Beslut om styrräntan i de 19 euro-länderna meddelas av den Europeiska Centralbankens (ECBs) direktion (excecutive board). Direktionen utses av det Europeiska Rådets regeringschefer för en mandattid på 8 år. Mandatet kan inte förnyas. Direktionen utgörs idag av Mario Dragi (Italien), Luis de Guindos (Spanien), Yves Mersch (Luxemburg), Sabine Lautenschläger (Tyskland), Benoît Cœuré (Frankrike) och Peter Praet (Belgien).

Direktionen har möten en gång i veckan (tisdagar). Protokoll offentliggörs efter ca 6 månader. Protokollen består av 1. En lägesgenomgång och 2. Diskussioner och penningpolitiska beslut. Lägesgenomgången görs av utsedda föredragande medlemmar. Punkt 2 anger vad direktionen som kollektiv diskuterat och beslutat. Inga namn anges på medlemmar med en viss eller avvikande åsikt. I Riksbankens styrelseprotokoll står varje ledamot med namn för sin ståndpunkt.

Syftet är att direktionens medlemmar inte ska kunna utsättas för påtryckningar från olika medlemsländers regeringar. Detta var också kravet från Tyskland när regelverket för ECB infördes i Maastricht-avtalet 1992. Men det får också konsekvensen att direktionen inte är ansvarig gentemot någon. Den enda möjligheten till påverkan går via regeringscheferna i Europeiska Rådet.

Ansvar eller ändrat regelverk?

När t.ex. en förändring av styrräntan på 0,25 % (25 punkter) ger konsekvenser för länder som Grekland eller Portugal på flera miljarder euro (flera 10-tals miljarder kronor) måste dessa länder kunna utkräva ansvar någonstans. När den ekonomiska krisen inleddes 2007-2008 väntade ECB att vidta lättnadsåtgärder som t.ex. räntesänkning i takt med de i USA och till och med höjde räntan i två steg 2011, måste antingen direktionen hållas ansvarig eller regelverket för ECB ändras. En sådan diskussion har lyst med sin frånvaro i Europa. Konsekvensen har ju blivit en skyhög arbetslöshet och stora kompetensförluster för humankapitalet. När de etablerade partierna har underlåtit att ta tag i grundläggande problem är det en självklarhet att alternativa (populist-)partier har vuxit fram.

Maastricht-avtalet undertecknades i en tid då Europa befann sig i en ”fredshysteri” efter det att Berlin-muren rivits och Tyskland återförenats. Förbundskansler Helmut Kohl drev frågan om en gemensam valuta som ett ”fredsprojekt”. Det var bara i ett land, Frankrike, som Maastrich-avtalet fick majoritet vid en folkomröstning (50,2 % för och 49,8 % mot). I Danmark 1992 och Sverige 2003 förkastades avtalet med klar majoritet, trots att statsministrarna Paul Nyrup Rasmussen och Göran Persson arbetade hårt för ett godkännande av avtalet. I Tyskland stoppade Kohl alla krav på folkomröstning. Han visste att det tyska folket ville behålla den starka D-marken. Inte i något annat land gjordes någon folkomröstning i frågan. Införandet av euron saknade demokratisk bas!

Exemplet Italien idag

1991 var ekonomin på topp i Italien och landet gick t.o.m. förbi Frankrike som världens fjärde största ekonomiska makt. I Svenska Dagbladet den 18 maj kan vi läsa om att ”välutbildade flyr Italien”, att landet p.g.a. höga offentliga skulder inte har råd med att dra igång viktiga utbildningsprogram och ekonomiska utvecklingsprogram. ”Inom åldersgruppen 15-34 år uppskattas i dag en fjärdedel av italienarna var helt sysslolösa, dvs att de varken arbetar eller utbildar sig.” Ungdomsarbetslösheten uppgår i Italien till 33 % (Källa: statista.com). Det saknas helt en tro på en positiv utveckling. Politiken handlar idag om att värja sig mot en ännu värre utveckling.

”Italiens ekonomiska ras sammanföll till stora delar med införandet av euron”, enligt SvD. Vi har ett annat Europa idag än 1991 och en stor orsak till problemen är införandet av euron.

Är det en Europa-fientlig nationalism när italienarna kräver att ta tillbaka t.ex. beslut om räntan till Italien? Eller är det demokrati?