(Denna replik skickades 2017-08-10 till redaktionen för Ekonomisk Debatt. Repliken togs inte in. Innehållet riktar sig i första hand till ekonomer och statistiker.)

I sin artikel i nr 4/2017 av Ekonomisk Debatt härleder John Hassler sambandet för att räkna ut den stabila nivån för statsskuldskvoten (statsskuld/BNP):

d = –f/g, där

    f = finansiellt sparande som andel av BNP
    d = stabil nettoskuld som andel av BNP vid en fast nivå av finansiellt sparande (f) och
    g = nominell tillväxt som andel av BNP.

Om tillväxten är 4 procent skulle vid ett enprocentigt offentligt finansiellt sparande (som Sverige har haft sedan 2007) nettoskulden hamna på –25 procent (dvs en förmögenhet på 25 procent). Vid 1/3 procents sparande som gäller som mål från och med 2019 skulle nettoskulden hamna på ca –8 procent (en förmögenhet på 8 procent).

Mot detta ställer Hassler en utveckling med en bruttoskuld enligt EUs regel i Tillväxt- och stabilitetspakten på 60 procent (idag är bruttoskulden i Sverige ca 40 procent). Den offentliga sektorns finansiella tillgångar är, enligt Hassler, ca 20 procent av BNP. Nettoskulden blir då i Hasslers fall ca 40 procent av BNP. Om den nominella tillväxten för BNP överstiger räntan på nettoskulden (vilket den gjort sedan avregleringen av kreditmarknaden i slutet på 80-talet) kan den offentliga sektorn med 60 procents bruttoskuld, enligt Hassler, öka de offentliga utgifterna (minska skatterna) med 80 miljarder kr/år jämfört med ett överskottsmål på 1/3 procent, vilket kommer att gälla från och med 2019. (Jämfört med dagens överskottsmål på 1 % skulle utgifterna kunna ökas/skatterna sänkas med över 100 miljarder kr/år). Hassler kallar detta att ”skapa en sorts gratislunch”. Om alla världens regeringar kraftigt skulle minska sina finansiella sparanden skulle detta förstås kunna leda till högre räntor, enligt Hassler. Han hävdar att gratislunchen är ett uttryck för ineffektivitet i ekonomin.

Betrakta tabellen nedan. Om statsskulden har ökat i förhållande till BNP, i varje fall om den har ökat över 60 procent, har landet enligt Hassler intagit gratislunchen.

Land/År 2005 2014
Österrike 68,6 84,4
Belgien 94,6 106,7
Tyskland 67,0 74,9
Danmark 37,4 44,0
Grekland 107,4 179,7
Spanien 42,3 100,4
Finland 40,0 60,2
Frankrike 67,1 94,9
Irland 26,1 105,3
Italien 101,9 131,8
Luxemburg 7,5 22,4
Malta 70,1 64,3
Nederländerna 49,3 56,9
Portugal 67,4 130,6
Sverige 48,9 45,2
Storbritannien 40,1 88,1

Eurostat: Offentlig bruttoskuld – procent av BNP

Tabellen visar att samtliga västeuropeiska EU-länder utom Sverige och möjligen Danmark har intagit gratislunchen — i många fall flera gånger om. Några generellt höjda räntor finner man bara i de länder som har intagit flera gratisluncher. I dessa fall beror det till största delen på ländernas framtvingade EMU-anpassning. Hassler hävdar att det bara går att inta gratislunchen en gång. Därefter måste skatterna höjas. Dock från en lägre nivå, min anmärkning.

Som konsekvens av ett intagande av en gratislunch synes Hassler peka på ”Risken för statsbankrutt som lånerestriktion” och förhöjda räntor.

Hasslers resonemang verkar antyda att nära nog samtliga västeuropeiska länder kan stå på randen till en jättekris.

Alternativ till överskottsmål och Hasslers krisscenario: Bibehållen bruttoskuld

Om Sverige skulle bibehålla dagens bruttoskuld på 40 procent, i stället för 60 procent i Hasslers krisscenario, skulle de offentliga utgifterna kunna ökas (skatterna sänkas) med ca 45 miljarder kr/år jämfört med överskottsmålet från 2019 och drygt 70 miljarder kr/år jämfört med dagens överskottsmål, allt med stöd av det inledande villkoret för den stabila nivån för statsskuldskvoten. Då skulle Sverige fortfarande ha gratislunchen kvar i form av en möjlig ökning av bruttoskulden från 40 procent till 60 procent!

Vidare finns ett samband som Hassler endast har berört marginellt. Tillväxt och inflation medför en utspädning av de offentliga nettotillgångarna/-skulderna. Konjunkturinstitutet uttryckte det klart i sin rapport 45/2015: ”Under 2000−2004, när nettoförmögenheten var negativ, bidrog tillväxten till att öka nettoförmögenheten som andel av BNP. På motsvarande sätt bidrog tillväxten negativt till förmögenhetsutvecklingen som andel av BNP under senare delen av perioden då förmögenheten var positiv.” Problemet med ett överskottsmål är att det måste kompensera för inflation och tillväxt för att hålla nettotillgångarna på samma nivå. Med en bibehållen bruttoskuld krävs ett underskott för att kompensera utspädningen på grund av tillväxt och inflation. För att inte arbeta mot utan med tillväxten krävs alltså att budgeten måste underbalanseras och en nettoskuld upprätthållas. Detta ger effektivitet i ekonomin! Ett överskottsmål arbetar mot tillväxten.

Dessutom ger ett mål med bibehållen bruttoskuld ett tillskott till ekonomin relativt ett överskottsmål
och därmed till tillväxten. Om en nominell BNP-tillväxt på 4 procent är möjlig med ett överskottsmål, borde man med en bibehållen bruttoskuld enligt ovan kunna räkna med en tillväxt på minst 5 procent och därmed en ökad möjlighet till skattesänkningar/utgiftsökningar.

Med bibehållen bruttoskuld förändras inte skuldkvoten och därmed är Hasslers statsbankruttscenario inte aktuellt.

Överskottsmålet infördes vid millennieskiftet. Sverige är det enda land i världen med ett nominellt överskottsmål för de offentliga finanserna. För att kunna upprätthålla överskottsmålet har staten skurit bort årliga utgifter/skattesänkningar på över 70 miljarder kronor och som följd härav hållit en överarbetslöshet på 2−3 procent. En bibehållen bruttoskuld på 40 procent är ett hållbart mål, med en fallhöjd på 20 procent av BNP, om EUs regel i Tillväxt- och stabilitetspakten på 60 procent ska följas. Det innebär att Sverige slipper den överarbetslöshet som landet har haft i 20 år. Ett överskottsmål strider mot de ekonomiska lagar som Hassler lyfter fram och borde en gång för alla hänvisas till nationalekonomins sophög.