ljungeld.se

En blogg dels om nationalekonomi och dels om IT-infrastruktur

Visar inlägg skrivna av Erik Mjöberg

I Svenska Dagbladet den 30 augusti 2014 skriver tidningen om sommarprataren och Frankrikes ambassadör i Sverige Jean-Pierre Lacroix. Han berättar om sin syn på det ekonomiska samarbetet mellan Sverige och Frankrike. Han säger: ”100 000 jobb i Frankrike är knutna till svensk investering.”

Hans påstående bekräftar den bild Ljungeld har: Svenska investeringar utomlands skapar jobb där, medan bristen på investeringar hemma med överskottsmålet hindrar att jobb skapas i Sverige.

Den 23 augusti meddelade finansminister Anders Borg att om regeringen ska nå sitt överskottsmål på 1 % av BNP till 2018, måste till 25 miljarder kr i statskassan under 2017 och 2018. Den allra största delen, storleksordningen 20 miljarder kr, ska tas in som skattehöjningar, enligt Borg. Övriga kostnader ska tas in genom sparande i statlig förvaltning och myndigheternas lokalkostnader. Borgs prognos grundar sig bl.a. att 2014 års budgetunderskott enligt vårbudgeten blir över 70 miljarder kr. Med regeringens överskottsmål på 1 % av BNP (ca 3900 miljarder kr), måste dessa medel tas hem någonstans. Då räcker inte 25 miljarder kr, utan 70 + 39 miljarder = ca 110 miljarder kr i skattehöjningar eller budgetnedskärningar.

T.ex. meddelade prognoschefen för Konjunkturinstitutet i juni 2014 att skatterna behöver höjas 120 miljarder kr under perioden 2014-2018, för att bibehålla det offentliga åtagandet och samtidigt nå överskottsmålet.

Sverige har ett exportöverskott årligen på 200 miljarder kr och producerar alltså för 200 miljarder mer än vad landet konsumerar. Ändå aviserar Borg m.fl. försvarare av överskottsmålet skattehöjningar. Det räcker alltså inte med 200 miljarder i exportöverskott. En ökad skatt leder till att vi konsumerar ännu mindre, dvs att den inhemska marknaden och importen blir ännu mindre. Om den inhemska marknaden blir mindre måste arbetslösheten öka. Om importen blir mindre blir exportöverskottet ännu större. Ekvationen går inte ihop! Borg och hans gelikar har ordinerat fel medicin.

Löfven är ännu sämre. Han hävdar att socialdemokraterna skapar ”resurser” genom att partiet — till skillnad från Alliansen — vågar stå för att man höjer skatterna. Han hävdar att det är så man reparerar det som har ”gått sönder” i den offentliga sektorn.

Allt detta pekar på att dagens överskottsmål med krav på budgetbalans är fel. Överkottsmålet måste omdefinieras så att det kompenserar Sveriges exportöverskott och flyttar investeringar till Sverige!

Om vi hämtar BNP-uppgifterna i tabellen från avsnitt (4) och tar fram siffror på årlig BNP-förändring, inflation och tillväxt (= BNP-förändring – inflation) får vi följande tabell.

År 2004 2013(Balansmål) 2013(Skuldmål)
Statsskuld (Mkr) 1 257 325 1 277 068 2 407 548
BNP (Mkr) 2 660 957 3 640 976 5 017 212
Andel av BNP (%) 47,3 35,1 47,3
Årlig BNP-
förändring (%)
4,05 8,77
Inflation (%) 1,24 2,00
Tillväxt (%) 2,81 6,63

Balansmål anger den aktuella utvecklingen med oförändrad statsskuld och skuldmål en statsskuld som växer i takt med bruttonationalprodukten (BNP).

Ljungeld vill berömma de regeringar som, trots det offentliga sparande som överskottsmål typ 1 innebär och kriserna i USA (fastighetskrisen 2008) och Europa (EMU-krisen 2011), har lyckats hålla en genomsnittlig tillväxt på 2,8 % över en 10-årsperiod.

Ett skuldmål för statsskulden skulle emellertid ha gett en tillväxt på över 6,6 %. Det är visserligen positivt, men det kan leda till problem. Redan efter 4–5 år bör de flesta arbetskraftsresurser i Sverige nå kapacitetstaket, dvs full sysselsättning. I den situationen kommer lönerna att stiga eftersom företagen inte har något alternativ till ökade lönekrav annat än att höja priserna på sina produkter. Därmed kommer inflationen att öka relativt snabbt. När Sverige närmar sig full sysselsättning måste staten antingen slå på bromsarna i ekonomin. Detta görs främst genom att räntan höjs eller intäkterna i budgeten ökar (skattehöjning) eller att utgifterna minskar (staten skär i anslagen). Inflationen är i fallet med ett skuldmål satt till 2,00 % eftersom det är Riksbankens mål för penningpolitiken. Eller också och troligen bättre är att öka utbudet på arbetskraften. Detta görs t.ex. genom att sänka skatterna på arbete (löneskatt och/eller arbetsgivaravgift). Ett annat sätt är att höja pensionsåldern.

Efter 4–5 år kommer sannolikt tillväxten att minska ner mot 4 % och Sverige ställas inför helt andra ekonomiska krav än vid införandet av skuldmålet, men med en mycket bättre utgångspunkt än med överskottsmålet — t.ex. en ännu högre förvärvsfrekvens med klart större skatteintäkter och lägre arbetslöshet. Det är först vid en sådan situation, när inga lediga resurser finns, som man kan överväga en återbetalning av statsskulden. Att spara/återbetala tidigare är att köra Sverige på sparlåga!

Sammantaget innebär införandet av ett skuldmål en genomgripande förändring av Sverige. Dels kommer infrastrukturen (bostads-, järnvägs- och vägbyggande mm) att rustas upp, dels kommer arbetslösheten att minskas radikalt samtidigt som den snabba tillväxten i ekonomin gör att stort utrymme finns för investeringar utan att statsskulden ökar i förhållande till BNP.

Dagens överkottsmål betyder i första hand att budgeten varje år i princip ska leverera ett nollresultat. Därmed kommer statsskulden inte att förändras i belopp (nominellt värde) för varje nytt år. Mot detta mål ställer Ljungeld ett skuldmål, där statsskulden tillåts öka i takt med bruttnationalprodukten (BNP).

När budgeten underbalanseras ökar ju statsskulden för varje år. Kommer vi inte få en Greklandssituation i Sverige? Nej, det nya skuldmålet innebär att statsskulden inte får öka mer i procent än bruttonationalprodukten (BNP). Problemet med krisländerna i Europa är att statsskulden har ökat mycket snabbare än BNP.
Ljungeld påstår att arbetslösheten skulle minska från 8 % till 5 % med ändrat överskottsmål. Är dessa 3 % verkligen anställningsbara? Om de inte vore anställningsbara, skulle de som har jobb kunna kräva högre lön med hänvisning till att det inte finns något alternativ för arbetsgivarna. Detta skulle leda till högre löner, som arbetsgivarna kompenserar med högre produktpriser och därmed inflation. (Det är så det ser ut när det är ”full” sysselsättning.) Men idag finns inte någon tendens till inflation. Därför bör ”de 3 procenten” vara anställningsbara och arbetslöshetsmålet ”mindre än 5 %” vara realistiskt.
Enligt artikel 126, tilläggsprotokoll 12 i Fördraget om Europeiska Unionens funktionssätt får inte budgetunderskottet överstiga 3 % av BNP. Med det föreslagna överskottsmålet kan detta ske vid en lågkonjunktur eller tillfällig kris. Enligt punkt 3 i artikel 126 i fördraget ska beaktas ”huruvida den offentliga sektorns underskott överstiger utgifterna för de offentliga investeringarna samt alla övriga faktorer av betydelse, inbegripet medlemsstatens ekonomiska och budgetmässiga läge på medellång sikt.” Vid en sådan prövning bedömer Ljungeld att den europeiska kommissionen kommer att godta ett större underskott än 3 % under nämnda förhållanden, eftersom den långsiktiga budgetpolitiken syftar till att statsskulden inte får öka snabbare än BNP.
Bör man med det nya skuldmålet avskaffa den 3-åriga budgetprocessen som gäller idag? Absolut inte, budgetprocessen (inklusive utgiftstaket) är viktig, men den bör genomföras med ett ändrat mål och så att man tar bort utgiftstaket för investeringsposterna och ersätter med ett annat tak, nämligen ett investeringstak.
Är det nya sättet att se på överskottsmålet ett sätt att införa investeringar i budgetprocessen? Ja, det är väsentligen investeringarna som skiljer budgetprocessen där statsskulden definieras i relation till BNP från en budgetprocess med dagens överskottsmål. Genom den nya budgetprocessen lånar man t.ex. till klimatsatsningar, utbildning och utbyggnad av infrastruktur. Dessa investeringar leder till ekonomisk tillväxt, som gör att ekonomin (BNP) ökar snabbare än statsskulden.
Det här verkar ge möjlighet att lösa många av de problem som Sverige står inför. Är det inte dags att bilda ett politiskt parti med inriktingen att omdefiniera överskottsmålet? Ljungelds mål är att en riksdagsmajoritet ska stödja kravet på införandet av ett skuldmål. Hur en utvidgning av statsbudgeten med ca 98 miljarder kronor ska fördelas postvis har Ljungeld inte tillräcklig kompetens för. Det klarar riksdagspartierna mycket bättre!

Överskottsmålet infördes i etapper 1997-2000. Syftet med införandet var att under en gynnsam demografisk period (stor andel av befolkningen i åldern 20-65 år gamla) se till att den offentliga sektorns nettoskuld eliminerades. När detta var uppnått dök det upp nya motiv till överskottsmålet.

Motiven till överskottsmålet finns angivna i Regeringens skrivelse 2010/11:79 ”Ramverk för finanspolitiken”. Låt oss jämföra motiven för det nu gällande överskottsmålet med avseende på statsfinansernas utveckling 2004-2013 jämfört med utvecklingen med det nya BNP-relaterade överskottsmålet (skuldmål).

År 2004 2013
(Överskotts-
mål)
2013(c)
(Skuldmål)
Statsskuld (Mkr) 1 257 325 1 277 068 2 407 548
BNP (Mkr) 2 660 957 3 640 976 4 773 000
Andel av BNP (%) 47,3 35,1 47,3

(2013 anger den aktuella utvecklingen enligt överskottsmålet och 2013(c) anger utvecklingen med det skuldmålet. Tabellen är hämtad från artikel 4 om överskottsmålet.)

Motiven är angivna i fyra punkter:

  1. Långsiktigt hållbara offentliga finanser så att medborgarna, företagen och finansmarknaden har förtroende för finanspolitiken.
  2. Tillräckliga marginaler så att stora underskott kan undvikas i lågkonjunkturer även vid en politik som aktivt motverkar lågkonjunkturer. Överskottsmålet bidrar till att det finns en buffert för att kunna möta kraftiga nedgångar i konjunkturen utan att ökningen i skuldsättningen riskerar att bli ohållbar.
  3. En jämn fördelning av resurser mellan generationerna. I Sverige liksom i många andra länder kommer andelen äldre i befolkningen att öka påtagligt de närmaste decennierna. Ett relativt högt medelfristigt offentligt sparande under demografiskt gynnsamma år innebär att de stora generationer som i framtiden kommer att efterfråga vård och omsorg själva bidrar till tjänsternas finansiering.
  4. Ekonomisk effektivitet. Överskottsmålet främjar ekonomisk effektivitet genom att det skapar bättre förutsättningar för att skatteuttaget inte ska behöva höjas eller variera över tiden till följd av den framtida demografiska utvecklingen.

När det gäller argumentet (1) bedömer Ljungeld att fick bara medborgarna, företagen och finansmarknaden kunskap om hur strypt dagens ekonomi är jämfört med fallet i kolumnen 2013(c) (Skuldmål), där statsskulden tillåts öka i takt med BNP, skulle de inte ha förtroende för den förda finanspolitiken.

När det gäller argumentet (2) så innebär dagens strypning av ekonomin (överskottsmål) att Sverige får en mer eller mindre permanent lågkonjunktur med hög arbetslöshet, med hårda prioriteringar inom skola och sjukvård samt eftersatt utbyggnad och underhåll av infrastrukturen. Med den tillväxt som ett skuldmål innebär, kommer sysselsättningen att öka, arbetslösheten att minska och Sverige kommer att få en högre BNP med större buffertar att möta kriser. Att bibehålla en statsskuld på ca 40 % av BNP när övriga Västeuropa (utom Danmark) har statsskulder på 75 till 130 % av BNP (Grekland över 200 %) utgör en tillräcklig buffert.

När det gäller argumentet (3) medför nedskärningarna i ekonomin enligt överskottsmålet bl.a. att pensionärer betalar högre skatt än löntagare. I stället för att föra en ekonomisk politik som innebär att alla resurser används (sedan år 2000 har Sverige i praktiken låtit 3 % gå arbetslösa för att spara i budgeten) så att ekonomin växer, så förlorar Sverige genom dagens överskottsmål ekonomiskt utrymme att rätta till orättvisor mellan generationerna. Dagens pensionärer får dessutom vid pensionen lämna över en ekonomi, där statsskulden är lägre i förhållande till BNP än den de har ”tagit över”. Varför ska just denna generation arbeta ned statsskulden i förhållande till BNP?

Slutligen när det gäller ekonomisk effektivitet ger strypningen av ekonomin att Sverige går på sparlåga och inte kan generera en ekonomisk aktivitet så att vi får råd att klara skatteuttaget. Redan i valrörelsen 2014 garderar sig samtliga partier för en skattehöjning, särskilt i slutet av kommande regeringsperiod 2014-2018.

Ljungeld finner att dagens överskottsmål inte uppfyller något av motiven. Samtliga motiv uppfylls däremot av ett skuldmål, där statsskulden tillåts växa i takt med BNP!

Ett ursprungligt motiv till överskottsmålet var att minska den offentliga sektorns nettoskuld. Idag har Sverige sedan flera år tillbaka tvärtom en offentlig nettoförmögenhet på ca 1000 miljarder kr. Överskottsmålet i dagens tappning har därför överlevt sig självt.

De stora partierna tävlar om att visa ”samhällsansvar” och ”ordning i ekonomin”. Hur ser detta samhällsansvar ut? Man budgeterar för en svensk samhällsekonomi med 7-8 % arbetslöshet. Man jämför sig med Europa som till stor del ligger i kris på grund av hanteringen av euron. I USA köper man inte 7-8 % arbetslöshet om landet självt inte har kris. I USA har arbetslösheten efter krisen i fastighetsbranschen minskat från 10,0 % i oktober 2009 (Sverige 8,7 %) till 6,1 % i juni i år (Sverige 8,0 % i maj) och den är stadigt på väg ner. 7-8 procents arbetslöshet är inte anständigt och borde inte vara godkänt för en regering i en modern demokrati!

Riksbanken har länge kunnat hävda att vi inte överskrider inflationsmålet 2 % genom att hålla högre räntor än omgivande länder. Nu efter över 10 års högräntepolitik har den tvingats ge efter. Banken har skyllt på allehanda faktorer, som är underordnade Riksbankens uppdrag beträffande inflationsmålet.

På samma sätt som Riksbankens styrelsemedlemmar tidigare har gjort när det gäller ”deras ansvar” tävlar de stora partierna i att som ”sitt ansvar” skära i statsbudgeten. Det är enkelt; de minskar på kostnaderna och slår sig för bröstet för att de har skapat ”ordning i ekonomin”. Därmed har de satt strypkoppel på svensk ekonomi.

Är det värt att avstå över 100 miljarder kr/år i investeringar i Sverige och samtidigt hålla en 3 procentenheter högre arbetslöshet och motsvarande lägre sysselsättningsgrad för att minska den svenska statsskulden i kronor enligt överskottsmålet? Nej, Sverige kommer att må mycket bättre av att med en tillväxt- och investeringsekonomi låta statsskulden öka i takt med bruttonationalprodukten enligt ett skuldmål. Det förstår vem som helst och även varje nationalekonom som inte vill göra karriär grundad på mantran från svenska finansministrar.

Dags att tackla krisarbetslösheten genom omdefiniering av överskottsmålet. Det är så man fullföljer arbetslinjen!

Svensk ekonomi borde vara stark. Sverige har den högsta sysselsättningsgraden i hela EU. Svensk produktivitet ligger bland de tio länder som har högst produktivitet (BNP per arbetad timme) i världen. Sverige har en statsskuld på ca 40 % av BNP. Exempelvis har USA 101 %, Tyskland 75 %, Belgien 104 %, Frankrike och Spanien 92 %, Portugal 130 %, Irland 123 %, Italien 128 %, Grekland 175 % samt Japan 227 %. Dessutom har svensk offentlig ekonomi stora tillgångar som gör att staten har en nettoförmögenhet på nästan 1000 miljarder kr. Sverige har ett relativt högt skatteuttag, tillsammans med Danmark högst i västvärlden. Sverige är ett av de länder i världen där medborgarna har högst förtroende för skattesystemet.

Med denna sammantagna bild av svensk ekonomi är det svårt att förstå att landet har stor brist på bostäder, dåligt järnvägsunderhåll, låg utbyggnadstakt på vägar, stora brister i skolan, svårt att finansiera försvaret etc. Det måste finnas ett svart hål någonstans i ekonomin!

Den svenska arbetskraften producerar mer än den konsumerar. Sverige har ett exportöverskott på ca 200 miljarder kr/år, sammantaget över 2000 miljarder kr under perioden 2004-2013. Över 3000 miljarder kr, om man går tillbaka t.o.m. 1998. Exportöverskottet vittnar om att Sverige med den värdering som gäller för kronan är extremt konkurrenskraftigt. Ljungeld har visat att 2300 miljarder kr har investerats mer i andra länder än vad de har investerat i Sverige 2004-2013. Ljungeld har också visat att den väsentliga orsaken till underinvesteringarna i Sverige är överskottsmålet för statsbudgeten, som innebär att statsskulden ska minska medan statens nettoförmögenhet (tillgångar minus skulder) ligger på närmare plus 1000 miljarder kr år 2013.

Ljungeld har därför föreslagit att överskottsmålet omdefinieras så att statsskulden ska tillåtas följa ökningen av BNP (bruttonationalprodukten), ett skuldmål. Det handlar inte om att låta statsskulden växa snabbare än BNP, något som har skett i många europeiska länder, som nu har en statsskuldskris. Det handlar om att låta statsskulden växa under kontrollerade former i takt med ekonomin i övrigt och inom ett begränsat antal utgiftsområden i budgeten. Detta är möjligt i en ekonomi med den (tillsammans med Danmark) lägsta statsskulden i Västeuropa (ca 40 % av BNP). Vilken verkan skulle en sådan omdefiniering ha fått för Sveriges ekonomi 2004-2013?

  1. Årligen skulle ett utrymme ha funnits på 98 miljarder kr i statsbudgeten. (Som jämförelse kan nämnas att utgiften för ”Försvar och samhällets krisberedskap” i 2014 års statsbudget låg på 47 miljarder kr och för ”Högre utbildning och universitetsforskning” låg på 60 miljarder kr. På intäktssidan låg den statliga inkomstskatten på ca 45,5 miljarder kr.)
  2. Detta skulle gett ökade inhemska privata följdinvesteringar med ca 39 miljarder kr/år.
  3. Punkt 1 och 2 skulle ha lett till att arbetslösheten i Sverige skulle ha minskat från ca 8 % till ca 5 %.

Detta skulle ha inneburit att statsskulden årligen hade ökat med 113 (ökad räntebetalning inräknad) miljarder kr nominellt — men varit oförändrad i relation till BNP. Genom den högre BNPn (p.g.a. inflation och tillväxt) kan den svenska ekonomin bära en högre statsskuld än en lägre BNP. Det handlar alltså inte om att skjuta skulder till en senare generation. Det handlar om att ekonomin ska få växa och därmed att skulderna ska kunna tillåtas att öka i takt med ekonomin.

Sverige är ensamt

Mindre än en handfull länder i världen har regler om att statsbudgeten ska vara i balans, dvs intäkter och kostnader ska vara lika stora. Sverige är ensamt om ett överskottsmål. När man i USA i slutet av 1990-talet föreslog en lag om ”budgetbalans” i senaten stoppades den främst genom ett upprop undertecknat av 1100 amerikanska ekonomer, varav 11 nobelpristagare. I Sverige finns ännu inte en sådan opinion bland ekonomer i riksdagspartierna. Det framgår tydligt i utredningen Ds 2010:4 ”Utvärdering av överskottsmålet”. Där saknas helt resonemang om alternativ till den nu förda budgetpolitiken.

Tiden är mogen att revidera överskottsmålet

Syftet med överskottsmålet var att få ner den offentliga nettoskulden (skuld minus tillgångar) till noll. Idag är det syftet uppnått med råge; de offentliga tillgångarna överstiger statsskulden med 963 miljarder kr eller 26,6 % av BNP. Staten har under perioden från 1995 ökat sina nettotillgångar med 1500 miljarder kr.

Ljungeld anser därför att det är hög tid att starta en utredning som klargör skillnaden i konsekvenser av en statsskuld som nominellt ska minska med 1 % över en konjunkturcykel och en statsskuld som följer BNP i storlek (skuldmål) i dagens Sverige. Ljungeld är övertygad om att resultatet av en sådan utredning skulle leda till en omdefiniering av överskottsmålet och en blomstrande svensk ekonomisk utveckling!

Riksbanken har den 3 juli 2014 beslutat att sänka reporäntan från 0,75 % till 0,25 %. Ljungeld anser att det är ett utmärkt beslut! Ljungeld har i en tidigare artikel konstaterat att under en 10-årsperiod har den svenska reporäntan legat drygt 1/2 procent för högt i förhållande till EU och USA.

Sänkningen av reporäntan med 0,5 % gör att Sverige kommer att ha ungefär samma nivå på styrräntan som omgivande länder. Det medför enligt Ljungelds beräkning (se samma artikel) att investeringarna i Sverige kommer att öka med ca 30 miljarder kr/år.

Nu återstår att revidera överskottsmålet (se en annan artikel nedan) för att Sverige ska få balans i de inhemska investeringarna och därmed rätsida på svensk ekonomi.

I den förra artikeln, artikel (3), konstaterade Ljungeld att 845 miljarder kr har uteblivit i offentliga investeringar i Sverige på 10 år på grund av att Sverige har tillämpat överskottsmål typ 1 i stället för överskottsmål typ 2 (se artikel (3)), som Ljungeld har föreslagit. Om man drar av räntebetalningarna blir det 720 miljarder kr, dvs. 72 miljarder kr/år. En sådan investering skulle kunna finansiera 150 000 nya jobb i Sverige. Sannolikt skulle det kunna finansiera det dubbla eftersom stat och kommuner får tillbaka över hälften av bruttolönen i skatt (arbetsgivaravgift + löneskatt + avlyft arbetslöshetsersättning). Låt oss nöja oss med 150 000 nya jobb (en minskning av arbetslösheten med ca 3 % [från 8 till 5 %]). Detta borde skapa följdinvesteringar eftersom konsumtionen från de nyanställda ger behov av nya investeringar. Hur stora skulle de privata följdinvesteringarna i så fall bli?

Ljungeld har sökt efter samband mellan budgetunderskott i form av offentliga investeringar och privata inhemska bruttoinvesteringar och fastnat för professor Robert Eisners beskrivning av sambandet i USA.

(Eisner har bl a varit ordförande i American Economic Association, en prestigefylld post för amerikanska nationalekonomer. Han var en välkänd krönikör i Wall Street Journal, The New York Times, Chicago Tribune och The Los Angeles Times. Han fick president Reagans uppdrag att utreda hur det offentliga underskottet borde beräknas. President Clinton har hävdat att Eisner är världens främste expert på kapitalbudgetering.)

Eisner fann i en analys av efterkrigstidens USA (US National Saving and Budget Deficits, tabell 4.7 sid 131) att för varje procentenhet det offentliga underskottet ökade så ökade den efterföljande tillväxten i den privata inhemska bruttoinvesteringarna med tre fjärdedels procentenhet, båda mätta som andel av BNP. Underskottet hade vidare den effekten att varje procents ökning gav mellan en fjärdedels och 0,4 procentenheter mindre investeringar i utlandet.

Nu skiljer sig den amerikanska ekonomin väsentligt från den svenska genom att den har en mycket större inhemsk marknad i förhållande till export/import. Den inhemska marknaden i USA utgör ca 90 % av BNP, medan den i Sverige utgör ca 50 % av BNP. Medan 90 % av följdinvesteringarna stannar i USA torde under motsvarande förhållanden bara 50 % av de privata inhemska följdinvesteringarna stanna i Sverige dvs ca 0,40 procentenheter (5/9 av 0,75) för varje procentenhets budgetunderskott mätt som andel av BNP. Detta skulle innebära ytterligare ca 338 miljarder kr (0,40 * 845) i privata investeringar i Sverige på 10 år.

Naturligtvis kan man hävda att 1950-2000-talets USA skiljer sig mycket från Sverige idag, men i ett väsentligt avseende liknade detta USA dagens Sverige: USA hade under största delen av mätperioden en avsevärd kapitalexport.

Genom hantering av statsskulden enligt ett skuldmål skulle Sverige alltså ha kunnat öka de inhemska investeringarna med 750 (jämfört med överskottsmålet) + 300 (privata investeringar) = 1050 miljarder kr, samtidigt som de svenska investeringarna utomlands skulle ha minskat med ca 700 miljarder kr. Men här lägger vi på privata investeringar på BNP utan att statsskulden ökar. BNP ökar alltså till 3640 + 845 + 300 miljarder kr = 4785 miljarder kr, medan statsskulden står kvar på 2122 miljarder kr, se kolumn 2013(b). Då blir kvoten statsskuld/BNP = 2122/4823 = 44,3 %. Här befinner vi oss under den kvot på 47,3 % som vi hade år 2004. Nu ska vi genomföra motsvarande beräkningar med den ökade räntan på statsskulden och slutligen landa i kvoten 47,3 %.

Offentliga plus privata investeringar

När det gäller räntan har under 2004–2013 totalt betalats 145 miljarder kr på i genomsnitt 1267 miljarder kr, vilket är ca 11,5 %. Med samma andel ränta på tillkommande offentliga investeringar (x kr) blir den tänkta statsskulden enligt ett skuldmål: 1277 + 1,115x miljarder kr. (Orsaken till att inte en högre ränta används kommer att utvecklas senare.)

40 % (0,40) av de offentliga investeringarna tillkommer genom de privata investeringarna (ovan). Då blir den totala BNPn (offentliga plus privata investeringar) enligt ett skuldmål (kallat 2013(skuldmål): 3641 + x + 0,40x miljarder kr = 3641 + 1,40x

År 2004 2013 2013(Balansmål) 2013(Skuldmål)
Statsskuld 1 257 325 1 277 068 2 122 000 1 277 068 + 1,115x
BNP 2 660 957 3 640 976 4 485 000 3 640 976 + 1,40x
Andel av BNP (%) 47,3 35,1 47,3 47,3

Kolumnen 2013(Skuldmål) bildar då ekvationen 1 277 068 + 1,115x = 0,473 * (3 640 976 + 1,40x) räknat i miljoner kr.

1,115x – 0,473 * 1,40x = 3 640 976*0,473 – 1 277 068 ;

1,115x – 0,68525x = 445 114; x = 983 026 miljoner kr

Kolumnen 2013 är det aktuella utfallet. 2013(b) står för BNP med enbart offentliga investeringar, utan räntebetalning och oförändrad statsskuld i relation till BNP mellan 2004 och 2013. Kolumnen 2013(skuldmål) är samma BNP-summa med tillägg för privata följdinvesteringar 0,40 * 983 miljarder kr = 393 miljarder kr. Sammantaget blir det investeringar på 983 + 393 = 1376 miljarder kr på 10 år. De 393 miljarderna kommer antingen från att inhemskt sparade pengar investeras eller att utländska investeringar tas hem, vilket sammantaget innebär att bytesbalansen minskar med 393 miljarder kr. (Eisners statistika erfarenhet när det gäller minskningen av utrikesinvesteringarna, pekar omräknat till svenska förhållanden på ett högre motsvarande värde än 393 miljarder kr.)

Acceleratoreffekten styrker att beräkningarna är försiktigt gjorda. Acceleratoreffekten kallas i dagligt tal dynamiska effekter. Acceleratorn är kvoten mellan de följdinvesteringar (i vårt fall 393 miljarder kr) som en investeringsinsats förväntas ge och investeringsinsatsen (i vårt fall 983 miljarder kr). Kvoten blir 393/983 = 0,40. Ett lågt räknat värde på acceleratorn brukar vara ca 0,50. Värdet på följdinvesteringarna, som beräkningarna ovan har kommit fram till, är därför med stor sannolikhet inte för högt.

Här går att föra flera resonemang om acceleratoreffekten. Å ena sidan kan fallande bostadspriser, som ett ökat bostadsbyggande och ökade räntor skulle leda till, resultera i en minskning av privata investeringar. Å andra sidan, vilket här bedöms som en mycket starkare trend, är att ökade investeringar i landet kommer att öka framtidstron så att även nu sparade medel kommer att investeras. Idag präglas Sverige av en brist på tro att politiker kan lösa landets problem, något som hämmar investeringar och konsumtion.

Många hävdar att de nya jobben främst kommer att skapas inom tjänstebranschen, som inte kräver nämnvärda följdinvesteringar. De nya offentliga investeringar kommer under lång tid till väsentlig del att förbättra infrastrukturen inklusive underhåll av densamma. Där kommer det att bli följdinvesteringar. Nya jobb kommer även skapas genom klimatinvesteringar, som från FN-håll bedöms som samhällsekonomiskt mycket lönsamma. T.ex. bör infrastrukturkonsekvenserna av stora och intensiva regn analyseras och åtgärdas över hela landet till förebyggande av extremt dyra skador.

Om man befarar en ökning av sparandet skulle en höjning av pensionsåldern minska behovet av att pensionsspara. Från och med 2016 är alla rabatter för pensionssparandet borttagna, vilket även det minskar pensionssparandet.

Slutligen har modellen använt de högre räntorna som gällde på 00-talet. Om man t.ex. räknar på en halverad ränta blir x ca 120 miljarder kr och med nollränta, vilket är en betydligt högre ränta än t.ex. den under hösten 2015, skulle x bli drygt 140 miljarder kr! Beräkningarna har i det ljuset en hög säkerhetsmarginal.

Med den styrka som finns i den svenska ekonomin (hög förvärvsfrekvens, låg statsskuld, hög produktivitet, högt förtroende för skattesystemet m.m.) går det alltså att öka investeringarna i Sverige (offentliga + privata) med ca 137 miljarder kr/år (varav ca 98 miljarder kr/år är offentliga investeringar) utan att statsskulden förändras i förhållande till BNP! Då blir det svarta hålet i bytesbalansen minskat med ca 79 miljarder kr/år, dvs med mer än en tredjedel, vilket det måste bli om Sverige ska nå effektivitet i den nationella ekonomin!

Överskottsmålet betyder i första hand att den offentliga ekonomin varje år i princip ska leverera ett nollresultat, dvs intäkter och kostnader ska vara lika stora (balanserad budget). Därmed kommer statsskulden inte att förändras i belopp (nominellt värde) för varje nytt år. Utöver detta ska statsskulden, enligt överskottsmålet, minska med 1 % av bruttonationalprodukten (1 % = ca 40 miljarder kr) per år över en konjunkturcykel (ca 7-10 år). De kommunala ekonomierna då? De ska leverera ett nollresultat för varje budgetår. Om de levererar ett underskott, får kommunerna antingen höja skatterna eller få kompensation från ”rikare” kommuner via så kallat skatteutjämningsbidrag.

Överskottsmålet ändrades år 2007, från att tidigare ha varit 2 procent av BNP, i samband med att definitionen av den offentliga sektorn ändrades så att sparandet i premiepensionssystemet inte ska räknas med i det offentliga sparandet. Idag omfattar målet staten, kommunsektorn och ålderspensionssystemet. Systemet med överskottsmålet beslutades 1998 och infördes år 2000.

I samband med att överskottsmålet infördes angavs att syftet var att få ner den offentliga nettoskulden (skuld minus tillgångar) till noll. Idag är det syftet uppnått; de offentliga tillgångarna överstiger statsskulden med ca 1000 miljarder kronor. Ljungeld vill därför ta upp en diskussion om ett alternativt mål, ett skuldmål. Skuldmålet innebär att statsskulden skall tillåtas öka i takt med BNP. Ljungeld vill inte hävda att skuldmålet är den bästa lösningen på Sveriges underinvesteringsproblem, men visar på ett exempel som till största delen löser dessa problem med omfattande positiva förändringar för svensk ekonomi och sysselsättning.

Statsskulden har inte samma egenskaper som en vanlig skuld

Statsskulden skiljer sig från en privat skuld på åtminstone två sätt.

1. En privat skuld syftar till att betalas av när livslängden hos det objekt som lånet har som säkerhet förväntas upphöra. För en villa kan t.ex. en renovering förväntas hålla i 30 år. Ett lån för renoveringen ska då betalas av på 30 år. En statsskuld behöver inte betalas av på samma sätt eftersom generation efter generation kommer att ta över skulden — i varje fall om motsvarande tillgångar överstiger statsskulden.

2. Statsskulden och en privat skuld har det gemensamt att de minskar i värde med inflationen. Men statsskulden skiljer sig från den privata skulden genom att den också minskar i värde med tillväxten. Säg att vi har en inflation på 2 %. Det innebär att om vi har en balanserad budget, så minskar statsskulden med 2 % i reala termer. Om statsskulden ligger på 1200 miljarder kr, så minskade den med 24 miljarder kr om året i reala termer vid 2 % inflation. Om vi då hade haft ett budgetunderskott på 24 miljarder kr, hade statsskulden blivit konstant, sett i reala termer i förhållande till inflationen. Om vi har en tillväxt på t.ex. 2 % i ekonomin kunde vi ha haft ett budgetunderskott på 24 + 24 = 48 miljarder kr utan att statsskulden hade ökat i förhållande till BNP, alltså realt sett. Det är minskningen av värdet i förhållande till tillväxten som skiljer statsskulden från en privat skuld.

Låt målet vara att statsskulden inte får öka i förhållande till BNP

Låt oss tillämpa detta resonemang på Sveriges BNP och statsskuld 2004 och 2013, den period då Sverige investerade 2300 miljarder kr mer i andra länder än andra länder investerade i Sverige (se artikel (1)). Ljungeld kallar detta mål för skuldmål. Ett skuldmål är ur generationssynpunkt mer rättvist än överskottsmålet. Det senare innebär ju att dagens generation ska betala av statsskulden genom att tillväxten i ekonomin och inflationen gör att statsskulden utgör en allt mindre andel av BNP. Om Sverige har offentliga tillgångar som överstiger statsskulden, varför ska dagens generation betala av statsskulden? Statsskulden kan väl rulla vidare liksom de offentliga tillgångarna. Så sker i huvuddelen av världens länder och statsobligationer är en marknad där sparande kan ske med låg risk och ofta högre ränta än i bankerna.

2004 var statsskulden 47,3 % av BNP och 2013 var den 35,1 % av BNP. Hur stor skulle statsskulden vara 2013, om den utgjorde 47,3 % av BNP, dvs samma andel av BNP som år 2004? Betrakta tabellen nedan.

År 2004 2013 2013(a) 2013(b)
Statsskuld 1 257 325 1 277 068 1 277 068 + x 2 122 000
BNP 2 660 957 3 640 976 3 640 976 + x 4 485 000
Andel av BNP (%) 47,3 35,1 47,3 47,3

Källor: SCB och Riksgälden

I kolumnen 2013(a) har vi ökat statsskulden med x miljoner kr för att komma upp till 47,3 % av BNP. Då kommer också BNP att öka med samma belopp x. Om x består av investeringar i form av ökade anslag till skolor, sjukvård, infrastruktur m.m. innebär det att BNP ökar med samma belopp och om x består av skattesänkningar kommer den allra största delen gå till konsumtion vilket ökar BNP på samma sätt. Kolumnen 2013(a) utgör en ekvation:
1 277 068 + x = 0,473*(3 640 976 + x) ; 0,527x = 3 640 976*0,473 – 1 277 068 = 445 114 ;
x = 845 000. I kolumnen 2013(b) har värdet på x lagts in i statsskuld och BNP.

845 miljarder kr hade alltså investerats i Sverige med offentliga medel om statsskulden hade tillåtits att öka i takt med BNP under perioden 2004-2013. Här får man dra av räntan på den större statsskulden (ca 12,5 miljarder kr/år) och då återstår 720 miljarder kr att ha kunnat investera i skolor, sjukvård, infrastruktur, försvar eller skattesänkningar (Ljungeld låter den politiska processen avgöra hur dessa medel fördelas). Ljungeld anser att det nuvarande överkottsmålet bara av detta skäl har kostat långt mer än det har smakat.