Sverige har haft ett nominellt överskottsmål för de offentliga finanserna sedan 2000. Det har inneburit att den offentliga ekonomin ska i snitt ge ett överskott på 1 % (ca 39 miljarder kr) av bruttonationalprodukten (BNP) över en konjunkturcykel. Ålderspensionssystemet (ÅP) har levererat ett överskott på ca 1 % av BNP över en konjunkturcykel. Därmed har den statliga ekonomin kunnat gå i balans (0 % av BNP). Men idag bedömer regeringen att ÅP under kommande år och en överskådlig framtid får ett mindre underskott. I augusti i år publicerade Konjunkturinstitutet (KI) rapport (Konsekvenser av att införa ett balansmål för finansiellt sparande i offentlig sektor) med en annan prognos för ÅP. Enligt KI skulle ÅP år 2020–2025 få ett överskott på 0,2–0,8 % av BNP (8-31 miljarder kr) och under 2030-talet få ett överskott på 1,2–1,4 % (47–55 miljarder kr). KI reserverade sig för att prognosen var osäker. Strax efter publiceringen av rapporten ökade invandringen till Sverige radikalt. Migrationsverket beräknade att de migrationsrelaterade kostnaderna skulle öka med 27,5 miljarder kr 2015 för att 2016 fördubblas och sedan stiga till 73 miljarder kr 2017. Då räcker inte ett balansmål ens enligt Konjunkturinstitutets optimistiska prognoser om ålderspensionssystemets avkastning och då räcker det inte heller hela biståndsbudgeten på 37 miljarder kr.

Kamrererna vid den nationalekonomiska grytan vidhåller dock sin historiska ståndpunkt att klaga över underskotten i den offentliga ekonomin. De underlåter att informera om att Sverige är ensamt land i världen att ha ett överskottsmål.

Ända sedan Göran Persson i boken Den som är satt i skuld är icke fri beskrev hur han med mössan i hand fick möta smilande finansvalpar i New York i samband med 1990-talets ekonomiska kris i Sverige, har Sverige mer än andra länder levt i en skräck för offentliga skulder och underskott. Persson ville ge en bild av att ju högre skulder ett land hade desto högre ränta fick landet betala. När en arbetsgrupp inom finansdepartementet (Utvärdering av överskottsmålet, Ds 2010:4) skulle försvara Perssons tes hittade gruppen inget vetenskapligt stöd. Ändå rekommenderade gruppen fortsatt tillämpning av överskottsmålet och föreslog t.o.m. lagstiftning av kravet på överskott i de offentliga finanserna. Persson har nu övergivit kravet på att bibehålla överskottsmålet.

Kamrererna har möjligen modifierat sin ståndpunkt till förmån för ett balansmål och varnar i samma andetag för underskotten. Men vad skiljer en kamrersekonomi från riktig nationalekonomi?

För det första avgörs inte räntan på skulderna av hur stora lån ett land har. Offentlig ekonomi skiljer sig här inte från privatekonomi. En person som tjänar rejält och har stora lån kan mycket väl öka sina lån för att skaffa en stor bostadsrätt eller en lyxbil, medan en person med låg pension och utan lån på villan i en småort får svårt att låna för att göra en ordentlig upprustning av sin villa. Hon eller han får i varje fall betala högre ränta än den som tjänar rejält. Det handlar om betalningsförmåga! Banken vill inte ta några risker med att pensionären inte har råd att betala tillbaka sitt lån. Likadant är det med de offentliga lånen; betalningsförmågan. Det visade sig ganska snart att Göran Perssons bild var felaktig; Sverige betalade marginellt högre räntor på statsobligationerna än vad USA gjorde, som då hade en mycket stabil ekonomi och dessutom en valuta som nästan alla länder har i sina valutareserver.

Skulle Sverige ha en god betalningsförmåga? Ja just det! Det är något som kamrererna inte heller talar om. I Sverige jobbar man mycket och effektivt. Sverige hör till de 10 länder i världen som har högst produktivitet per arbetstimme. Sverige har högst förvärvsfrekvens/sysselsättningsgrad i hela EU. Sverige hör till de 5 länder i världen som har högst skatter. Sverige har nästan lägst statsskuld bland de västeuropeiska länderna. Svensk ekonomi är urstark! Vad får dessa flitiga och högpresterande svenska skattebetalare ut på det offentliga området av sitt arbete? Skrala pendeltåg i storstadsområdena, oasfalterade vägar och inget bredband i glesbygd, dåligt järnvägsunderhåll, undermålig skola, lågt bostadsbyggande osv. Den största delen av detta beror på den kamerala ekonomin, där den offentliga ekonomin ska gå i överskott eller i varje fall i balans.

Jämför en privat skuld med en offentlig skuld. En privat skuld ska återbetalas under låneobjektets livstid. Det ser inte likadant ut på den offentliga sidan. Den statsskuld vi nu bär på har skapats under perioden 1975-1995. Ska
dagens generation betala tillbaka den? År 2000 låg statsskulden på nästan 70 % av BNP, idag är den under 45 %. Varför ska just vår generation lämna över en lägre statsskuld, när vi kunde ha förbättrat infrastruktur och utbildning och minskat arbetslösheten med minst 3 %? Varför ska vi i stället spara ca 1400 miljarder kr för att det offentliga ska bli rikt, vilket har inträffat under samma period? Dessa frågor tar inte kamrererna upp.

Nationalekonomi betyder att offentlig ekonomi ska gå i underskott i form av investeringar! Det är den andra sidan av offentliga lån/offentliga tillgångar: De minskar i värde med inflation och tillväxt. Detta konstaterar också KIs utredning om konsekvenserna av att införa ett balansmål:

Under 2000−2004, när nettoförmögenheten var negativ, bidrog tillväxten till att öka nettoförmögenheten som andel av BNP. På motsvarande sätt bidrog tillväxten negativt till förmögenhetsutvecklingen som andel av BNP
under senare delen av perioden då förmögenheten var positiv.

I ljuset av denna nationalekonomiska lag ska ett land låna/investera offentliga medel i stället för att skapa finansiella tillgångar som tappar i värde relativt BNP. Men i KIs utredning har kamrererna gjort en logisk kovändning:

Hållbarhet i de offentliga finanserna kräver att nettoförmögenheten inte trendmässigt försvagas som andel av BNP. … Tillräckliga säkerhetsmarginaler kräver vidare att offentlig sektors förmögenhetsställning är tillräckligt
stark (och den offentliga skuldsättningen tillräckligt låg) för att kunna möta en ekonomisk kris med aktiv finanspolitik.

Kamrererna vill alltså att Sverige ska pumpa in mer skattemedel i den offentliga kistan, som sedan tappar värde gentemot BNP.

I stället måste vi möta den utmaning som den stora invandringen kräver: En enorm utbildningssatsning och mer än ett halvmiljonsprogram på bostadssidan. Under förutsättning att invandringen inte ökar i omfattning, borde
vi kunna klara detta om vi bara tilläts höja investeringarna i utbildningssektorn och infrastruktursektorn så att statsskulden ökar i takt med BNP, inte mer. Då har vi ändå en rejäl säkerhetsmarginal med en statsskuld på
under 45 % mot 70-130 % av BNP för övriga västeuropeiska länder (utom Danmark) . Detta kan göras genom att man bibehåller utgiftstaket på de allra flesta områden och lättar på de få områden där investeringar är nödvändiga till en nivå där statsskulden tillåts öka i takt med BNP (idag med ca 100 miljarder kr/år + privata följdinvesteringar). Genom den högre utbildningsnivån och bättre infrastrukturen kommer Sveriges betalningsförmåga att förbättras ytterligare och därmed ge lägre låneräntor.

Om Sverige startar ett sådant investeringsprogram, kommer det årliga bytesbalansöverskottet (medel som överinvesteras i andra länder; det andra stora området där Sverige åderlåts på pengar, något som kamrererna inte heller talar om) på drygt 200 miljarder kr att minska med en tredjedel. Det kommer också att ge en rejäl tillväxt och minskad arbetslöshet. Övriga två tredjedelar av bytesbalansöverskottet kan klaras ut av andra än kamrererna
när överskottsmål och balansmål har upphört till förmån för oss som bor och kommer att bo i Sverige och andra som vill investera i vårt land.