Överskottsmålet betyder i första hand att den offentliga ekonomin varje år i princip ska leverera ett nollresultat, dvs intäkter och kostnader ska vara lika stora (balanserad budget). Därmed kommer statsskulden inte att förändras i belopp (nominellt värde) för varje nytt år. Utöver detta ska statsskulden, enligt överskottsmålet, minska med 1 % av bruttonationalprodukten (1 % = ca 40 miljarder kr) per år över en konjunkturcykel (ca 7-10 år). De kommunala ekonomierna då? De ska leverera ett nollresultat för varje budgetår. Om de levererar ett underskott, får kommunerna antingen höja skatterna eller få kompensation från ”rikare” kommuner via så kallat skatteutjämningsbidrag.

Överskottsmålet ändrades år 2007, från att tidigare ha varit 2 procent av BNP, i samband med att definitionen av den offentliga sektorn ändrades så att sparandet i premiepensionssystemet inte ska räknas med i det offentliga sparandet. Idag omfattar målet staten, kommunsektorn och ålderspensionssystemet. Systemet med överskottsmålet beslutades 1998 och infördes år 2000.

I samband med att överskottsmålet infördes angavs att syftet var att få ner den offentliga nettoskulden (skuld minus tillgångar) till noll. Idag är det syftet uppnått; de offentliga tillgångarna överstiger statsskulden med ca 1000 miljarder kronor. Ljungeld vill därför ta upp en diskussion om ett alternativt mål, ett skuldmål. Skuldmålet innebär att statsskulden skall tillåtas öka i takt med BNP. Ljungeld vill inte hävda att skuldmålet är den bästa lösningen på Sveriges underinvesteringsproblem, men visar på ett exempel som till största delen löser dessa problem med omfattande positiva förändringar för svensk ekonomi och sysselsättning.

Statsskulden har inte samma egenskaper som en vanlig skuld

Statsskulden skiljer sig från en privat skuld på åtminstone två sätt.

1. En privat skuld syftar till att betalas av när livslängden hos det objekt som lånet har som säkerhet förväntas upphöra. För en villa kan t.ex. en renovering förväntas hålla i 30 år. Ett lån för renoveringen ska då betalas av på 30 år. En statsskuld behöver inte betalas av på samma sätt eftersom generation efter generation kommer att ta över skulden — i varje fall om motsvarande tillgångar överstiger statsskulden.

2. Statsskulden och en privat skuld har det gemensamt att de minskar i värde med inflationen. Men statsskulden skiljer sig från den privata skulden genom att den också minskar i värde med tillväxten. Säg att vi har en inflation på 2 %. Det innebär att om vi har en balanserad budget, så minskar statsskulden med 2 % i reala termer. Om statsskulden ligger på 1200 miljarder kr, så minskade den med 24 miljarder kr om året i reala termer vid 2 % inflation. Om vi då hade haft ett budgetunderskott på 24 miljarder kr, hade statsskulden blivit konstant, sett i reala termer i förhållande till inflationen. Om vi har en tillväxt på t.ex. 2 % i ekonomin kunde vi ha haft ett budgetunderskott på 24 + 24 = 48 miljarder kr utan att statsskulden hade ökat i förhållande till BNP, alltså realt sett. Det är minskningen av värdet i förhållande till tillväxten som skiljer statsskulden från en privat skuld.

Låt målet vara att statsskulden inte får öka i förhållande till BNP

Låt oss tillämpa detta resonemang på Sveriges BNP och statsskuld 2004 och 2013, den period då Sverige investerade 2300 miljarder kr mer i andra länder än andra länder investerade i Sverige (se artikel (1)). Ljungeld kallar detta mål för skuldmål. Ett skuldmål är ur generationssynpunkt mer rättvist än överskottsmålet. Det senare innebär ju att dagens generation ska betala av statsskulden genom att tillväxten i ekonomin och inflationen gör att statsskulden utgör en allt mindre andel av BNP. Om Sverige har offentliga tillgångar som överstiger statsskulden, varför ska dagens generation betala av statsskulden? Statsskulden kan väl rulla vidare liksom de offentliga tillgångarna. Så sker i huvuddelen av världens länder och statsobligationer är en marknad där sparande kan ske med låg risk och ofta högre ränta än i bankerna.

2004 var statsskulden 47,3 % av BNP och 2013 var den 35,1 % av BNP. Hur stor skulle statsskulden vara 2013, om den utgjorde 47,3 % av BNP, dvs samma andel av BNP som år 2004? Betrakta tabellen nedan.

År 2004 2013 2013(a) 2013(b)
Statsskuld 1 257 325 1 277 068 1 277 068 + x 2 122 000
BNP 2 660 957 3 640 976 3 640 976 + x 4 485 000
Andel av BNP (%) 47,3 35,1 47,3 47,3

Källor: SCB och Riksgälden

I kolumnen 2013(a) har vi ökat statsskulden med x miljoner kr för att komma upp till 47,3 % av BNP. Då kommer också BNP att öka med samma belopp x. Om x består av investeringar i form av ökade anslag till skolor, sjukvård, infrastruktur m.m. innebär det att BNP ökar med samma belopp och om x består av skattesänkningar kommer den allra största delen gå till konsumtion vilket ökar BNP på samma sätt. Kolumnen 2013(a) utgör en ekvation:
1 277 068 + x = 0,473*(3 640 976 + x) ; 0,527x = 3 640 976*0,473 – 1 277 068 = 445 114 ;
x = 845 000. I kolumnen 2013(b) har värdet på x lagts in i statsskuld och BNP.

845 miljarder kr hade alltså investerats i Sverige med offentliga medel om statsskulden hade tillåtits att öka i takt med BNP under perioden 2004-2013. Här får man dra av räntan på den större statsskulden (ca 12,5 miljarder kr/år) och då återstår 720 miljarder kr att ha kunnat investera i skolor, sjukvård, infrastruktur, försvar eller skattesänkningar (Ljungeld låter den politiska processen avgöra hur dessa medel fördelas). Ljungeld anser att det nuvarande överkottsmålet bara av detta skäl har kostat långt mer än det har smakat.