Storbritannien 40,1 88,1

Eurostat: Offentlig bruttoskuld – procent av BNP

Tabellen visar att samtliga västeuropeiska EU-länder utom Sverige och möjligen Danmark har intagit gratislunchen — i många fall flera gånger om. Några generellt höjda räntor finner man bara i de länder som har intagit flera gratisluncher. I dessa fall beror det till största delen på ländernas framtvingade EMU-anpassning. Hassler hävdar att det bara går att inta gratislunchen en gång. Därefter måste skatterna höjas. Dock från en lägre nivå, min anmärkning.

Som konsekvens av ett intagande av en gratislunch synes Hassler peka på ”Risken för statsbankrutt som lånerestriktion” och förhöjda räntor.

Hasslers resonemang verkar antyda att nära nog samtliga västeuropeiska länder kan stå på randen till en jättekris.

Alternativ till överskottsmål och Hasslers krisscenario: Bibehållen bruttoskuld

Om Sverige skulle bibehålla dagens bruttoskuld på 40 procent, i stället för 60 procent i Hasslers krisscenario, skulle de offentliga utgifterna kunna ökas (skatterna sänkas) med ca 45 miljarder kr/år jämfört med överskottsmålet från 2019 och drygt 70 miljarder kr/år jämfört med dagens överskottsmål, allt med stöd av det inledande villkoret för den stabila nivån för statsskuldskvoten. Då skulle Sverige fortfarande ha gratislunchen kvar i form av en möjlig ökning av bruttoskulden från 40 procent till 60 procent!

Vidare finns ett samband som Hassler endast har berört marginellt. Tillväxt och inflation medför en utspädning av de offentliga nettotillgångarna/-skulderna. Konjunkturinstitutet uttryckte det klart i sin rapport 45/2015: ”Under 2000−2004, när nettoförmögenheten var negativ, bidrog tillväxten till att öka nettoförmögenheten som andel av BNP. På motsvarande sätt bidrog tillväxten negativt till förmögenhetsutvecklingen som andel av BNP under senare delen av perioden då förmögenheten var positiv.” Problemet med ett överskottsmål är att det måste kompensera för inflation och tillväxt för att hålla nettotillgångarna på samma nivå. Med en bibehållen bruttoskuld krävs ett underskott för att kompensera utspädningen på grund av tillväxt och inflation. För att inte arbeta mot utan med tillväxten krävs alltså att budgeten måste underbalanseras och en nettoskuld upprätthållas. Detta ger effektivitet i ekonomin! Ett överskottsmål arbetar mot tillväxten.

Dessutom ger ett mål med bibehållen bruttoskuld ett tillskott till ekonomin relativt ett överskottsmål
och därmed till tillväxten. Om en nominell BNP-tillväxt på 4 procent är möjlig med ett överskottsmål, borde man med en bibehållen bruttoskuld enligt ovan kunna räkna med en tillväxt på minst 5 procent och därmed en ökad möjlighet till skattesänkningar/utgiftsökningar.

Med bibehållen bruttoskuld förändras inte skuldkvoten och därmed är Hasslers statsbankruttscenario inte aktuellt.

Överskottsmålet infördes vid millennieskiftet. Sverige är det enda land i världen med ett nominellt överskottsmål för de offentliga finanserna. För att kunna upprätthålla överskottsmålet har staten skurit bort årliga utgifter/skattesänkningar på över 70 miljarder kronor och som följd härav hållit en överarbetslöshet på 2−3 procent. En bibehållen bruttoskuld på 40 procent är ett hållbart mål, med en fallhöjd på 20 procent av BNP, om EUs regel i Tillväxt- och stabilitetspakten på 60 procent ska följas. Det innebär att Sverige slipper den överarbetslöshet som landet har haft i 20 år. Ett överskottsmål strider mot de ekonomiska lagar som Hassler lyfter fram och borde en gång för alla hänvisas till nationalekonomins sophög.

Efter 1 timme och 53 minuter på konferensen ”Byggstart Sverige” påstod Riksgäldens generaldirektör Hans Lindblad följande.

Det är en väldigt populär historia det här med att man skulle kunna dela upp statens budget i en drift- och en investeringsbudget. För då skulle man nämligen kunna klassa om en massa saker till investeringar och så krypa undan utgiftstaket. Men då har vi infrastrukturinvestering, utbildning är en jätteviktig investering, investering i sjukvård, alltså var slutar vi någonstans, var drar vi gränsen? Det kommer att i så fall urholka det finanspolitiska ramverket. Och det är vi absolut inte betjänta av, för då kommer vi inte ha råd med någonting.

Då utgår Lindblad från att överskottsmålet och utgiftstaket är det enda sättet att säkra de offentliga finanserna.

Överskottsmålet innebär att statens intäkter ska överstiga kostnaderna. Det innebär också att investeringar ska bokas på samma sätt som kostnader i det treåriga utgiftstaket. Om de offentliga finanserna på detta sätt ska ge ett överskott, kommer statsskulden för varje år att minska både absolut (nominellt) och i relation till bruttonationalprodukten (BNP, 4400 miljarder kr/år).

Sveriges statsskuld ligger idag på ca 1300 miljarder kr, strax under 30 % av BNP. Dessutom har kommuner landsting och pensionssystem skulder på ca 10 % av BNP, totalt 40 %. För inträde i EMU krävs max 60 % och för EMU-länderna ligger statsskulden i genomsnitt på drygt 89 % av BNP. Om Sverige väljer att ligga kvar med en statsskuld på 40 % av BNP har vi en långsiktig hållbarhet mot kriser som kan uppkomma. Nu räknar vi med en inflation på 2 % och med en tillväxt på 2 % årligen. Då ökar BNP med 4 %. Om den statliga delen av statsskulden ska ligga kvar på 30 % av BNP måste budgeten öka med 4 %, dvs med 52 miljarder kr (4 % av 1300). Idag ska staten enligt överskottsmålet årligen spara 1 % av BNP dvs ca 44 miljarder kr. I stället för att budgeten minskar med 44 miljarder kr kan den öka med 52 miljarder kr utan att budgeten ökar i förhållande till BNP. Det är en skillnad på 96 miljarder kr årligen i utrymme för investeringar!

Om Sverige inför en investeringsbudget med ett tak som innebär att statsskulden inte får öka till mer än 40 % kan vi göra om delar av utgiftsområden som infrastruktur, utbildning, hälsa och miljö till investeringar i stället för utgifter och årligen kunna använda drygt 90 miljarder kr mer i en budget, som fortfarande har ett tak, men ett högre långsiktigt hållbart tak.

Sverige är det enda icke-oljeproducerande landet i världen med egen valuta som har ett överskottsmål för de offentliga finanserna. I alla andra länder går den offentliga driften i balans och investeringarna i underskott. Där investerar man i framtiden. Här har vi enligt Lindblad inte råd med någon framtid.

Höghastighetsjärnvägar kräver att Sverige tillåts ha en framtid. Vi har råd med en framtid!

Sverige har idag en finansiell nettoförmögenhet (tillgångar minus statsskuld) på drygt 20 % av bruttonationalprodukten (BNP). Statens tillgångar överstiger alltså statsskulden med råge. För att upprätthålla denna nettoförmögenhet har Sverige tillämpat ett överskottsmål för de offentliga finanserna. Överskottsmålet innebär att enorma belopp årligen går till att kompensera för inflation och BNP-tillväxt.

Bansträcking

Kartan visar bansträckningarna för Sverigeförhandlingens höghastighetståg

Överskottsmålet för de offentliga finanserna innebär att en snabbtågsutbyggnad kommer att kunna fullföljas först 2090. Målet har en dubbel inre motsättning, som gör det nationalekonomiskt obegripligt genom att offentliga investeringar tas bort.

1. Utspädningen av offentlig nettoförmögenhet eller nettoskuld

Sverige har idag en finansiell nettoförmögenhet (tillgångar minus statsskuld) på drygt 20 % av BNP. Tillgångarna överstiger alltså vida statsskulden. Överskottsmålet, att den offentliga ekonomin årligen ska gå i överskott, utgör försvaret för att upprätthålla nettoförmögenheten.

Den svenska kronan är den enda valuta i världen där den offentliga ekonomin finansiellt ska gå i överskott, den enda utanför de oljeproducerande länderna! I den stora majoriteten av andra länder med egen valuta går den offentliga ekonomin i underskott (driften går i balans medan investeringarna ger ett underskott). När man i USA i slutet av 1990-talet föreslog en lag om ”budgetbalans” i senaten, stoppades den främst genom ett upprop undertecknat av 1100 amerikanska ekonomer, varav 11 nobelpristagare. Varför? Är det inte bra att ha ett offentligt sparande, så att landet kan möta framtida kriser?

Idag uppgår den offentliga nettoförmögenheten i Sverige till ca 1000 miljarder kr och BNP till 4400 miljarder kr. Det blir en nettoförmögenhet på 22,7 % av BNP. Med en inflation på 2 % och en tillväxt på 2 % ökar BNP till 4576 miljarder kr på ett år. För att nettoförmögenheten ska ligga kvar på 22,7 % måste den ökas till 1040 miljarder kr. Staten måste alltså öka skatteintaget med 40 miljarder kr eller minska de offentliga utgifterna i motsvarande grad för att kunna upprätthålla nettoförmögenheten. För att ta in dessa 40 miljarder kr har Sverige ett överskottsmål för de offentliga finanserna. Hur mycket våra politiker än talar om investeringar, betalas de nästan enbart löpande. De är kostnader!

Om vi hypotetiskt vänder på steken och låter Sverige ha en nettoskuld på 1000 miljarder kr efter skattesänkningar och investeringar i t.ex. infrastruktur, utbildning, hälsa och miljö. Med samma BNP, inflation och tillväxt som förut har BNP ökat till 4576 miljarder kr på ett år. Skulden har då relativt sett minskat till 1000/4576 dvs 21,85 % av BNP. För att komma upp i en nettoskuld på 22,7 % har staten 40 miljarder kr kvar att betala ränta till investeringarna på 1000 miljarder kr. Dessutom slipper staten att betala 40 miljarder kr för att upprätthålla en nettoförmögenhet på 1000 miljarder kr. 40 + 40 miljarder skulle den svenska staten årligen ha kunnat betala i ränta på 2000 miljarder i investeringar. Det blir en ränta på 4 %, dvs summan av inflation och tillväxt. I november 2017 lånar t.ex. Riksgälden till under en procents ränta för 10-åriga obligationer. Riksgälden bedömer dock dagens räntenivåer som låga och att framtida höjningar är sannolika. Med en avbetalningstid på 40-45 år blir ett infrastrukturprojekt självfinansierande inklusive amorteringar. Nyttor och eventuella brukaravgifter gör projektet samhällsekonomiskt lönande och ökar Sveriges reala tillgångar (i motsats till de finansiella) rejält. Investeringar gör att medborgarna blir rika genom reala tillgångar i infrastruktur, utbildning, hälsa och miljö. Staten blir finansiellt fattig.

Ovan framgår att tillväxt och inflation medför en utspädning av de offentliga nettotillgångarna/nettoskulderna. Konjunkturinstitutet uttryckte det klart i sin rapport 45/2015: ”Under 2000−2004, när nettoförmögenheten var negativ, bidrog tillväxten till att öka nettoförmögenheten som andel av BNP. På motsvarande sätt bidrog tillväxten negativt till förmögenhetsutvecklingen som andel av BNP under senare delen av perioden då förmögenheten var positiv.” Investeringar gör alltså att ekonomin arbetar med, medan sparande arbetar mot inflation och tillväxt. Det är framför allt detta samband som nationalekonomerna i USA liksom i andra länder ser, när de förordar en offentlig ekonomi med underskott i form av investeringar. Kom ihåg att det var till stor del genom investeringarna som först norra Italien och senare större delen av Europa kunde lyfta sig ur medeltidens fattigdom, att vår civilisation blev så framgångsrik i förhållande till tidigare Grekland, Rom, Kina och Kambodja. Ett samhälle som inte investerar får en torftig framtid.

2. Varför ska vår generation lämna över en lägre statsskuld som andel av BNP?

Naturligtvis kan ett land inte investera offentligt hur mycket som helst. Men samhällsekonomiskt lönsamma investeringar måste kunna genomföras inom rimlig tid. De får då sammantaget inte bli större än att den offentliga skulden (idag på strax under 40 % av BNP) inte växer mer än BNP. Med en statsskuld på 40 % av BNP har Sverige en säkerhetsmarginal upp till de 60 % som EMU har som inträdeskrav eller till de ca 90 % som EMU-länderna har i snitt. Om varje generation överlämnar en statsskuld på 40 % av BNP har vi nått en långsiktig hållbarhet i ekonomin. Om de årliga investeringarna ligger under 40 miljarder kr innebär det också att EUs finanspakts regler om ett underskott på max 1 % av BNP tillgodoses.

Men syftet med överskottsmålet är att statsskulden ska minska både nominellt och relativt BNP. När statsskulden är så låg relativt andra länder, varför ska just vår generation se till att den blir ännu lägre?

Utländska lån?

Sverige har idag en årlig bytesbalans på ca 200 miljarder kr, dvs investerar 200 miljarder kr mer i andra länder än vad de investerar i Sverige eller producerar för 200 miljarder kr mer än vi konsumerar. Obalansen i bytesbalansen talar för att finansieringen av Sverigeförhandlingen bör ske med internationellt kapital. Om Sverige minskar sin positiva bytesbalans underlättar vi för för andra länder att minska sin negativa bytesbalans. Det blir ett solidariskt bidrag till balans i världsekonomin.

Ge Sverige en framtid: Ge staten ett investeringsutrymme på samma sätt som i den övriga världen. Inför en investeringsbudget med driften i balans och ett tak för investeringarna. (Det innebär fortfarande att budgeten har ett tak, men ett högre, hållbart tak.) Eller ska vi fortsätta att upprätthålla ett sparmål (0,33 eller 1 % av BNP) där ca 45-70 miljarder kr årligen kastas bort till att kompensera inflation och tillväxt samtidigt som viktiga investeringar som ökar de reala tillgångarna i Sverige skjuts till 2090-talet?

Nu är det inte säkert att politikerna väljer höghastighetståg för att få fart på en ekonomi, som som sackar trots stimulans med negativ reporänta. Men Sverigeförhandlingen visar att investeringar i många fall blir lönsamma när räntan är lägre än tillväxten.

Så länge vi har ett lagligt reglerat överskottsmål, ska det följas. Men det ska med lag avskaffas!

Vill Du förstå vad Ljungeld för fram om överskottsmålets svarta hål bör Du först läsa artikeln Överskottsmålets svarta hål. Sammanfattning. I den artikeln finns länkar till en djupare analys av nationalräkenskaperna, där det mesta materialet kommer från Statistiska Centralbyrån (SCB).

Därefter är det dags att läsa polemiken mot dagens ekonomiska politik i artiklarna Samhällsansvar och ordning i ekonomin; vem har ansvaret för arbetslösheten?,
Motiven till överskottsmålet,
Borg flaggar för höjda skatter,
Ta hem investeringarna och jobben – ändra överskottsmålet och
Att ersätta överskottsmålet får inte bli budgettaktik, finansminister Andersson alla skrivna under andra halvåret 2014. Artikeln Försvaret för överskottsmålet i Ds 2010:4 är skriven i juni och Kamrersekonomi eller nationalekonomi i november 2015. Ljungeld hoppas på en inspirerande läsning.

Vill Du veta hur kunskapen om problemet med dagens överskottsmål har vuxit fram hos Ljungeld, kan Du börja med artikeln 2300 miljarder kr har förts ur Sverige på 10 år! (1) och läsa artiklarna uppåt i ordning (1), (2), (3), (4), (5) och (6) (alltså i kronologisk ordning).

I artiklarna förekommer begreppet nominellt överskottsmål. Det motsvarar dagens överskottsmål som innebär att intäkter och kostnader i den statliga budgeten ska ge ett överskott på 1 % (ca 40 miljarder kr) över en konjunkturcykel (7-10 år). Sverige det enda land i världen där ett krav på budgetöverskott finns för den statliga budgeten.

Normalt bedöms ökningar (underskott) eller minskningar (överskott) av statens skulder inte nominellt utan i relation till bruttonationalprodukten (BNP), se avsnittet 2300 miljarder kr har förts ur Sverige på 10 år! Följdinvesteringar (4).