Björn Wahlroos, styrelseordförande i bl.a. Nordea och försäkringskoncernen Sampo hävdade häromdagen att det var en stor miss av Finland att införa euron. Den svaga kronan jämfört med euron ger stora fördelar för svensk industri och konkurrenskraft. Wahlroos påminner om Finlands stora tillväxtproblem på senare år: Om vi tar som utgångspunkt 2007 har Finlands bruttonantionalprodukt (BNP) inte växt något överhuvudtaget. Det är nolltillväxt på tio år, då det i Sverige har vuxit över 20 %.

Låt oss se hur tillväxtsiffrorna såg ut under den senaste 10-årsperioden.

Land/År 2009 2010 2011 2012 2013 2140 2015 2016 2017 2018 2009-2018
Finland -8.3 3.0 2.6 -1.4 -0.8 -0.6 0.5 2.8 2.7 2.3 1.6
Sverige -6.0 5.1 1.9 -1.0 0.4 1.6 3.4 2.0 2.1 2.3 12.0

Källa: Eurostat

När Wahlroos talade om en skillnad på 20 % tog han kanske i, men nog är en skillnad på över 10 % anmärkningsvärd.

Finland drabbades liksom Sverige av en allvarlig ekonomisk kris 2008. Finland fick stora problem när Nokia krisade och handeln med Ryssland fick politiska problem. I Sverige var det framför allt bankerna som fick stora bekymmer, men de räddades från en katastrof (stora osäkra lån till Baltikum och Ukraina) av IMF (Internationella valutafonden).

Vad skiljer Finland från Sverige

För Finland gäller eurons regler om förbud mot budgetunderskott för den offentliga ekonomin på under 3 % av BNP. Vidare är Finland låst av räntenivån för euron. Den har inte sänkts till krisländernas (läs: Sydeuropa och Finland) önskade lägre nivån, utan anpassats till en hög nivå för att bekämpa inflationen, vilket främst har passat starka euro-ekonomier som Tysklands, Nederländernas och Luxemburgs. Därför säger Wahlroos: Det har kostat Finland enorma mängder pengar att vi sitter fast i en tysk valuta med en finländsk arbetsmarknad.

För Sverige (som enda land i världen) har under perioden 2008-2018 gällt ett budgetöverskottsmål för den offentliga ekonomin på 1 % av BNP över (i genomsnitt) över en konjunkturcykel. Sverige har kunnat kompensera stramheten i den offentliga ekonomin genom att stimulera ekonomin med räntesänkningar till negativ ränta. Kronan fick därmed ett lågt värde och svensk exportindustri kunde konkurrera med låga priser. Men under krisåren runt 2008 genomfördes stimulanser av ekonomin med stora skattesänkningar (jobbskatteavdraget), vilket gjorde att Sverige rätt snabbt hämtade sig efter finanskrisen jämfört med Finland. Detta förfarande stred mot euroländernas budgetregler (underskott > 3 %).

Det har kostat Finland enorma mängder pengar att vi sitter fast i en tysk valuta med en finländsk arbetsmarknad. Wahlroos har helt rätt! Så ser också det ut för de sydeuropeiska euroländerna. De behöver liksom Finland en lägre ränta, som ger exportindustrin bättre konkurrenskraft. De behöver på alla sätt stimulera sina ekonomier, bl.a. genom att tidvis underbalansera budgeten med mer än 3 % av BNP. Finland och de sydeuropeiska länderna hade klarat sig mycket bättre utan euron. Med den finska marken bibehållen (alltså utan euron) hade säkert 100 000 fler haft jobb i Finland idag och ökningen i tillväxten efter 2008 hade kunnat närma sig den i Sverige.

Med en gemensam valuta, måste den gemensamma centralbanken, i eurons fall ECB (Europeiska CentralBanken) ha en enhetlig ränta. Med högre arbetslöshet i Finland och Sydeuropa behövs en lägre ränta där. Det sägs att euron är en stark valuta. (Den får ju ett högre värde genom att ECB håller räntan uppe.) I själva verket är det en svag valuta, som skapar hög arbetslöshet, låg tillväxt, motsättningar mellan starka och svaga länder samt grogrund för populistpartier. Utan euron hade populistpartierna varit mycket svagare, om de överhuvudtaget hade existerat!