I en artikel den 3e januari 2019 intervjuas framstående ekonomer om Eurons 20-årsdag. I artikeln konstateras att i den svenska folkomröstningen om euron 2003 att det var inget stort försprång för nej-sidan (56 %). Därefter förs resonemang som om den majoriteten lätt kan vända. Omröstningen om EU gav 52 % för en svensk anslutning. Enligt liknande resonemang skulle den majoriteten ännu lättare kunna vända. Det skall till en revolutionerande ekonomisk utveckling i Europa om dessa två folkomröstningar ska ifrågasättas, när t.o.m. Brexit-omröstningen ännu inte har ifrågasatts på allvar. Tvärtom pekar den ekonomiska utvecklingen på att majoriteten i båda fallen fått rätt! Efter EU-inträdet ökade svensk exoport från ca en tredjedel av BNP till hälften av BNP på några få år. Euron har varit i ständig kris.

Sedan konstaterar ekonomerna att t.o.m. medborgarna i de mest drabbade länderna i EMU vill stanna kvar i EMU.

För det första kan ett land enligt regelverket inte lämna EMU utan att också lämna EU. Det finns en stark vilja i dessa länder att stanna kvar i EU, eftersom handeln har utvecklats starkt inom EU.

Orsaken till att dessa länder inte vill lämna EMU är att de har stora skulder i euro. Om de lämnar EMU kommer en återgång till den egna valutan innebära en kraftig devalvering utan att skulderna tappar i värde.

Nej, en nedmotering av EMU ska inte börja med de svaga ekonomierna. Tyskland skall börja och åtföljas av de starka länderna som Luxemburg och Nederländerna. Självklart ska regelverket skrivas om så att de kan stanna kvar i EU. Då kommer inte skulderna i de svaga länderna att stiga i värde för deras medborgare och företag. När de starka länderna har lämnat EMU, kommer ECB (den europeiska centralbanken), till skillnad från idag, att styras i linje med de ekonomiskt svagare ländernas intressen.