(Denna replik skickades 2018-03-06 till SvDs Debatt-redaktion. Repliken togs inte in.)

Boije redogör i sin artikel i Svenska Dagbladet den 5 mars för det stabiliseringspolitiska ramverket och inleder som många politiker: Detta ramverk har tjänat Sverige väl. Det har det inte! Visserligen har Sverige klarat 2007-2008 års bankkris bättre än de flesta västeuropeiska länder, men Sverige har på grund av ramverket haft en överarbetslöshet på ca 1,5-3 %. Vidare hävdar Boije att: Inflationen har gått från att vara tvåsiffrig och kraftigt varierande till lågt ensiffrig … Denna utveckling skedde redan innan ramverket infördes, framför allt beroende på andra förhållanden, där digitaliseringen, robotiseringen och borttagandet av kreditrestriktionerna har spelat en stor roll.

Boije skriver dessutom: De budgetpolitiska målen och reglerna har bidragit till att statsskulden minskat kraftigt, vilket gett lägre riskpremier …, och stärkta räntor i Sverige. I utredningen Utvärdering av överskottsmålet (Ds 2010:4, sid 142), en utredning han själv ledde, konstaterades: Arbetsgruppens tolkning av litteraturen är att det utifrån majoriteten av genomförda studier inte entydigt går att bedöma vilket samband som finns mellan det offentligfinansiella läget och riskpremier. Alltså tvärtom!

Med detta vill jag inte säga att det stabiliseringpolitiska ramverket ska avskaffas, men att det är satt alldeles för lågt. Utgiftstaket bör bibehållas, men utökas med ett investeringstak. Med ett investeringstak finns inte utrymme för politiker att göra ”glädjebudgetar”. Sverige är det enda land i världen utanför de oljeproducerande som har ett överskottsmål. I dag ligger det på 1 % av BNP och nästa år 0,33 %, men utrymme finns för ett underskottsmål på ca 0,8 % utan att statsskulden ökar i förhållande till BNP.

Vår generation har minskat statsskulden från nästan 80 % till under 40 % av BNP. Då har vi en säkerhetsmarginal upp till de 60 % som EMU har som inträdeskrav eller till de ca 90 % som EMU-länderna har i snitt. Om varje generation överlämnar en statsskuld på 40 % av BNP har vi nått en hållbarhet i ekonomin. Men syftet med överskottsmålet är att statsskulden ska minska både nominellt och relativt BNP. När statsskulden är så låg relativt andra länder, varför ska just vår generation se till att den blir ännu lägre?

Med ett underskottsmål på 0,8 % och ett skuldankare på 40 % av BNP finns idag ca 80 och nästa år ca 50 miljarder kr/år mer att använda för staten. Det innebär en en starkt minskad press på den svenska ekonomiska modell som Boije oroar sig för.