De stora partierna tävlar om att visa ”samhällsansvar” och ”ordning i ekonomin”. Hur ser detta samhällsansvar ut? Man budgeterar för en svensk samhällsekonomi med 7-8 % arbetslöshet. Man jämför sig med Europa som till stor del ligger i kris på grund av hanteringen av euron. I USA köper man inte 7-8 % arbetslöshet om landet självt inte har kris. I USA har arbetslösheten efter krisen i fastighetsbranschen minskat från 10,0 % i oktober 2009 (Sverige 8,7 %) till 6,1 % i juni i år (Sverige 8,0 % i maj) och den är stadigt på väg ner. 7-8 procents arbetslöshet är inte anständigt och borde inte vara godkänt för en regering i en modern demokrati!

Riksbanken har länge kunnat hävda att vi inte överskrider inflationsmålet 2 % genom att hålla högre räntor än omgivande länder. Nu efter över 10 års högräntepolitik har den tvingats ge efter. Banken har skyllt på allehanda faktorer, som är underordnade Riksbankens uppdrag beträffande inflationsmålet.

På samma sätt som Riksbankens styrelsemedlemmar tidigare har gjort när det gäller ”deras ansvar” tävlar de stora partierna i att som ”sitt ansvar” skära i statsbudgeten. Det är enkelt; de minskar på kostnaderna och slår sig för bröstet för att de har skapat ”ordning i ekonomin”. Därmed har de satt strypkoppel på svensk ekonomi.

Är det värt att avstå över 100 miljarder kr/år i investeringar i Sverige och samtidigt hålla en 3 procentenheter högre arbetslöshet och motsvarande lägre sysselsättningsgrad för att minska den svenska statsskulden i kronor enligt överskottsmålet? Nej, Sverige kommer att må mycket bättre av att med en tillväxt- och investeringsekonomi låta statsskulden öka i takt med bruttonationalprodukten enligt ett skuldmål. Det förstår vem som helst och även varje nationalekonom som inte vill göra karriär grundad på mantran från svenska finansministrar.

Dags att tackla krisarbetslösheten genom omdefiniering av överskottsmålet. Det är så man fullföljer arbetslinjen!