Dollarns USA har ett gemensamt språk, en kultur att flytta till dit jobben finns, en gemensam federal arbetslöshetsersättning och subventioner från rika stater till fattiga stater. Styrning av den gemensamma räntan för dollarn sker efter optimering av faktorerna inflation, arbetslöshet, tillväxt och stabilitet, allt för att få den gemensamma valutan att fungera. Se artikeln Varför fungerar dollarn och inte euron.

Eurons EMU-område har en s.k. stabilitets- och tillväxtpakt (stability and growth pact, SGP) som säger att varje stat inom EMU-området (19 länder) bör ha en offentlig skuld som inte överstiger 60 % av BNP och får inte ha en offentlig årsbudget som underskrider -3,0 % av BNP. När Europeiska Centralbanken (ECB) beslutar om räntan tas endast hänsyn till inflationen. (Se samma artikel) — inte alls till hög arbetslöshet.

Att ECB och EU-kommissionen har kritiserat Grekland, Italien, Spanien och Portugal för att inte följa budgetregeln om -3,0 % och hotat med böter är väl känt.

Att ECB och EU-kommissionen redan i eurons barndom (2003) har kritiserat Tyskland och Frankrike för samma sak är också väl känt, men genom att de två länderna lyckades få stöd i EUs ministerråd, kunde ECBs och EU-kommissionens hot om böter undvikas. Då var det bara frågan om överträdelse med mindre än en procent. Det gick så långt att ECB anmälde frågan för Europadomstolen, som konstaterade att ministerrådet hade rätt att ta beslut i frågan. Efter det mildrade ECB sin syn på den s.k. stabilitets- och tillväxtpakten (SGP) något.

Mindre känt är att Tyskland och Frankrike flagrant överträdde -3,0%-regeln i SGP under åren 2008-2010. Se tabellen nedan.

Statsskuld
(% av BNP)
2008 2009 2010
Tyskland 65,2 72,6 81,0
Frankrike 68,8 83,0 85,5

Källa: Eurostat

Mitt under det att Tysklands förbundskansler Angela Merkel och finansminister Wolfgang Schäuble samt Frankrikes finansminister Christine Lagarde tryckte på för att stoppa en räddningsaktion för Greklands ekonomi, genomförde Frankrike och Tyskland uppenbara överträdelser av konvergenskriterierna. Frågan kom i bakvattnet under larmet om ett eventuellt utträde ur EMU för Grekland. Icke desto mindre var Tysklands och Frankrikes agerande helt nödvändigt! Efter Lehman-Brother-krisen (hösten 2007) gick hela västvärlden in i en kraftig recession. Då gällde det att stimulera ekonomin så att man inte hamnade i samma situation som vid krisen 1929. 2008-2010 höll ECB styrräntan t.ex. 0,75 % högre än USAs centralbank (FED). Det räckte inte på långa tag för att hålla uppe ekonomierna i EMU-området. Då återstod bara finanspolitiska åtgärder, dvs att underbalansera budgeten kraftigt för att inte fördröja en återhämtning. I det här läget visade sig den s.k. stabilitets- och tillväxtpakten vara stabilitets- och tillväxthotande! Det bör tilläggas att både Tyskland och Frankrike hade statsskulder som från början överskred 60 % av BNP, dvs det andra villkoret i SGP.

Trots att SGP visat sig vara kontraproduktivt har ECB och EU-kommissionen skapat ett regelverk för att alla ingående länder ska konvergera mot SGP. Man har inrättat regler på kort sikt (S0), medellång sikt (S1) och lång sikt (S2). Detta regelverk gäller inte bara EMU-länder utan hela EU. En hel del regler är nyttiga för spendersamma länder, medan de flesta straffar de sydeuropeiska länderna, som har höga statsskulder och inte inom 20 år kommer att klara SGP-reglerna. En hel ungdomsgeneration kommer att gå förlorad när det gäller jobb i Grekland, Spanien, Portugal och Italien. Den höga arbetslösheten i dessa länder, men även i Frankrike, har redan skapat stor politisk splittring, vilket ECB och EU-kommissionen måste ta ansvar för!