ljungeld.se

En blogg dels om nationalekonomi och dels om IT-infrastruktur

Visar inlägg skrivna av Erik Mjöberg

De stora partierna tävlar om att visa ”samhällsansvar” och ”ordning i ekonomin”. Hur ser detta samhällsansvar ut? Man budgeterar för en svensk samhällsekonomi med 7-8 % arbetslöshet. Man jämför sig med Europa som till stor del ligger i kris på grund av hanteringen av euron. I USA köper man inte 7-8 % arbetslöshet om landet självt inte har kris. I USA har arbetslösheten efter krisen i fastighetsbranschen minskat från 10,0 % i oktober 2009 (Sverige 8,7 %) till 6,1 % i juni i år (Sverige 8,0 % i maj) och den är stadigt på väg ner. 7-8 procents arbetslöshet är inte anständigt och borde inte vara godkänt för en regering i en modern demokrati!

Riksbanken har länge kunnat hävda att vi inte överskrider inflationsmålet 2 % genom att hålla högre räntor än omgivande länder. Nu efter över 10 års högräntepolitik har den tvingats ge efter. Banken har skyllt på allehanda faktorer, som är underordnade Riksbankens uppdrag beträffande inflationsmålet.

På samma sätt som Riksbankens styrelsemedlemmar tidigare har gjort när det gäller ”deras ansvar” tävlar de stora partierna i att som ”sitt ansvar” skära i statsbudgeten. Det är enkelt; de minskar på kostnaderna och slår sig för bröstet för att de har skapat ”ordning i ekonomin”. Därmed har de satt strypkoppel på svensk ekonomi.

Är det värt att avstå över 100 miljarder kr/år i investeringar i Sverige och samtidigt hålla en 3 procentenheter högre arbetslöshet och motsvarande lägre sysselsättningsgrad för att minska den svenska statsskulden i kronor enligt överskottsmålet? Nej, Sverige kommer att må mycket bättre av att med en tillväxt- och investeringsekonomi låta statsskulden öka i takt med bruttonationalprodukten enligt ett skuldmål. Det förstår vem som helst och även varje nationalekonom som inte vill göra karriär grundad på mantran från svenska finansministrar.

Dags att tackla krisarbetslösheten genom omdefiniering av överskottsmålet. Det är så man fullföljer arbetslinjen!

Svensk ekonomi borde vara stark. Sverige har den högsta sysselsättningsgraden i hela EU. Svensk produktivitet ligger bland de tio länder som har högst produktivitet (BNP per arbetad timme) i världen. Sverige har en statsskuld på ca 40 % av BNP. Exempelvis har USA 101 %, Tyskland 75 %, Belgien 104 %, Frankrike och Spanien 92 %, Portugal 130 %, Irland 123 %, Italien 128 %, Grekland 175 % samt Japan 227 %. Dessutom har svensk offentlig ekonomi stora tillgångar som gör att staten har en nettoförmögenhet på nästan 1000 miljarder kr. Sverige har ett relativt högt skatteuttag, tillsammans med Danmark högst i västvärlden. Sverige är ett av de länder i världen där medborgarna har högst förtroende för skattesystemet.

Med denna sammantagna bild av svensk ekonomi är det svårt att förstå att landet har stor brist på bostäder, dåligt järnvägsunderhåll, låg utbyggnadstakt på vägar, stora brister i skolan, svårt att finansiera försvaret etc. Det måste finnas ett svart hål någonstans i ekonomin!

Den svenska arbetskraften producerar mer än den konsumerar. Sverige har ett exportöverskott på ca 200 miljarder kr/år, sammantaget över 2000 miljarder kr under perioden 2004-2013. Över 3000 miljarder kr, om man går tillbaka t.o.m. 1998. Exportöverskottet vittnar om att Sverige med den värdering som gäller för kronan är extremt konkurrenskraftigt. Ljungeld har visat att 2300 miljarder kr har investerats mer i andra länder än vad de har investerat i Sverige 2004-2013. Ljungeld har också visat att den väsentliga orsaken till underinvesteringarna i Sverige är överskottsmålet för statsbudgeten, som innebär att statsskulden ska minska medan statens nettoförmögenhet (tillgångar minus skulder) ligger på närmare plus 1000 miljarder kr år 2013.

Ljungeld har därför föreslagit att överskottsmålet omdefinieras så att statsskulden ska tillåtas följa ökningen av BNP (bruttonationalprodukten), ett skuldmål. Det handlar inte om att låta statsskulden växa snabbare än BNP, något som har skett i många europeiska länder, som nu har en statsskuldskris. Det handlar om att låta statsskulden växa under kontrollerade former i takt med ekonomin i övrigt och inom ett begränsat antal utgiftsområden i budgeten. Detta är möjligt i en ekonomi med den (tillsammans med Danmark) lägsta statsskulden i Västeuropa (ca 40 % av BNP). Vilken verkan skulle en sådan omdefiniering ha fått för Sveriges ekonomi 2004-2013?

  1. Årligen skulle ett utrymme ha funnits på 98 miljarder kr i statsbudgeten. (Som jämförelse kan nämnas att utgiften för ”Försvar och samhällets krisberedskap” i 2014 års statsbudget låg på 47 miljarder kr och för ”Högre utbildning och universitetsforskning” låg på 60 miljarder kr. På intäktssidan låg den statliga inkomstskatten på ca 45,5 miljarder kr.)
  2. Detta skulle gett ökade inhemska privata följdinvesteringar med ca 39 miljarder kr/år.
  3. Punkt 1 och 2 skulle ha lett till att arbetslösheten i Sverige skulle ha minskat från ca 8 % till ca 5 %.

Detta skulle ha inneburit att statsskulden årligen hade ökat med 113 (ökad räntebetalning inräknad) miljarder kr nominellt — men varit oförändrad i relation till BNP. Genom den högre BNPn (p.g.a. inflation och tillväxt) kan den svenska ekonomin bära en högre statsskuld än en lägre BNP. Det handlar alltså inte om att skjuta skulder till en senare generation. Det handlar om att ekonomin ska få växa och därmed att skulderna ska kunna tillåtas att öka i takt med ekonomin.

Sverige är ensamt

Mindre än en handfull länder i världen har regler om att statsbudgeten ska vara i balans, dvs intäkter och kostnader ska vara lika stora. Sverige är ensamt om ett överskottsmål. När man i USA i slutet av 1990-talet föreslog en lag om ”budgetbalans” i senaten stoppades den främst genom ett upprop undertecknat av 1100 amerikanska ekonomer, varav 11 nobelpristagare. I Sverige finns ännu inte en sådan opinion bland ekonomer i riksdagspartierna. Det framgår tydligt i utredningen Ds 2010:4 ”Utvärdering av överskottsmålet”. Där saknas helt resonemang om alternativ till den nu förda budgetpolitiken.

Tiden är mogen att revidera överskottsmålet

Syftet med överskottsmålet var att få ner den offentliga nettoskulden (skuld minus tillgångar) till noll. Idag är det syftet uppnått med råge; de offentliga tillgångarna överstiger statsskulden med 963 miljarder kr eller 26,6 % av BNP. Staten har under perioden från 1995 ökat sina nettotillgångar med 1500 miljarder kr.

Ljungeld anser därför att det är hög tid att starta en utredning som klargör skillnaden i konsekvenser av en statsskuld som nominellt ska minska med 1 % över en konjunkturcykel och en statsskuld som följer BNP i storlek (skuldmål) i dagens Sverige. Ljungeld är övertygad om att resultatet av en sådan utredning skulle leda till en omdefiniering av överskottsmålet och en blomstrande svensk ekonomisk utveckling!

Riksbanken har den 3 juli 2014 beslutat att sänka reporäntan från 0,75 % till 0,25 %. Ljungeld anser att det är ett utmärkt beslut! Ljungeld har i en tidigare artikel konstaterat att under en 10-årsperiod har den svenska reporäntan legat drygt 1/2 procent för högt i förhållande till EU och USA.

Sänkningen av reporäntan med 0,5 % gör att Sverige kommer att ha ungefär samma nivå på styrräntan som omgivande länder. Det medför enligt Ljungelds beräkning (se samma artikel) att investeringarna i Sverige kommer att öka med ca 30 miljarder kr/år.

Nu återstår att revidera överskottsmålet (se en annan artikel nedan) för att Sverige ska få balans i de inhemska investeringarna och därmed rätsida på svensk ekonomi.

I den förra artikeln, artikel (3), konstaterade Ljungeld att 845 miljarder kr har uteblivit i offentliga investeringar i Sverige på 10 år på grund av att Sverige har tillämpat överskottsmål typ 1 i stället för överskottsmål typ 2 (se artikel (3)), som Ljungeld har föreslagit. Om man drar av räntebetalningarna blir det 720 miljarder kr, dvs. 72 miljarder kr/år. En sådan investering skulle kunna finansiera 150 000 nya jobb i Sverige. Sannolikt skulle det kunna finansiera det dubbla eftersom stat och kommuner får tillbaka över hälften av bruttolönen i skatt (arbetsgivaravgift + löneskatt + avlyft arbetslöshetsersättning). Låt oss nöja oss med 150 000 nya jobb (en minskning av arbetslösheten med ca 3 % [från 8 till 5 %]). Detta borde skapa följdinvesteringar eftersom konsumtionen från de nyanställda ger behov av nya investeringar. Hur stora skulle de privata följdinvesteringarna i så fall bli?

Ljungeld har sökt efter samband mellan budgetunderskott i form av offentliga investeringar och privata inhemska bruttoinvesteringar och fastnat för professor Robert Eisners beskrivning av sambandet i USA.

(Eisner har bl a varit ordförande i American Economic Association, en prestigefylld post för amerikanska nationalekonomer. Han var en välkänd krönikör i Wall Street Journal, The New York Times, Chicago Tribune och The Los Angeles Times. Han fick president Reagans uppdrag att utreda hur det offentliga underskottet borde beräknas. President Clinton har hävdat att Eisner är världens främste expert på kapitalbudgetering.)

Eisner fann i en analys av efterkrigstidens USA (US National Saving and Budget Deficits, tabell 4.7 sid 131) att för varje procentenhet det offentliga underskottet ökade så ökade den efterföljande tillväxten i den privata inhemska bruttoinvesteringarna med tre fjärdedels procentenhet, båda mätta som andel av BNP. Underskottet hade vidare den effekten att varje procents ökning gav mellan en fjärdedels och 0,4 procentenheter mindre investeringar i utlandet.

Nu skiljer sig den amerikanska ekonomin väsentligt från den svenska genom att den har en mycket större inhemsk marknad i förhållande till export/import. Den inhemska marknaden i USA utgör ca 90 % av BNP, medan den i Sverige utgör ca 50 % av BNP. Medan 90 % av följdinvesteringarna stannar i USA torde under motsvarande förhållanden bara 50 % av de privata inhemska följdinvesteringarna stanna i Sverige dvs ca 0,40 procentenheter (5/9 av 0,75) för varje procentenhets budgetunderskott mätt som andel av BNP. Detta skulle innebära ytterligare ca 338 miljarder kr (0,40 * 845) i privata investeringar i Sverige på 10 år.

Naturligtvis kan man hävda att 1950-2000-talets USA skiljer sig mycket från Sverige idag, men i ett väsentligt avseende liknade detta USA dagens Sverige: USA hade under största delen av mätperioden en avsevärd kapitalexport.

Genom hantering av statsskulden enligt ett skuldmål skulle Sverige alltså ha kunnat öka de inhemska investeringarna med 750 (jämfört med överskottsmålet) + 300 (privata investeringar) = 1050 miljarder kr, samtidigt som de svenska investeringarna utomlands skulle ha minskat med ca 700 miljarder kr. Men här lägger vi på privata investeringar på BNP utan att statsskulden ökar. BNP ökar alltså till 3640 + 845 + 300 miljarder kr = 4785 miljarder kr, medan statsskulden står kvar på 2122 miljarder kr, se kolumn 2013(b). Då blir kvoten statsskuld/BNP = 2122/4823 = 44,3 %. Här befinner vi oss under den kvot på 47,3 % som vi hade år 2004. Nu ska vi genomföra motsvarande beräkningar med den ökade räntan på statsskulden och slutligen landa i kvoten 47,3 %.

Offentliga plus privata investeringar

När det gäller räntan har under 2004–2013 totalt betalats 145 miljarder kr på i genomsnitt 1267 miljarder kr, vilket är ca 11,5 %. Med samma andel ränta på tillkommande offentliga investeringar (x kr) blir den tänkta statsskulden enligt ett skuldmål: 1277 + 1,115x miljarder kr. (Orsaken till att inte en högre ränta används kommer att utvecklas senare.)

40 % (0,40) av de offentliga investeringarna tillkommer genom de privata investeringarna (ovan). Då blir den totala BNPn (offentliga plus privata investeringar) enligt ett skuldmål (kallat 2013(skuldmål): 3641 + x + 0,40x miljarder kr = 3641 + 1,40x

År 2004 2013 2013(Balansmål) 2013(Skuldmål)
Statsskuld 1 257 325 1 277 068 2 122 000 1 277 068 + 1,115x
BNP 2 660 957 3 640 976 4 485 000 3 640 976 + 1,40x
Andel av BNP (%) 47,3 35,1 47,3 47,3

Kolumnen 2013(Skuldmål) bildar då ekvationen 1 277 068 + 1,115x = 0,473 * (3 640 976 + 1,40x) räknat i miljoner kr.

1,115x – 0,473 * 1,40x = 3 640 976*0,473 – 1 277 068 ;

1,115x – 0,68525x = 445 114; x = 983 026 miljoner kr

Kolumnen 2013 är det aktuella utfallet. 2013(b) står för BNP med enbart offentliga investeringar, utan räntebetalning och oförändrad statsskuld i relation till BNP mellan 2004 och 2013. Kolumnen 2013(skuldmål) är samma BNP-summa med tillägg för privata följdinvesteringar 0,40 * 983 miljarder kr = 393 miljarder kr. Sammantaget blir det investeringar på 983 + 393 = 1376 miljarder kr på 10 år. De 393 miljarderna kommer antingen från att inhemskt sparade pengar investeras eller att utländska investeringar tas hem, vilket sammantaget innebär att bytesbalansen minskar med 393 miljarder kr. (Eisners statistika erfarenhet när det gäller minskningen av utrikesinvesteringarna, pekar omräknat till svenska förhållanden på ett högre motsvarande värde än 393 miljarder kr.)

Acceleratoreffekten styrker att beräkningarna är försiktigt gjorda. Acceleratoreffekten kallas i dagligt tal dynamiska effekter. Acceleratorn är kvoten mellan de följdinvesteringar (i vårt fall 393 miljarder kr) som en investeringsinsats förväntas ge och investeringsinsatsen (i vårt fall 983 miljarder kr). Kvoten blir 393/983 = 0,40. Ett lågt räknat värde på acceleratorn brukar vara ca 0,50. Värdet på följdinvesteringarna, som beräkningarna ovan har kommit fram till, är därför med stor sannolikhet inte för högt.

Här går att föra flera resonemang om acceleratoreffekten. Å ena sidan kan fallande bostadspriser, som ett ökat bostadsbyggande och ökade räntor skulle leda till, resultera i en minskning av privata investeringar. Å andra sidan, vilket här bedöms som en mycket starkare trend, är att ökade investeringar i landet kommer att öka framtidstron så att även nu sparade medel kommer att investeras. Idag präglas Sverige av en brist på tro att politiker kan lösa landets problem, något som hämmar investeringar och konsumtion.

Många hävdar att de nya jobben främst kommer att skapas inom tjänstebranschen, som inte kräver nämnvärda följdinvesteringar. De nya offentliga investeringar kommer under lång tid till väsentlig del att förbättra infrastrukturen inklusive underhåll av densamma. Där kommer det att bli följdinvesteringar. Nya jobb kommer även skapas genom klimatinvesteringar, som från FN-håll bedöms som samhällsekonomiskt mycket lönsamma. T.ex. bör infrastrukturkonsekvenserna av stora och intensiva regn analyseras och åtgärdas över hela landet till förebyggande av extremt dyra skador.

Om man befarar en ökning av sparandet skulle en höjning av pensionsåldern minska behovet av att pensionsspara. Från och med 2016 är alla rabatter för pensionssparandet borttagna, vilket även det minskar pensionssparandet.

Slutligen har modellen använt de högre räntorna som gällde på 00-talet. Om man t.ex. räknar på en halverad ränta blir x ca 120 miljarder kr och med nollränta, vilket är en betydligt högre ränta än t.ex. den under hösten 2015, skulle x bli drygt 140 miljarder kr! Beräkningarna har i det ljuset en hög säkerhetsmarginal.

Med den styrka som finns i den svenska ekonomin (hög förvärvsfrekvens, låg statsskuld, hög produktivitet, högt förtroende för skattesystemet m.m.) går det alltså att öka investeringarna i Sverige (offentliga + privata) med ca 137 miljarder kr/år (varav ca 98 miljarder kr/år är offentliga investeringar) utan att statsskulden förändras i förhållande till BNP! Då blir det svarta hålet i bytesbalansen minskat med ca 79 miljarder kr/år, dvs med mer än en tredjedel, vilket det måste bli om Sverige ska nå effektivitet i den nationella ekonomin!

Överskottsmålet betyder i första hand att den offentliga ekonomin varje år i princip ska leverera ett nollresultat, dvs intäkter och kostnader ska vara lika stora (balanserad budget). Därmed kommer statsskulden inte att förändras i belopp (nominellt värde) för varje nytt år. Utöver detta ska statsskulden, enligt överskottsmålet, minska med 1 % av bruttonationalprodukten (1 % = ca 40 miljarder kr) per år över en konjunkturcykel (ca 7-10 år). De kommunala ekonomierna då? De ska leverera ett nollresultat för varje budgetår. Om de levererar ett underskott, får kommunerna antingen höja skatterna eller få kompensation från ”rikare” kommuner via så kallat skatteutjämningsbidrag.

Överskottsmålet ändrades år 2007, från att tidigare ha varit 2 procent av BNP, i samband med att definitionen av den offentliga sektorn ändrades så att sparandet i premiepensionssystemet inte ska räknas med i det offentliga sparandet. Idag omfattar målet staten, kommunsektorn och ålderspensionssystemet. Systemet med överskottsmålet beslutades 1998 och infördes år 2000.

I samband med att överskottsmålet infördes angavs att syftet var att få ner den offentliga nettoskulden (skuld minus tillgångar) till noll. Idag är det syftet uppnått; de offentliga tillgångarna överstiger statsskulden med ca 1000 miljarder kronor. Ljungeld vill därför ta upp en diskussion om ett alternativt mål, ett skuldmål. Skuldmålet innebär att statsskulden skall tillåtas öka i takt med BNP. Ljungeld vill inte hävda att skuldmålet är den bästa lösningen på Sveriges underinvesteringsproblem, men visar på ett exempel som till största delen löser dessa problem med omfattande positiva förändringar för svensk ekonomi och sysselsättning.

Statsskulden har inte samma egenskaper som en vanlig skuld

Statsskulden skiljer sig från en privat skuld på åtminstone två sätt.

1. En privat skuld syftar till att betalas av när livslängden hos det objekt som lånet har som säkerhet förväntas upphöra. För en villa kan t.ex. en renovering förväntas hålla i 30 år. Ett lån för renoveringen ska då betalas av på 30 år. En statsskuld behöver inte betalas av på samma sätt eftersom generation efter generation kommer att ta över skulden — i varje fall om motsvarande tillgångar överstiger statsskulden.

2. Statsskulden och en privat skuld har det gemensamt att de minskar i värde med inflationen. Men statsskulden skiljer sig från den privata skulden genom att den också minskar i värde med tillväxten. Säg att vi har en inflation på 2 %. Det innebär att om vi har en balanserad budget, så minskar statsskulden med 2 % i reala termer. Om statsskulden ligger på 1200 miljarder kr, så minskade den med 24 miljarder kr om året i reala termer vid 2 % inflation. Om vi då hade haft ett budgetunderskott på 24 miljarder kr, hade statsskulden blivit konstant, sett i reala termer i förhållande till inflationen. Om vi har en tillväxt på t.ex. 2 % i ekonomin kunde vi ha haft ett budgetunderskott på 24 + 24 = 48 miljarder kr utan att statsskulden hade ökat i förhållande till BNP, alltså realt sett. Det är minskningen av värdet i förhållande till tillväxten som skiljer statsskulden från en privat skuld.

Låt målet vara att statsskulden inte får öka i förhållande till BNP

Låt oss tillämpa detta resonemang på Sveriges BNP och statsskuld 2004 och 2013, den period då Sverige investerade 2300 miljarder kr mer i andra länder än andra länder investerade i Sverige (se artikel (1)). Ljungeld kallar detta mål för skuldmål. Ett skuldmål är ur generationssynpunkt mer rättvist än överskottsmålet. Det senare innebär ju att dagens generation ska betala av statsskulden genom att tillväxten i ekonomin och inflationen gör att statsskulden utgör en allt mindre andel av BNP. Om Sverige har offentliga tillgångar som överstiger statsskulden, varför ska dagens generation betala av statsskulden? Statsskulden kan väl rulla vidare liksom de offentliga tillgångarna. Så sker i huvuddelen av världens länder och statsobligationer är en marknad där sparande kan ske med låg risk och ofta högre ränta än i bankerna.

2004 var statsskulden 47,3 % av BNP och 2013 var den 35,1 % av BNP. Hur stor skulle statsskulden vara 2013, om den utgjorde 47,3 % av BNP, dvs samma andel av BNP som år 2004? Betrakta tabellen nedan.

År 2004 2013 2013(a) 2013(b)
Statsskuld 1 257 325 1 277 068 1 277 068 + x 2 122 000
BNP 2 660 957 3 640 976 3 640 976 + x 4 485 000
Andel av BNP (%) 47,3 35,1 47,3 47,3

Källor: SCB och Riksgälden

I kolumnen 2013(a) har vi ökat statsskulden med x miljoner kr för att komma upp till 47,3 % av BNP. Då kommer också BNP att öka med samma belopp x. Om x består av investeringar i form av ökade anslag till skolor, sjukvård, infrastruktur m.m. innebär det att BNP ökar med samma belopp och om x består av skattesänkningar kommer den allra största delen gå till konsumtion vilket ökar BNP på samma sätt. Kolumnen 2013(a) utgör en ekvation:
1 277 068 + x = 0,473*(3 640 976 + x) ; 0,527x = 3 640 976*0,473 – 1 277 068 = 445 114 ;
x = 845 000. I kolumnen 2013(b) har värdet på x lagts in i statsskuld och BNP.

845 miljarder kr hade alltså investerats i Sverige med offentliga medel om statsskulden hade tillåtits att öka i takt med BNP under perioden 2004-2013. Här får man dra av räntan på den större statsskulden (ca 12,5 miljarder kr/år) och då återstår 720 miljarder kr att ha kunnat investera i skolor, sjukvård, infrastruktur, försvar eller skattesänkningar (Ljungeld låter den politiska processen avgöra hur dessa medel fördelas). Ljungeld anser att det nuvarande överkottsmålet bara av detta skäl har kostat långt mer än det har smakat.

I den förra artikeln avslöjade Ljungeld att 2300 miljarder kr har förts ur Sverige på 10 år. Nu vill Ljungeld försöka ge svar på frågan varför. Vi börjar med påverkan från styrräntan.

Många frågar sig t.ex. varför det tas fram så många innovationer i Sverige, medan utvecklingen av innovationerna sker via investeringar andra länder. Ljungeld konstaterar att produktiviteten i den aktuella branschen och avdragsmöjligheterna för skatt på investeringslån spelar viktiga roller, men vill peka på att styrräntan har en stor inverkan.

Det här handlar om investeringar och inte om sparande. Den som investerar kapital, dvs den som lånar kapital för att på något sätt förmera detta kapital analyserar många faktorer. Två mycket väsentliga faktorer är räntan på lånet samt inflationen, dvs värdeminskningen på lånet. Räntan på lånet måste årligen betalas och ju lägre räntan är desto mindre årliga utgifter får investeraren. Om inflationen är hög, minskar värdet på lånet snabbt och om investeraren placerar de lånade pengarna i fastigheter eller något annat, som i det landet har ett stabilt värde kommer värdet på lånet minska medan de placerade medlen bibehåller värdet. Avkastningen på en investering i ett land är direkt beroende av skillnaden mellan inflationen och styrräntan i landet.

Den som sparar, eller placerar pengar som hon eller han redan har, försöker främst att höja avkastningen dvs få så hög ränta som möjligt, om medlen placeras i en bank. Vissa sparare försöker att undgå skatt och placera medlen där skatten är låg. Spararen vill ha så låg inflation som möjligt. Spararen och investeraren har, när det gäller ränta och inflation, helt motsatta intressen. T.ex. placerar inte en investerare sina lån på Caymanöarna eller Bermudas, där kapitalskatten är låg. Ljungeld jämför i fortsättningen ränta och inflation från investerarens perspektiv, återvänder till nationalräkenskaperna och räknar fram förändringen under den gångna 10-årsperioden, då 2300 miljarder kr försvunnit ur Sverige.

Genomsnittlig inflation och ränta 2004-2013

Inflation Ränta Netto =
Realränta
Sverige 1,24 1,92 -0,68
EMU 2,03 1,96 0,07
USA 2,38 1,77 0,61

Medan styrräntan i Sverige är klart högre än inflationen, är den lägre än inflationen i EMU-länderna och klart lägre i USA. En investerare har under 2004-2013 i genomsnitt fått 0,75 procentenheter lägre realränta på sin investering i Sverige än i EMU-länderna, som är Sveriges största handelspartner och 1,3 procentenheter lägre realränta än i USA, som är Sveriges tredje största handelspartner. Om en investerare bedömer andra faktorer än realräntan vara likvärdiga mellan olika länder, kommer hon eller han hellre att placera investeringen i USA eller EMU-länderna än i Sverige. Detta faktum verkar väga alltför lätt när Riksbanken fastställer styrräntan. En sänkt styrränta ger ju högre inflation och Riksbanken har samma mål 2 % för styrräntan som motsvarande centralbanker i EU och USA har. När investeringsbeslut sammantaget har tagits för över 10 000 miljarder kr under perioden 2004-2013, som med likvärdiga avkastningsnetton i Sverige som i t.ex. EMU-området skulle ha kunnat hamna i Sverige i stället för något annat land, kan den låga svenska realräntan säkert förklara att flera hundra miljarder kr av de 2300 miljarderna kr har investerats i andra länder i stället för i Sverige under perioden.

Men den stora orsaken till utflödet av investeringar ur Sverige är den strypning av den svenska ekonomin som överskottsmålet för statsbudgeten medför. Detta återkommer Ljungeld till i nästa artikel.

Varje år har Ljungeld tittat på Sveriges import- och exportsiffror och konstaterat att Sverige har ett exportöverskott på ca 200 miljarder kr varje år.

Siffrorna har sett ut så här sedan 2004, alltså export minus import i miljarder kronor:

2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 Totalt
214 217 238 233 216 201 206 194 206 186 2113

Källa: SCB (Miljarder kr, löpande priser)

Om man går tillbaka t.o.m. år 1998 blir det summerade exportöverskottet över 3000 miljarder kr. Man kan tycka att det är oförklarligt att över 2113 eller 3000 miljarder kronor i exportöverskott inte har kommit Sverige tillgodo t.ex. genom att pengar kunde ha kommit in i landet för att finansiera skolor, vägar, sjukvård, järnvägar mm. Eller varför har inte kronans värde stigit? Inget av det har skett! Det har verkat som om värdet av exportöverskottet gått upp i rök.

Nu har Ljungeld tagit reda på vart pengarna verkligen har tagit vägen och då visar det sig att de har gått till investeringar utomlands.

I Statistiska Centralbyråns utmärkta rapporter framgår att i stort sett samma belopp som motsvarar exportöverskottet har flutit ur landet som investeringar utomlands, som ett nettoutflöde av kapital. Detta nettoutflöde av kapital är i SCBs statistik exakt samma sak som den s.k. Bytesbalansen = eXport(X) – iMport(M) + nettoFaktorinkomster(F)

(Se t.ex. http://www.scb.se/Statistik/FM/FM0001/2013K03B/Betalningsbalansen_KV3_2013.pdf, sid 21)

Vad är då nettoFaktorinkomster (F)? F = (kapitalavkastning; avkastning på utländska tillgångar och skulder) – (lön för arbete utomlands, liten post)

(Kapitalavkastningen delas i sin tur upp i tre delar: direktinvesteringar + portföljinvesteringar + övriga investeringar)

Räknar man fram bytesbalansen som exportöverskottet + kapitalavkastningen – lönearbetet får man följande siffror.

2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 Totalt
211 239 210 264 300 218 229 246 225 212 2354

Källa: SCB (Miljarder kronor, löpande priser)

Om man studerar ett enskilt år investerar utländska ägare ca 450 miljarder kr i Sverige medan svenska ägare investerar ca 650 miljarder kr utomlands.

Under 10 år har svenska ägare investerat 2300 miljarder kronor mer utomlands än vad utländska ägare har investerat i Sverige. 2300 miljarder! Tänk om dessa pengar hade investerats i Sverige. Vilken infrastruktur hade Sverige inte haft? Vilken sjukvård? Vilken skola?

Om man räknar per år blir det drygt 200 miljarder kronor. Det är mer än vad som årligen anslås till svensk sjukvård, det är 4-5 gånger mer än vad som anslås till försvaret.

På något sätt har den svenska ekonomin kvävts. Orsakerna till det och hur man kommer till rätta med det kommer Ljungeld att att upp i ett antal artiklar som följer.

IT-minister Anna-Karin Hatt har nu satt ett avtryck på IT-kartan genom att lägga fram dokumentet ”It i människans tjänst – en digital agenda för Sverige”. Vad Ljungeld kan se innehåller agendan inget nytt utan är bara en sammanfattning av tidigare beslut och ståndpunkter. När det gäller digitaliseringen av e-förvaltningen har agendan t.o.m. tagit ett steg tillbaka i förhållande till tidigare utredningar.

Hur ska man kunna digitalisera e-förvaltningen?

För det första: När det gäller textdokument, måste offentliga organisationer följa de digitala format som Riksarkivet har godkänt, om de vill arkivera digitalt. Formaten är i praktiken rena textdokument, XML-dokument eller PDF-dokument. Office-dokument eller Open Office-dokument är t.ex. inte godtagbara enligt Riksarkivet, om de inte sparas som XML.

För det andra måste man – för att hitta rätt bland dokumenten – använda en gemensam, standardiserad begreppsapparat. Man måste t.ex. bestämma sig om man ska använda begreppet ”diarienummer” eller ”diariebeteckning” och om man väljer det tidigare måste man vidare bestämma om man ska kunna söka det under namnet ”dnr”, ”diarienr” eller ”diarienummer”, annars får vi ingen hjälp av vår digitalisering. Eller ska man använda internationella begrepp eller EU-begrepp? För varje begrepp som är gemensamt för statliga och kommunala myndigheter måste man komma överens. Man måste även klara ut hur begreppen förhåller sig till varandra. Är t.ex. begreppet ”ärende” överordnat begreppet ”dnr”?

I Danmark t.ex. började man redan 2007 med ett arbete med en standardiserad begreppskatalog under rubrikerna OIOXML och OIOUBL, där OIO står för ”Offenlig Information On Line”. Sverige är alltså flera år efter. Detta får man inte reda på i Anna-Karin Hatts agenda. I agendan slår man sig i stället för bröstet när det gäller andelen datoranvändare och bredbandsanslutningen, där Sverige ligger långt framme.

Ett steg tillbaka

I SOU 2007:47 ”Den osynliga infrastrukturen” föreslog utredningen en ”Förstärkning av den centrala samordningsfunktionen för IT-standardiseringsfrågor vid Verva (som nu ersatts med e-Delegationen)” med 6 anställda och 4,3 Mkr/år. I Anna-Karin Hatts digitala agenda finns det inte med.

Om man letar på e-Delegationens hemsida (som nu funnits i 2 år) hittar man under ”IT-standardisering” att Delegationen har gjort en kartläggning av myndigheternas engagemang i IT-standardiseringsarbete inom formella, nationella och internationella organisationer. Här räknas de 10 främsta områdena upp. Bland dem nämns inte ens e-förvaltning.

Det enda framsteget som gjorts på e-förvaltningens område är en i januari i år redovisad förstudie om e-arkiv och e-diarium, där Riksarkivet verkar ta det initiativ som e-delegationen inte har gjort. Detta omnämns inte heller i Hatts digitala agenda.

Ljungeld bedömer att stora rationaliseringar inom myndigheterna kan göras och långt större belopp än tre års anslag på 4,3 Mkr kan sparas om en fullständig digitalisering av myndighetshanteringen kan genomföras.

Obligatorisk digital rapportering till Bolagsverket

Och när det gäller kravet på obligatorisk digital rapportering av årsredovisningar – något som Bolagsverket i en utredning har visat skulle betyda en samhällsekonomisk besparing på över en miljard kronor för Sverige – förbigår Hatts digitala agenda frågan med tystnad.

Mot den ovan nämnda bakgrunden måste Hatts digitala agenda ses som en stor besvikelse. Och än mer besviken blir man när den tredje statsmakten i form av en journalist på Computer Sweden skriver: ”Bra navigerat Hatt”.

E-delegationen och även Anna-Karin Hatt slår sig/varandra för bröstet och hävdar att Sverige ligger i topp när det gäller bredband i världen. Det är bra; bredbandet är som utbyggda motorvägar i etern.

Men det är motorvägar som saknar skyltning och standard för skyltning. Idag har företag som skickar t.ex. en orderbekräftelse inte någon standard för detta. Det är som om vissa företag skyltat avfarten från motorvägen med rosa skyltar med lila kant medan en del som trafikerar motorvägen letar efter gröna skyltar med vit kant. Och det fina i kråksången är att för dessa trafikanter kan konsultföretagen – med verktyg från Microsoft (BIzTalk Server) och IBM (Websphere) – bygga växlar så att de som trafikerar motorvägen och letar efter de gröna skyltarna även hittar de rosa skyltarna. Dyrt blir det, men lönsamt för konsulterna, Microsoft och IBM!

I denna värld går en webb-shop på minst en miljon kronor, när shopen i ett standardiserat Sverige skulle kosta max 20 000 kr. I andra länder byggs nu billiga applikationer till den nya standardiserade webben. I och med att Sverige väntar med standardiseringen kommer vi att få köpa färdiga appar från andra länder, där utvecklingen av apparna har kunnat finansieras via kunder där. Här i Sverige har står IT-företagen med byxorna nere när standarderna väl har satt sig. Det är därför bråttom med standardisering av den svenska webben så att även svenska företag som satsar på framtidens webb ska kunna hänga med!

Använd infrastrukturpengar för att finansiera en standardisering av standarddokument i Sverige!

Vid e-delegationens seminarium om Framtidens e-förvaltning den 19 maj 2011 ställdes frågan ”Finns det något i målbilderna som Ni saknar” till auditoriet. 92,13 % svarade ”Ja”, se filmen från seminariet, efter ca 54 min. Frågan gällde bara målbilden! För de konkreta åtgärdsförslagen är sannolikt siffran ännu högre.

Det bör i sammanhanget nämnas att regeringens (liksom tidigare regeringars) direktiv har varit oklara. Det borde dock inte hindra Statskontoret/Verva/e-delegationen att göra ett bättre jobb.

Nu krävs snabb och konkret verkstad från både regeringen och e-delegationen!