I den förra artikeln, artikel (3), konstaterade Ljungeld att 845 miljarder kr har uteblivit i offentliga investeringar i Sverige på 10 år på grund av att Sverige har tillämpat överskottsmål typ 1 i stället för överskottsmål typ 2 (se artikel (3)), som Ljungeld har föreslagit. Om man drar av räntebetalningarna blir det 720 miljarder kr, dvs. 72 miljarder kr/år. En sådan investering skulle kunna finansiera 150 000 nya jobb i Sverige. Sannolikt skulle det kunna finansiera det dubbla eftersom stat och kommuner får tillbaka över hälften av bruttolönen i skatt (arbetsgivaravgift + löneskatt + avlyft arbetslöshetsersättning). Låt oss nöja oss med 150 000 nya jobb (en minskning av arbetslösheten med ca 3 % [från 8 till 5 %]). Detta borde skapa följdinvesteringar eftersom konsumtionen från de nyanställda ger behov av nya investeringar. Hur stora skulle de privata följdinvesteringarna i så fall bli?

Ljungeld har sökt efter samband mellan budgetunderskott i form av offentliga investeringar och privata inhemska bruttoinvesteringar och fastnat för professor Robert Eisners beskrivning av sambandet i USA.

(Eisner har bl a varit ordförande i American Economic Association, en prestigefylld post för amerikanska nationalekonomer. Han var en välkänd krönikör i Wall Street Journal, The New York Times, Chicago Tribune och The Los Angeles Times. Han fick president Reagans uppdrag att utreda hur det offentliga underskottet borde beräknas. President Clinton har hävdat att Eisner är världens främste expert på kapitalbudgetering.)

Eisner fann i en analys av efterkrigstidens USA (US National Saving and Budget Deficits, tabell 4.7 sid 131) att för varje procentenhet det offentliga underskottet ökade så ökade den efterföljande tillväxten i den privata inhemska bruttoinvesteringarna med tre fjärdedels procentenhet, båda mätta som andel av BNP. Underskottet hade vidare den effekten att varje procents ökning gav mellan en fjärdedels och 0,4 procentenheter mindre investeringar i utlandet.

Nu skiljer sig den amerikanska ekonomin väsentligt från den svenska genom att den har en mycket större inhemsk marknad i förhållande till export/import. Den inhemska marknaden i USA utgör ca 90 % av BNP, medan den i Sverige utgör ca 50 % av BNP. Medan 90 % av följdinvesteringarna stannar i USA torde under motsvarande förhållanden bara 50 % av de privata inhemska följdinvesteringarna stanna i Sverige dvs ca 0,40 procentenheter (5/9 av 0,75) för varje procentenhets budgetunderskott mätt som andel av BNP. Detta skulle innebära ytterligare ca 338 miljarder kr (0,40 * 845) i privata investeringar i Sverige på 10 år.

Naturligtvis kan man hävda att 1950-2000-talets USA skiljer sig mycket från Sverige idag, men i ett väsentligt avseende liknade detta USA dagens Sverige: USA hade under största delen av mätperioden en avsevärd kapitalexport.

Genom hantering av statsskulden enligt ett skuldmål skulle Sverige alltså ha kunnat öka de inhemska investeringarna med 750 (jämfört med överskottsmålet) + 300 (privata investeringar) = 1050 miljarder kr, samtidigt som de svenska investeringarna utomlands skulle ha minskat med ca 700 miljarder kr. Men här lägger vi på privata investeringar på BNP utan att statsskulden ökar. BNP ökar alltså till 3640 + 845 + 300 miljarder kr = 4785 miljarder kr, medan statsskulden står kvar på 2122 miljarder kr, se kolumn 2013(b). Då blir kvoten statsskuld/BNP = 2122/4823 = 44,3 %. Här befinner vi oss under den kvot på 47,3 % som vi hade år 2004. Nu ska vi genomföra motsvarande beräkningar med den ökade räntan på statsskulden och slutligen landa i kvoten 47,3 %.

Offentliga plus privata investeringar

När det gäller räntan har under 2004–2013 totalt betalats 145 miljarder kr på i genomsnitt 1267 miljarder kr, vilket är ca 11,5 %. Med samma andel ränta på tillkommande offentliga investeringar (x kr) blir den tänkta statsskulden enligt ett skuldmål: 1277 + 1,115x miljarder kr. (Orsaken till att inte en högre ränta används kommer att utvecklas senare.)

40 % (0,40) av de offentliga investeringarna tillkommer genom de privata investeringarna (ovan). Då blir den totala BNPn (offentliga plus privata investeringar) enligt ett skuldmål (kallat 2013(skuldmål): 3641 + x + 0,40x miljarder kr = 3641 + 1,40x

År 2004 2013 2013(Balansmål) 2013(Skuldmål)
Statsskuld 1 257 325 1 277 068 2 122 000 1 277 068 + 1,115x
BNP 2 660 957 3 640 976 4 485 000 3 640 976 + 1,40x
Andel av BNP (%) 47,3 35,1 47,3 47,3

Kolumnen 2013(Skuldmål) bildar då ekvationen 1 277 068 + 1,115x = 0,473 * (3 640 976 + 1,40x) räknat i miljoner kr.

1,115x – 0,473 * 1,40x = 3 640 976*0,473 – 1 277 068 ;

1,115x – 0,68525x = 445 114; x = 983 026 miljoner kr

Kolumnen 2013 är det aktuella utfallet. 2013(b) står för BNP med enbart offentliga investeringar, utan räntebetalning och oförändrad statsskuld i relation till BNP mellan 2004 och 2013. Kolumnen 2013(skuldmål) är samma BNP-summa med tillägg för privata följdinvesteringar 0,40 * 983 miljarder kr = 393 miljarder kr. Sammantaget blir det investeringar på 983 + 393 = 1376 miljarder kr på 10 år. De 393 miljarderna kommer antingen från att inhemskt sparade pengar investeras eller att utländska investeringar tas hem, vilket sammantaget innebär att bytesbalansen minskar med 393 miljarder kr. (Eisners statistika erfarenhet när det gäller minskningen av utrikesinvesteringarna, pekar omräknat till svenska förhållanden på ett högre motsvarande värde än 393 miljarder kr.)

Acceleratoreffekten styrker att beräkningarna är försiktigt gjorda. Acceleratoreffekten kallas i dagligt tal dynamiska effekter. Acceleratorn är kvoten mellan de följdinvesteringar (i vårt fall 393 miljarder kr) som en investeringsinsats förväntas ge och investeringsinsatsen (i vårt fall 983 miljarder kr). Kvoten blir 393/983 = 0,40. Ett lågt räknat värde på acceleratorn brukar vara ca 0,50. Värdet på följdinvesteringarna, som beräkningarna ovan har kommit fram till, är därför med stor sannolikhet inte för högt.

Här går att föra flera resonemang om acceleratoreffekten. Å ena sidan kan fallande bostadspriser, som ett ökat bostadsbyggande och ökade räntor skulle leda till, resultera i en minskning av privata investeringar. Å andra sidan, vilket här bedöms som en mycket starkare trend, är att ökade investeringar i landet kommer att öka framtidstron så att även nu sparade medel kommer att investeras. Idag präglas Sverige av en brist på tro att politiker kan lösa landets problem, något som hämmar investeringar och konsumtion.

Många hävdar att de nya jobben främst kommer att skapas inom tjänstebranschen, som inte kräver nämnvärda följdinvesteringar. De nya offentliga investeringar kommer under lång tid till väsentlig del att förbättra infrastrukturen inklusive underhåll av densamma. Där kommer det att bli följdinvesteringar. Nya jobb kommer även skapas genom klimatinvesteringar, som från FN-håll bedöms som samhällsekonomiskt mycket lönsamma. T.ex. bör infrastrukturkonsekvenserna av stora och intensiva regn analyseras och åtgärdas över hela landet till förebyggande av extremt dyra skador.

Om man befarar en ökning av sparandet skulle en höjning av pensionsåldern minska behovet av att pensionsspara. Från och med 2016 är alla rabatter för pensionssparandet borttagna, vilket även det minskar pensionssparandet.

Slutligen har modellen använt de högre räntorna som gällde på 00-talet. Om man t.ex. räknar på en halverad ränta blir x ca 120 miljarder kr och med nollränta, vilket är en betydligt högre ränta än t.ex. den under hösten 2015, skulle x bli drygt 140 miljarder kr! Beräkningarna har i det ljuset en hög säkerhetsmarginal.

Med den styrka som finns i den svenska ekonomin (hög förvärvsfrekvens, låg statsskuld, hög produktivitet, högt förtroende för skattesystemet m.m.) går det alltså att öka investeringarna i Sverige (offentliga + privata) med ca 137 miljarder kr/år (varav ca 98 miljarder kr/år är offentliga investeringar) utan att statsskulden förändras i förhållande till BNP! Då blir det svarta hålet i bytesbalansen minskat med ca 79 miljarder kr/år, dvs med mer än en tredjedel, vilket det måste bli om Sverige ska nå effektivitet i den nationella ekonomin!