(Här är en replik till Cecilia Malmströms inlägg på SvDs debattsida i maj 2019. Repliken togs inte in i tidningen.)

Cecilia Malmström har i en artikel i Svenska Dagbladet den 30 maj 2019 förklarat hur EU är en väg till mer demokrati.

Hon berättar att redan 1977 uttryckte federalister att den kraftiga ökningen av grupper som kampanjar för olika mål, medborgarrörelser och till och med spontana revolter, är ett symptom på att det nuvarande systemet
inte förmår att möta medborgarnas behov.
Hon pekar på att detta kan gälla för dagens gula västar, klimatstrejker och bensinupprop. Hon beskriver EU som ett föredömligt tvåkammarsystem, där Kommissionen kan sägas utgöra regering och Parlamentet och Rådet utgör två kamrar. Vidare enligt 1977 års federalister hävdas att vi behöver skapa institutioner kapabla att lösa gränsöverskridande Europeiska problem – problem som har flytt nationalstatens
kontroll.

Låt oss tillämpa dessa principer för demokrati på euron. Eftersom Malmström företräder det enda parti som anser att Sverige bör byta kronan mot euron, är det förvånande att hon inte nämner euron som en del av den europeiska demokratin.

Maastrich-avtalet 1992 innebar bl.a. att en valuta, euron, infördes för 19 EU-stater (slutligen). Det bör sägas att 1992 var Europa i en ”fredsyra” med Sovjetunionens fall, riving av muren och återförenande av Tyskland. Avtalet innebar, att inte bara EMU-länderna utan samtliga EU-länder förband sig att på sikt maximalt ha en statsskuld på 60 % av bruttonationalprodukten (BNP) och att det årliga budgetbalansen inte fick understiga -3,0 % av BNP.

Trots fredsyran, backning av Paris borgmästare Jaques Chirac och förre presidenten Valéry Giscard d’Estaing lyckades president François Mitterand endast uppnå en 51 mot 49 % majoritet med knappt 70 %-igt valdeltagande 1992. I Danmark fick nej-sidan 52 mot 48 % majoritet med 83 %-igt valdeltagande. Endast på Irland fick ja-sidan en klar majoritet (69 mot 31 %, 57 % valdeltagande). I Tyskland motsatte sig förbundskansler Helmut Kohl en folkomröstning. Han visste att det fanns en stor majoritet för att bibehålla den starka D-marken i det förenade Tyskland. Senare (2000) bekräftade Danmark med 53 mot 47 % sitt nej till euron. 2003 röstade Sverige med 56 mot 44 % nej till euron.

Malmström nämner inte ett ord om folkomröstningar som ett demokratiskt institut för länder i Europa. Sammantaget var det på en mycket bräcklig demokratisk grund och med fredsargument som eurons regelverk genomfördes. Så här i efterhand måste man konstatera att konsekvenserna blev mycket olyckliga. Euron har inte skapat fred utan orsakat starka motsättningar mellan framför allt Tyskland och de syd-europeiska länderna.

Populist-partier växer vid hög arbetslöshet

All vetenskap pekar på att uppkomsten av populist-partier främst beror på hög arbetslöshet. Låt oss jämföra arbetslösheten mellan dagens EMU-länder (EU-19) och EU-länderna som idag är utanför EMU (EU-9) samt USA under 2000-talet:

Område 2000-2008 2009-2017 2018
EMU/EU-19 8,5 10,6 7,8
EU-9 8,6 7,5 4,2
USA 5,0 6,9 3,8

Källor: Eurostat (Europa), Trading Economics (USA)

Bakgrunden till den ekonomiska recessionen under 2010-talet och den höga arbetslösheten är fastighetskrisen i USA 2007-2008, som spred sig till de europeiska bankerna något år senare. (De hade också beviljat de amerikanska s.k. sub-prime-lånen.) EMU-bankerna var dessutom belastade av lån till statsskulderna för de fattiga (Grekland, Cypern, Italien, Spanien och Portugal). Orsaken till att statsskulderna i de fattiga länderna drabbades, var den höga euro-räntan, som under perioden 2008-2012 låg mer än 0,75 % (75 räntepunkter) över t.ex. den i USA. De fattiga euro-länderna fick inte råd att stimulera sina ekonomier genom finanspolitiska åtgärder (budgetbalans fick ej understiga -3 %) och inte heller med att sänka räntan (den bestämdes ju av ECB i Frankfurt). Det olyckliga är att konservativa, liberala och socialdemokratiska partier i Europa har försvarat denna ekonomiska politik.

Men när det gäller att dra slutsatsen om orsaken till arbetslösheten, har Europa inte kommit någon vart. ECB prisar sig självt för den lägsta arbetslösheten i euro-området sedan millenieskiftet. De amerikanska ekonomerna inklusive flera nobelpristagare pekar på grundläggande brister i EMU, medan europeiska ekonomer passar.

Självklart är euron den stora orsaken till arbetslösheten!

När man vill motarbeta populistpartier i de sydeuropeiska länderna, Frankrike och Finland ser man bara till symptomen, ytan, inte till orsakerna,strukturen. Malmström nämner inte ett ord om euron. Den infördes, som sagt, under demokratiskt tveksamma former och när det gäller att utkräva ansvar, som Malmström ansåg vara en central fråga i EU, fattar ECBs direktion räntebeslut kollektivt. Det går inte att få reda på vem i direktionen som har röstat för vad!

Sammantaget har euron skapat hög arbetslöshet, väsentligt stärkt uppkomsten av populistpartier och följer inte de demokratiska principer som Malmström hävdar för EU. Ändå förordar Cecilia Malmströms parti Liberalerna att vi ska byta kronan mot euron.