Att Grekland kom med i den europeiska monetära unionen (EMU) och ersatte drakman med euron var olyckligt. Det kan vi alla vara överens om. Transparensen i grekisk ekonomi var undermålig. Statsskulden låg på 105 % av bruttonationalprodukten (BNP) vid inträdet 2001. Enligt eurons regelverk borde länder vid inträdet ha en statsskuld på högst 60 % av BNP. Från EMUs sida var det viktigt att så många länder som möjligt snabbt kom med i EMU. Några folkomröstningar om inträde var inte aktuella. Danmarks folkomröstning, som gav ett klart ”Nej” 1993, var ett avskräckande exempel.

Lars Calmfors, en ledande svensk nationalekonom, har i efterhand berättat att det ”gick inte att varna för ett grekiskt inträde”. Frågan var redan politiskt avgjord (utan folkomröstning, min anmärkning).

När bankkrisen kom 2007-2008 blev svagheten i den grekiska ekonomin uppenbar. Angela Merkel och den europeiska centralbanken (ECB) förhöll sig passiva länge. ECB t.o.m. höjde styrräntan i två steg 2011 så att statsskulden blev ännu ”dyrare i drift”. Det var först när den grekiska statsskulden hade stigit till över 170 % av BNP 2011 som åtgärder blev av nöden framtvingade. Den långa väntan fick ödesdira konsekvenser.

Hur bör man hantera en skuldsatt?

Ett radikalt sätt är att sätta parten i konkurs. Det var inte politiskt möjligt, när det gällde Grekland.

Då återstår i praktiken bara skuldsanering. En skuldsanering är det bästa sättet för den skuldsatte att komma på fötter. Det är därigenom också det bästa sättet för gäldenärerna (långivarna) att få tillbaka sina pengar. Det görs genom att skriva ner ett antal av skulderna. Så sker både vid skuldsanering på individnivå och på företagsnivå genom ackord. Men inte när det gäller Grekland. Angela Merkels Tyskland och ECB vägrade att skriva ned grekiska skulder. De gjorde också det värsta man kan göra: De väntade så att grunden för de ökande skulderna låg kvar och skulderna ökade löpande. A och O är att man snabbt griper in, innan skulderna har skenat iväg. Så gjordes t.ex. i USA, som satte in insatser när konjunkturen vände nedåt 2007 redan före Lehman Brothers-krisen i september 2008.

Under tiden efter 2008 har den grekiska ekonomin gått på kryckor. Tillbakagången har varit exempellös.

Tillväxt 2009-2016
EMU-19 3,3 %
EU-9 (utanför euron) 7,0 %
Finland -3,3 %
Grekland -26,1 %
Italien -5,8 %
Portugal -9,0 %
Spanien -1,2 %
Sverige 7,2 %
Tyskland 9,3 %
USA 12,3 %

Källa: Eurostat (Europa), Trading Economics (USA)

ECB köpte i stället upp grekiska statsobligationer så att låneräntan blev lägre för den grekiska staten. Det sänkte visserligen kostnaden för att underhålla statsskulden, men gav knappast något utrymme att minska skulden.

Grekland 2006-2011 2012 2013 2014 2015 2016 2017 2018
Statsskuld 126,9 159,6 177,4 178,9 175,9 178,5 176,1 181,1

Källa: Eurostat (statsskuld i % av BNP)

Vad har grekerna gjort? De har tvingats sälja ut flygplatser till tyska företag. Landets största hamn (Pireus) är såld till ett kinesiskt skeppskonsortium. De har fryst pensionerna till en lägre nivå än dagens, skrivit ned tiläggspensionerna, sänkt taket för den totala pensionen, stramat åt reglerna för efterlevandepension, fasat ut medeltestade socialbidrag (EKAS), avskaffat alla subventioner till socialförsäkringsfonderna m.m. Tidigare utlovade medel har alltså dragits in. Mellan 2009 och 2014 förbättrade den grekiska regeringen statsfinanserna (skatteökningar och utgiftsbegränsingar) med över 15 % av BNP, en exempellös åtstramning! Grekland fick beröm av flera europeiska ledare för detta arbete. Ändå ville långivarna (bl.a. ECB) att lönerna i Grekland skulle sänkas. När skatterna ökar och lönerna minskar, minskar också köpkraften och därmed BNP. När BNP minskar med 26 % på 8 år (se övre tabellen) måste också statsskulden minska med samma procentsats om kvoten statsskuld/BNP ska stå still. Den kraftigt minskade BNPn ledde till att statsskulden ökade i förhållande till BNP (se den nedre tabellen). Med en statsskuld på över 180 % av BNP har Grekland hamnat i en farlig återvändsgränd.

När arbetslösheten ligger på över 20 % och ungdomsarbetslösheten på 39 % finns alltför få som kan bära oket av en hög statsskuld.

Enligt regelverket för euron ska statsskulden ned till 60 %. När kommer detta ske i Grekland? Vilket sekel?

Allt får till följd att ungdomar (särskilt de välutbildade) flyttar för en framtid i något annat land i Europa, USA eller t.o.m. i Kina. Inte heller det löser problemet för Grekland. Snarare innebär det att färre yrkesverksamma (med i genomsnitt lägre utbildning) ska bära statsskulden. Hur har ledarna i Europeiska Rådet och ECB tänkt sig Greklands framtid? Ska landet straffas så att övriga länder med skuldproblem förstår vad som gäller och rättar in sig i ledet? Är det så det framtida Europa ska se ut? Är det snöd nationalism att vilja bryta en sådan utveckling?