ljungeld.se

En blogg dels om nationalekonomi och dels om IT-infrastruktur

Visar inlägg skrivna av Erik Mjöberg

Beslut om styrräntan i de 19 euro-länderna meddelas av den Europeiska Centralbankens (ECBs) direktion (excecutive board). Direktionen utses av det Europeiska Rådets regeringschefer för en mandattid på 8 år. Mandatet kan inte förnyas. Direktionen utgörs idag av Mario Dragi (Italien), Luis de Guindos (Spanien), Yves Mersch (Luxemburg), Sabine Lautenschläger (Tyskland), Benoît Cœuré (Frankrike) och Peter Praet (Belgien).

Direktionen har möten en gång i veckan (tisdagar). Protokoll offentliggörs efter ca 6 månader. Protokollen består av 1. En lägesgenomgång och 2. Diskussioner och penningpolitiska beslut. Lägesgenomgången görs av utsedda föredragande medlemmar. Punkt 2 anger vad direktionen som kollektiv diskuterat och beslutat. Inga namn anges på medlemmar med en viss eller avvikande åsikt. I Riksbankens styrelseprotokoll står varje ledamot med namn för sin ståndpunkt.

Syftet är att direktionens medlemmar inte ska kunna utsättas för påtryckningar från olika medlemsländers regeringar. Detta var också kravet från Tyskland när regelverket för ECB infördes i Maastricht-avtalet 1992. Men det får också konsekvensen att direktionen inte är ansvarig gentemot någon. Den enda möjligheten till påverkan går via regeringscheferna i Europeiska Rådet.

Ansvar eller ändrat regelverk?

När t.ex. en förändring av styrräntan på 0,25 % (25 punkter) ger konsekvenser för länder som Grekland eller Portugal på flera miljarder euro (flera 10-tals miljarder kronor) måste dessa länder kunna utkräva ansvar någonstans. När den ekonomiska krisen inleddes 2007-2008 väntade ECB att vidta lättnadsåtgärder som t.ex. räntesänkning i takt med de i USA och till och med höjde räntan i två steg 2011, måste antingen direktionen hållas ansvarig eller regelverket för ECB ändras. En sådan diskussion har lyst med sin frånvaro i Europa. Konsekvensen har ju blivit en skyhög arbetslöshet och stora kompetensförluster för humankapitalet. När de etablerade partierna har underlåtit att ta tag i grundläggande problem är det en självklarhet att alternativa (populist-)partier har vuxit fram.

Maastricht-avtalet undertecknades i en tid då Europa befann sig i en ”fredshysteri” efter det att Berlin-muren rivits och Tyskland återförenats. Förbundskansler Helmut Kohl drev frågan om en gemensam valuta som ett ”fredsprojekt”. Det var bara i ett land, Frankrike, som Maastrich-avtalet fick majoritet vid en folkomröstning (50,2 % för och 49,8 % mot). I Danmark 1992 och Sverige 2003 förkastades avtalet med klar majoritet, trots att statsministrarna Paul Nyrup Rasmussen och Göran Persson arbetade hårt för ett godkännande av avtalet. I Tyskland stoppade Kohl alla krav på folkomröstning. Han visste att det tyska folket ville behålla den starka D-marken. Inte i något annat land gjordes någon folkomröstning i frågan. Införandet av euron saknade demokratisk bas!

Exemplet Italien

1991 var ekonomin på topp i Italien och landet gick t.o.m. förbi Frankrike som världens fjärde största ekonomiska makt. I Svenska Dagbladet den 18 maj kan vi läsa om att ”välutbildade flyr Italien”, att landet p.g.a. höga offentliga skulder inte har råd med att dra igång viktiga utbildningsprogram och ekonomiska utvecklingsprogram. ”Inom åldersgruppen 15-34 år uppskattas i dag en fjärdedel av italienarna var helt sysslolösa, dvs att de varken arbetar eller utbildar sig.” Det saknas helt en tro på en positiv utveckling. Politiken handlar idag om att värja sig mot en ännu värre utveckling.

”Italiens ekonomiska ras sammanföll till stora delar med införandet av euron”, enligt SvD. Vi har ett annat Europa idag än 1991 och en stor orsak till problemen är införandet av euron.

Är det en Europa-fientlig nationalism när italienarna kräver att ta tillbaka t.ex. beslut om räntan till Italien? Eller är det demokrati?

Redan 1953 (”The Case for Flexible Exchange Rates”) förutspådde Milton Friedman att låsta räntor leder till ”krisnivåer som kräver drastiska åtgärder i landet, internationell rådgivning och hjälp från utlandet”. Det var precis vad som hände för Grekland 2011. 1968 skrev han i ”The Role of Monetary Policy”: ”Om en centralbank misslyckas med att snabbt vidta motåtgärder, kommer tillväxtpotentialen att falla p.g.a. att långsiktiga investeringar kommer att minska och delar av de arbetslösas humanresurser blir föråldrade.” Det blev en kritik av ECBs (Europeiska Centralbanken) brist på förståelse för den kris som satte in i de flesta västeuropeiska länder efter 2007-2008. Friedman tilldelades Nobelpriset i ekonomi 1976.

Franco Modigliani, professor MIT (Massachusetts Institute of Technology) och Robert Solow (Columbia University) m.fl. förklarade 1998 att ECB övervärderade prisstabilitet (höga räntor), vilket kommer att göra problemet med arbetslösheten värre. (”An Economists’ Manifesto on Unemployment in the European Union”). Modigliani tilldelades Nobelpriset i ekonomi 1985 och Solow 1987.

Solow varnade 1993 (”Competitive Disinflation: The Mark and Budgetary Politics in Europe”) tillsammans med bl.a. Edmund Phelps, som fick Nobelpriset i ekonomi 2006, för nationella regler för budgetunderskott (Maastricht-reglerna föreskrev max 3 % av BNP).

Paul Krugman, som fick Stefan Ingves att bryta Riksbankens högräntepolitik, skrev 2011 följande svidande kritik av ECB (se artikeln i New York Times): Utöver problemet med euron är ECBs besatthet att behålla sitt ”oklanderliga” rekord på prisstabilitet: I en tid då Europa desperat behöver en stark återhämtning och en blygsam inflation skulle vara till hjälp, har banken i stället stramat åt monetärt (höjt räntan för att förhindra inflation, min anmärkning) och försökt att avvärja inflationsrisker som existerar bara i ECBs fantasi.

Joseph E. Stiglitz har skrivit en bok om euron, som finns översatt till svenska: ”Euro — Hur en gemensam valuta hotar Europas framtid”. Stiglitz tilldelades Nobelpriset i ekonomi 2001.

Ashoka Mody, professor i internationell ekonomi vid Princeton University och tidigare direktör för IMFs (Internationella valutafonden) forsknings- och Europeiska avdelningar har skrivit en fantastisk bok: ”Euro Tragedy — A drama in nine acts”. Det är en europeisk ekonomisk efterkrigshistoria fram till 2018. Jag kommer att kommentera den i ett senare inlägg.

George Akerlof, Nobelpristagare i ekonomi 2001 skrev i en recension av Euro Tragedy: ”Den lyfter fram en av de största och mest konsekventa berättelser om vår tid: Europas försök att bygga en politisk union runt en valuta. Skrivet med djup vetenskaplig noggrannhet och visdom av en erfaren politiker är denna milstolpe också en gripande läsning. Shakespeare skulle ha älskat den.”

Skillnad mellan amerikanska och europeiska nationalekonomer

Det är påfallande att amerikanska och andra internationella ekonomer ser EMU som en ofullständig monetär union, medan samma kritik är sällsynt från ekonomer i Europa. De förra betonar vikten av tillväxt och en helhetssyn på ekonomin, medan de senare anser att minskade offentliga skulder och minskad inflation (prisstabilitet) är de centrala kraven på en nationell ekonomi; frågor om sysselsättning och arbetslöshet blir då underordnade. Resultatet märks tydligt i arbetslöshetsstatistiken.

Område 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015 2016 2017 2018
EMU-19 7,5 7,6 9,6 10,2 10,2 11,4 12,0 11,6 10,9 10,0 9,0 7,8
USA 4,6 5,0 7,8 9,8 9,1 8,3 8,0 6,6 5,7 4,9 4,8 3,8

Arbetslöshet i %. Källa: Eurostat (Europa), Trading Economics (USA) (EMU-19 är de 19 medlemsländerna i EMU)

(Här är en replik till Cecilia Wikströms inlägg på SvDs debattsida i januari 2019. Repliken togs inte in i tidningen.)

Cecilia Wikström (liberalerna) skriver på Svenska Dagbladets debattsida: ”Euron har blivit en symbol för enighet, ekonomisk stabilitet och suveränitet och har inneburit ett stort lyft såväl för handel som för den fria rörligheten.” Hennes artikel innehåller ingenting om eurons ekonomiska verklighet sedan Lehman-Brothers-krisen.

1. Medlemsstaterna får enligt Maastricht-avtalet inte öka sin statsskkuld med mer än 3 % av bruttonationalprodukten (BNP). Då utgår dryga böter enligt avtalet. Mellan år 2008 och 2010 ökade Tyskland och Frankrike sina statsskulder med mer än 15 %, trots att båda länderna hade statsskulder på över 60 % av BNP, som är den rekommenderade maximinivån. Då gick det bra utan böter! När Italien inte minskar sin statsskuld hotar den europeiska kommissionen med böter. Samma gäller Grekland och motsvarande även Spanien och Portugal. Sådant agerande från kommissionen har lett till djup splittring, inte enighet.

2. Euroländerna är den region som haft lägst tillväxt i hela världen efter Lehman-Brothers-krisen. Om det kallas stabilitet, är det stabilitet på bottennivå. Det rätta ordet är kris, en kris som utlöstes i USA, men som har drabbat euron hårdare än dollarn.

Styrränta för ECB och FED

Styrräntor (%) (FED = USAs federala centralbank, ECB = Europeiska cantralbanken)

3. De sydliga länderna i euro-området hade behövt en snabbare och kraftigare räntesänkning redan år 2007, precis som i USA, för att hämta sig från krisen. De hade framför allt inte behövt de räntehöjningar som infördes 2011 för att inflationen ökade i de nordliga euroländerna. En låg räntenivå resulterar även i att värdet på valutan sjunker och exporten ökar så att länderna kan komma upp i sysselsättning och öka skatteintäkter. Den europeiska centralbankens räntepolitik har medfört att en hel ungdomsgeneration i de sydliga euro-länderna har förlorat sin framtid. En ungdomsarbetslöshet på 15-50 % har här gjort att framtiden för ungdomarna finns i andra länder. Ett land måste kunna ha suveränitet över sin räntenivå för att komma ur en recession.

Om man ska tackla de obalanser som finns inom euro-området räcker inte den bankunion som det fortfarande råder stor oenighet om. Man måste man göra som i USA: Rika stater betalar till fattiga, vilket är politiskt omöjlighet i Europa, arbetslöshetsersättningen måste bli federal, man måste ha ett gemensamt språk på företag och myndigheter så att arbetskraften lättare kan flytta. Ett genomförande av en fungerande monetär union kommer att ta mer än en generation. Vilken generation ska betala det?

Mot denna verklighet har euron, Cecilia Wikström, blivit en symbol för djup oenighet, ekonomisk svaghet och ekonomiskt tvång för svaga länder!

Björn Wahlroos, styrelseordförande i bl.a. Nordea och försäkringskoncernen Sampo hävdade häromdagen att det var en stor miss av Finland att införa euron. Den svaga kronan jämfört med euron ger stora fördelar för svensk industri och konkurrenskraft. Wahlroos påminner om Finlands stora tillväxtproblem på senare år: Om vi tar som utgångspunkt 2007 har Finlands bruttonantionalprodukt (BNP) inte växt något överhuvudtaget. Det är nolltillväxt på tio år, då det i Sverige har vuxit över 20 %.

Låt oss se hur tillväxtsiffrorna såg ut under den senaste 10-årsperioden.

Land/År 2009 2010 2011 2012 2013 2140 2015 2016 2017 2018 2009-2018
Finland -8.3 3.0 2.6 -1.4 -0.8 -0.6 0.5 2.8 2.7 2.3 1.6
Sverige -6.0 5.1 1.9 -1.0 0.4 1.6 3.4 2.0 2.1 2.3 12.0

Källa: Eurostat

När Wahlroos talade om en skillnad på 20 % tog han kanske i, men nog är en skillnad på över 10 % anmärkningsvärd.

Finland drabbades liksom Sverige av en allvarlig ekonomisk kris 2008. Finland fick stora problem när Nokia krisade och handeln med Ryssland fick politiska problem. I Sverige var det framför allt bankerna som fick stora bekymmer, men de räddades från en katastrof (stora osäkra lån till Baltikum och Ukraina) av IMF (Internationella valutafonden).

Vad skiljer Finland från Sverige

För Finland gäller eurons regler om förbud mot budgetunderskott för den offentliga ekonomin på under 3 % av BNP. Vidare är Finland låst av räntenivån för euron. Den har inte sänkts till krisländernas (läs: Sydeuropa och Finland) önskade lägre nivån, utan anpassats till en hög nivå för att bekämpa inflationen, vilket främst har passat starka euro-ekonomier som Tysklands, Nederländernas och Luxemburgs. Därför säger Wahlroos: Det har kostat Finland enorma mängder pengar att vi sitter fast i en tysk valuta med en finländsk arbetsmarknad.

För Sverige (som enda land i världen) har under perioden 2008-2018 gällt ett budgetöverskottsmål för den offentliga ekonomin på 1 % av BNP över (i genomsnitt) över en konjunkturcykel. Sverige har kunnat kompensera stramheten i den offentliga ekonomin genom att stimulera ekonomin med räntesänkningar till negativ ränta. Kronan fick därmed ett lågt värde och svensk exportindustri kunde konkurrera med låga priser. Men under krisåren runt 2008 genomfördes stimulanser av ekonomin med stora skattesänkningar (jobbskatteavdraget), vilket gjorde att Sverige rätt snabbt hämtade sig efter finanskrisen jämfört med Finland. Detta förfarande stred mot euroländernas budgetregler (underskott > 3 %).

Det har kostat Finland enorma mängder pengar att vi sitter fast i en tysk valuta med en finländsk arbetsmarknad. Wahlroos har helt rätt! Så ser också det ut för de sydeuropeiska euroländerna. De behöver liksom Finland en lägre ränta, som ger exportindustrin bättre konkurrenskraft. De behöver på alla sätt stimulera sina ekonomier, bl.a. genom att tidvis underbalansera budgeten med mer än 3 % av BNP. Finland och de sydeuropeiska länderna hade klarat sig mycket bättre utan euron. Med den finska marken bibehållen (alltså utan euron) hade säkert 100 000 fler haft jobb i Finland idag och ökningen i tillväxten efter 2008 hade kunnat närma sig den i Sverige.

Med en gemensam valuta, måste den gemensamma centralbanken, i eurons fall ECB (Europeiska CentralBanken) ha en enhetlig ränta. Med högre arbetslöshet i Finland och Sydeuropa behövs en lägre ränta där. Det sägs att euron är en stark valuta. (Den får ju ett högre värde genom att ECB håller räntan uppe.) I själva verket är det en svag valuta, som skapar hög arbetslöshet, låg tillväxt, motsättningar mellan starka och svaga länder samt grogrund för populistpartier. Utan euron hade populistpartierna varit mycket svagare, om de överhuvudtaget hade existerat!

Dollarns USA har ett gemensamt språk, en kultur att flytta till dit jobben finns, en gemensam federal arbetslöshetsersättning och subventioner från rika stater till fattiga stater. Styrning av den gemensamma räntan för dollarn sker efter optimering av faktorerna inflation, arbetslöshet, tillväxt och stabilitet, allt för att få den gemensamma valutan att fungera. Se artikeln Varför fungerar dollarn och inte euron.

Eurons EMU-område har en s.k. stabilitets- och tillväxtpakt (stability and growth pact, SGP) som säger att varje stat inom EMU-området (19 länder) bör ha en offentlig skuld som inte överstiger 60 % av BNP och får inte ha en offentlig årsbudget som underskrider -3,0 % av BNP. När Europeiska Centralbanken (ECB) beslutar om räntan tas endast hänsyn till inflationen. (Se samma artikel) — inte alls till hög arbetslöshet.

Att ECB och EU-kommissionen har kritiserat Grekland, Italien, Spanien och Portugal för att inte följa budgetregeln om -3,0 % och hotat med böter är väl känt.

Att ECB och EU-kommissionen redan i eurons barndom (2003) har kritiserat Tyskland och Frankrike för samma sak är också väl känt, men genom att de två länderna lyckades få stöd i EUs ministerråd, kunde ECBs och EU-kommissionens hot om böter undvikas. Då var det bara frågan om överträdelse med mindre än en procent. Det gick så långt att ECB anmälde frågan för Europadomstolen, som konstaterade att ministerrådet hade rätt att ta beslut i frågan. Efter det mildrade ECB sin syn på den s.k. stabilitets- och tillväxtpakten (SGP) något.

Mindre känt är att Tyskland och Frankrike flagrant överträdde -3,0%-regeln i SGP under åren 2008-2010. Se tabellen nedan.

Statsskuld
(% av BNP)
2008 2009 2010
Tyskland 65,2 72,6 81,0
Frankrike 68,8 83,0 85,5

Källa: Eurostat

Mitt under det att Tysklands förbundskansler Angela Merkel och finansminister Wolfgang Schäuble samt Frankrikes finansminister Christine Lagarde tryckte på för att stoppa en räddningsaktion för Greklands ekonomi, genomförde Frankrike och Tyskland uppenbara överträdelser av konvergenskriterierna. Frågan kom i bakvattnet under larmet om ett eventuellt utträde ur EMU för Grekland. Icke desto mindre var Tysklands och Frankrikes agerande helt nödvändigt! Efter Lehman-Brother-krisen (hösten 2007) gick hela västvärlden in i en kraftig recession. Då gällde det att stimulera ekonomin så att man inte hamnade i samma situation som vid krisen 1929. 2008-2010 höll ECB styrräntan t.ex. 0,75 % högre än USAs centralbank (FED). Det räckte inte på långa tag för att hålla uppe ekonomierna i EMU-området. Då återstod bara finanspolitiska åtgärder, dvs att underbalansera budgeten kraftigt för att inte fördröja en återhämtning. I det här läget visade sig den s.k. stabilitets- och tillväxtpakten vara stabilitets- och tillväxthotande! Det bör tilläggas att både Tyskland och Frankrike hade statsskulder som från början överskred 60 % av BNP, dvs det andra villkoret i SGP.

Trots att SGP visat sig vara kontraproduktivt har ECB och EU-kommissionen skapat ett regelverk för att alla ingående länder ska konvergera mot SGP. Man har inrättat regler på kort sikt (S0), medellång sikt (S1) och lång sikt (S2). Detta regelverk gäller inte bara EMU-länder utan hela EU. En hel del regler är nyttiga för spendersamma länder, medan de flesta straffar de sydeuropeiska länderna, som har höga statsskulder och inte inom 20 år kommer att klara SGP-reglerna. En hel ungdomsgeneration kommer att gå förlorad när det gäller jobb i Grekland, Spanien, Portugal och Italien. Den höga arbetslösheten i dessa länder, men även i Frankrike, har redan skapat stor politisk splittring, vilket ECB och EU-kommissionen måste ta ansvar för!

I åtskilliga tidningsartiklar klagas på kronans låga värde. Många svenskar som reser utomlands reagerar likadant. Någon riktig förklaring på varför ges inte.

En förklaring, som i och för sig är riktig, är att Riksbanken har en så låg styrränta. Det har vi för att inflationen är så låg. Men inflationen är lika låg i många andra länder med högre styrränta. Varför måste Sverige ha så låg ränta? Är svensk ekonomi så svag jämfört med andra länder? ”Bananrepubliken Sveriges” valuta jämförs exempelvis med Haitis, Jamaicas och Ghanas i styrka.

Ett annat argument är att marknaden sätter priset på kronan. Och marknaden anser att kronan är svag.

Jämfört med andra länder har Sverige en starkt positiv bytesbalans. Även tillväxten ligger i takt med övriga OECD-länder. BNP per kapita är hög, även om den inte har ökat jämfört med andra länder de senaste åren. Hur kan då kronan vara så lågt värderad?

Sverige stimulerar inte ekonomin som andra länder

Det finns i praktiken två sätt att på kort och medellång sikt stimulera ekonomin inom ett valutaområde.

Det ena är att sänka räntan. Sänks räntan i Sverige blir det mindre intressant för investerare att placera sina pengar i svensk valuta. Då faller värdet på kronan. Svensk export får en stark stimulans genom att svenska exportvaror kan konkurrera med lägre priser. Det har också effekten att importen blir dyrare och därför minskar.

Det andra sättet att stimulera ekonomin är genom s.k. finanspolitik, d.v.s. att utgiftssidan ökas i den offentliga budgeten. Sverige är det enda land i världen som har ett överskottsmål, som innebär att den offentliga ekonomin i genomsnitt ska gå i överskott (+0,33 % av BNP) över en konjunkturcykel. I t.ex. EMU-området, som har euron som valuta, har man ett ”underskottsmål” som innebär att det offentliga underskottet inte får bli lägre än -3.0 % av BNP. T.o.m. den nivån har i flera sammanhang ifrågasatts (och kraftigt underskridits av både Tyskland och Frankrike 2008-2010). Men kan ett land ha en budget som under större delen av tiden går i underskott? Ja, det finns förklarat här nedan i artikeln Kamrersekonomi eller nationalekonomi.

Alltså, orsaken till att kronan är så svag är att Sverige är det enda land i världen som har ett överskottsmål för den offentliga ekonomin. Den svenska ekonomin har genom överskottsmålet fråntagits stora möjligheter att stimulera ekonomin och därför återstår bara räntesänkningar, som minskar värdet på kronan.

Den 20 juni 2018 meddelade den Europeiska Centralbankens (ECB) ordförande Mario Draghi att den senaste högkonjunkturen för Euro-området har nått sin topp: ”Historiskt sett är den nuvarande tillväxtperioden relativt kort i längd och liten i storlek. Sedan 1975 har det varit fem tillväxtfaser i euroområdet. Den genomsnittliga varaktigheten från botten till topp är 31 kvartal, med BNP ökande med 21% under den perioden. Den nuvarande expansionen har hittills varat bara 20 kvartal och BNP är mindre än 10% över botten.”

Euron skulle ju enligt sina förespråkare leda till ökad handel och ökad tillväxt. ECBs ordförande erkänner här att det har blivit precis tvärtom! Under den tid som euron har varit införd hos de 19 Euro-länderna (Belgien, Cypern, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Portugal, Slovakien, Slovenien, Spanien,Tyskland och Österrike) har den lett till lägre tillväxt och svagare ekonomi än tidigare period utan gemensam valuta.

Euro-området är den region som har haft lägst tillväxt i världen under 2010-talet.

Införandet av euron beskrevs som ”ett fredsprojekt” som av Tysklands förbundskansler Helmut Kohl. Det har visat sig leda till en klyvning av Europa, där Tyskland, Luxemburg och Nederländerna utgör de ekonomiskt starka samt Grekland, Italien, Spanien och Portugal utgör de ekonomiskt svaga länderna. De svaga har tvingats in i en ekonomisk kräftgång och kan med Eurons regelverk inte inom överskådlig tid återhämta sina ekonomier till den nivå som gällde när euron infördes. Det har medfört att en hel ungdomsgeneration i dessa länder har förlorat sin framtid. En ungdomsarbetslöshet på 15-50 % har här gjort att framtiden för ungdomarna finns i andra länder.

Den stora majoriteten av europeiska journalister ser förvånat hur populistpartier växer fram. De talar oförstående om högervindar och rasism. Då har de inte förstått att populistpartierna är ett demokratins svar (om än vilset) på en hög arbetslöshet, som euron inte har kunnat tackla och som de etablerade partierna inte har förstått.

I ett antal artiklar kommer här att belysas hur euron har blivit en valuta som framför allt låser de svaga ländernas ekonomi. Eurons regelverk saknar nämligen flera grundläggande åtgärder som krävs för att en ”monetär union” (EMU = Den Europeiska Monetära unionen) ska kunna fungera, åtgärder som finns för t.ex. dollarn i USA.

För en djupare genomgång av nationalekonomiska stimulansåtgärder och statistik från Eurostat läs gärna artiklarna Att komma ur en lågkonjuktur, Varför fungerar dollarn och inte euron? och ECB blundar för arbetslösheten!.

I en artikel den 3e januari 2019 intervjuas framstående ekonomer om Eurons 20-årsdag. I artikeln konstateras att i den svenska folkomröstningen om euron 2003 att det var inget stort försprång för nej-sidan (56 %). Därefter förs resonemang som om den majoriteten lätt kan vända. Omröstningen om EU gav 52 % för en svensk anslutning. Enligt liknande resonemang skulle den majoriteten ännu lättare kunna vända. Det skall till en revolutionerande ekonomisk utveckling i Europa om dessa två folkomröstningar ska ifrågasättas, när t.o.m. Brexit-omröstningen ännu inte har ifrågasatts på allvar. Tvärtom pekar den ekonomiska utvecklingen på att majoriteten i båda fallen fått rätt! Efter EU-inträdet ökade svensk exoport från ca en tredjedel av BNP till hälften av BNP på några få år. Euron har varit i ständig kris.

Sedan konstaterar ekonomerna att t.o.m. medborgarna i de mest drabbade länderna i EMU vill stanna kvar i EMU.

För det första kan ett land enligt regelverket inte lämna EMU utan att också lämna EU. Det finns en stark vilja i dessa länder att stanna kvar i EU, eftersom handeln har utvecklats starkt inom EU.

Orsaken till att dessa länder inte vill lämna EMU är att de har stora skulder i euro. Om de lämnar EMU kommer en återgång till den egna valutan innebära en kraftig devalvering utan att skulderna tappar i värde.

Nej, en nedmotering av EMU ska inte börja med de svaga ekonomierna. Tyskland skall börja och åtföljas av de starka länderna som Luxemburg och Nederländerna. Självklart ska regelverket skrivas om så att de kan stanna kvar i EU. Då kommer inte skulderna i de svaga länderna att stiga i värde för deras medborgare och företag. När de starka länderna har lämnat EMU, kommer ECB (den europeiska centralbanken), till skillnad från idag, att styras i linje med de ekonomiskt svagare ländernas intressen.

Länders ekonomi har sedan flera hundra år tillbaka kännetecknats av uppgångar (högkonjunktur, hausse, goda tider) och nedgångar (lågkonjunktur, recession, baisse, kris, dåliga tider). Uppgångarna och nedgångarna går i perioder, cykler som idag tar 7-10 år mellan t.ex. två toppar. Lika säkert som en högkonjunktur följs av en lågkonjunktur, följs en lågkonjunktur av en högkonjunktur. Ett stort problem med cyklerna är djupet på en lågkonjunktur och hur snabbt ett land kan hämta sig från en lågkonjunktur. Efter den ökända börskraschen 1929 gick de flesta länders ekonomi genom en djup lågkonjunktur med en långvarig period av hög arbetslöshet. Demokratin undergrävdes i flera länder i Europa. Det vill vi på alla sätt undvika.

2008 inträffade den s.k. Lehman-Brothers-krisen orsakad av en fastighetsbubbla i USA. Eftersom även andra banker än de amerikanska hade lånat pengar eller återförsäkrat lån till fastigheter i USA, spred sig krisen framför allt till bankerna i Europa. Med någon månads fördröjning följde de europeiska länderna USA in i en djup lågkonjuktur.

Vad har världens ekonomer lärt sig sedan 1929; vilka medel kan ett land tillgripa för att komma ur en lågkonjunktur?

1. Sänka räntan

En räntesänkning gör det billigare att låna. Investeringar finansieras med lån. Eftersom investeringarna då blir billigare, ökar de ökar de i omfattning. Om investeringarna t.ex. görs i bostadsbyggnadsföretag kommer fler att anställas i byggbranschen och efterfrågan på maskiner och byggmaterial kommer att öka. Redan några månader efter en räntesänkning kan man se en ökning av efterfrågan på arbetskraft jämfört med om räntesänkningen inte hade gjorts.

Ett land inom EMU-området kan inte använda sig av räntesänkning. Beslut om förändring av räntan inom EMU tas av ECB (den Europeiska Centralbanken).

2. Sänka värdet på landets valuta

En räntesänkning leder också till att värdet på landets valuta sjunker. Därmed gynnas exportindustrin genom att landets exportföretag kan konkurrera med lägre priser. En ökning av exporten ökar också efterfrågan på arbetskraft och materiella anläggningstillgångar, redan efter ett par månader.

En räntesänkning kan bara dämpa chocker och köpa tid när ekonomin går illa. Den gör inte ekonomin mer dynamisk eller mer produktiv. Men den kan dämpa stötarna som ekonomin får, och det är utomordentligt viktigt.

I och med att ett land inte kan sänka räntan inom EMU-området kan det inte heller sänka värdet på valutan.

3. Underbalansera budgeten (offentliga investeringar)

Om landet inför nya budgetposter som är ofinansierade, som t.ex. sänkta skatter på arbete, kommer efterfrågan på arbetskraft att öka, eftersom arbetskraften blir billigare. Men sådana utgiftsposter måste på sikt betalas igen. Med en större andel av arbetskraften i arbete ökar efterfrågan på varor och tjänster eftersom de som har fått jobb på detta sätt kommer att öka sin konsumtion. Med en högre andel av arbetskraften i jobb och med en högre konsumtion finns ofta goda förutsättningar att betala igen de ofinansierade utgiftsposterna. Offentliga investeringar tar en viss tid att besluta om och verkställa, sannolikt i storleksordningen något år, men sedan sker ökningen av efterfrågan på arbetskraft snabbt.

Om ett land inom EMU underbalanserar sin budget med mer än 3 % av landets bruttonationalprodukt (BNP), riskerar landet att få betala dryga böter räknat i miljarder euro till ECB.

4. Sänkta löner

Att genomföra sänkta löner i ett helt land tar lång tid. Det har visat sig att sänkta löner minskar motivationen hos de arbetande och leder till att de söker sig till bättre betalda jobb för att kompensera för oförändrade kostnader för bostäder och importerade varor.

Få ekonomer är beredda att försvara en sådan ekonomisk politik.

5. Utbilda arbetskraften

En bättre utbildning av arbetskraften är ett långsiktigt sätt att tillfredsställa efterfrågan på arbete när brist på utbildad arbetskraft råder. Man bör komma ihåg att stora delar av utbildningen sker på arbetsplatserna. Utbildning tar lång tid och är därför inte en metod att snabbt vända en nedåtgående konjunktur. Rätt utbildning är däremot en extremt viktig faktor för att stärka ett lands konkurrenskraft.

6. Förbättra innovationsklimatet

Att göra det lättare för innovatörer att komma fram till en färdig produkt är långsiktiga åtgärder som tar tid att ta fram. Det kan handla om att förbättra kontakten mellan innovatörer och finansiärer, att skapa miljöer där innovatörer kan lära av framgångsrika projekt m.m. Sverige har en hög andel patent och framgångsrika innovatörer. Ett stort problem för Sverige är att en stor del av innovationerna förverkligas i något annat land. Även här tar det lång tid innan en tydlig påverkan på landets ekonomi kan avläsas.

7. Bättre matchning på arbetsmarknaden

Svenskt Näringsliv har klagat på effektiviteten hos Arbetsförmedlingen (ca ett förmedlat jobb per månad och arbetsförmedlare). Om effektiviteten fördubblas hos ett lands arbetsförmedling, ger det en viktig ökning av sysselsättningen, men det ger bara ett marginellt bidrag vid en recession.

8. Strukturella reformer

Strukturella reformer handlar främst om att ta bort låsningar i arbetsmarknaden. En central del i strukturella reformer är att korta uppsägningstider och uppsägningsvillkor vid anställning, men även att ändra villkoren för arbetslöshetsersättning. När det gäller att korta uppsägningstider är det en fråga som är aktuell först vid full sysselsättning, då ett alternativ finns för den uppsagde, annars innebär det högre arbetslöshet.

När det gäller arbetslöshetsersättning finns dels Göran Perssons modell. Vid 90-talskrisen sänkte Persson arbetslöshetsersättningen på grund av att staten inte ”hade råd”. När väl arbetslösheten minskat från 13 % till 8 % ökades arbetslöshetsersättningen. Perssons metod är kontracyklisk, dvs den minskar konsumtion och tillväxt vid kris och ökar dessa faktorer när konjunkturen redan har satt fart. En uppsagd person är dessutom mer betjänt av arbetslöshetsersättning när inga alternativa jobb finns gentemot när de finns. I USA har man motsatt agerande: Vid en recession går en federal arbetslöshetsersättning in och tar merparten av arbetslöshetsersättningen!

9. Kvantitativa lättnader

Kvantitativa lättnader innebär att centralbanken köper värdepapper som statsobligationer. Syftet är att sänka räntan på långfristiga obligationer, och därmed påverka avkastningskravet och tillföra likviditet till det finansiella systemet. I praktiken innebär den här metoden att centralbanken ”trycker” nya pengar. Det är liksom en räntesänkning ett sätt att köpa tid, när ekonomin går illa.

Många ser metoden som en sista utväg när alla andra sätt, exempelvis räntesänkningar, har misslyckats.

Den europeiska centralbanken (ECB) har fram till slutet på september 2018 köpt obligationer för 2082 miljarder euro (21800 miljarder kr, källa: Dagens Industri 2018-10-08). Fram till årsskiftet 2018/2019 planerar ECB att köpa ytterligare 45 miljarder euro (470 miljarder kr). Därefter planeras programmet med obligationköp att avslutas.

Att låna 22270 miljarder kr, där euro-ländernas befolkning ska stå som garanter för lånet, visar hur djup euro-krisen är. En ännu värre katastrof hade dock varit att inte genomföra de kvantitativa lättnaderna. Det hade lett till en arbetslöshet av 30-talsmått.

Utöver de 22270 miljarderna kr i kvantitativa lättnader ökade statsskulderna i euro-länderna mellan 2008 och 2013 med 2486 miljarder euro (25 629 miljarder kr) i löpande priser (från 68,7 % av BNP 2008 till 91,6 % av BNP 2013). Samtliga länder utom ett (Luxemburg) tvingades att bryta mot regeln att statsskulden inte något år får öka mer än 3,0 % av BNP. Ändå har den genomsnittliga arbetslösheten i euro-området inte kommit längre ner än till 9,0 % 2017 jämfört med t.ex. 4,8 % i USA samma år.

… och betala skulderna

Det är först när arbetslösheten har kommit ner i rimliga nivåer, dvs när ekonomin i ett land går för full maskin och arbetslöshetsersättningen har kommit ned till ett minimum, som förutsättningar finns för att betala tillbaka de gigantiska lån som krisen har skapat. 3%-regeln till hinder för ökning av statsskulden i en situation med hög arbetslöshet blir därför ett sätt att skjuta på återhämtnig och återbetalningar. Länderna i framför allt sydeuropa kommer under lång tid ha en hög arbetslöshet, särskilt ungdomsarbetslöshet. Utflyttningen från sydeuropa kommer alltså att fortsätta under överskådlig tid. Färre medborgare kommer att finnas kvar
att bära statsskulderna och bankskulderna. Ett permanent ekonomiskt underlag kommer att finnas kvar för populistpartiernas rekrytering. 3%-regeln måste rivas upp vid hög arbetslöshet. Stora delar av Maastrichtavtalet som utgör regelverket för EMU, där bl.a. 3%-regeln ingår, måste rivas upp för att rädda Europa från sönderfall.

USA är ju en monetär union med dollarn som valuta. Vilka skillnader finns i regleringen av dollarn gentemot regleringen av euron?

Styrräntan för euron beslutas i ECB (den europeiska centralbanken). Härvid tas enbart hänsyn till inflation, inte arbetslöshet. FEDs (USAs centralbanks) regelverk för bestämning av styrräntan för dollarn tar hänsyn till inflation, arbetslöshet, tillväxt och stabilitet.

Styrränta för ECB och FED

Styrräntor (%) (FED=USAs federala centralbank)I figuren har två vertikala tidslinjer lagts in: Den gröna när tillväxten i USA och EMU-området börjar vika och den röda när Lehman-Brothers-banken inte fick stöd från USAs regering (september 2008).

Studera diagrammet ovan. Genast när tillväxten (se tabellen nedan) började vika och flera banker (både europeiska och amerikanska) fick problem med de amerikanska sub-primelånen startade FED en nedtrappning av räntan för att stimulera den amerikanska ekonomin. ECB konstaterade att inflationen låg på 2,2 % åren 2005, 2006, 2007 och ökade till 3,3 % 2008. Detta förklarar varför ECB höjde räntan första halvåret 2008, när alla indikatorer pekade på en lågkonjunktur. ECB inledde först nedtrappningen när Lehman-Brothers-krisen inleddes. Vid detta senare tillfälle hade FED nästan avslutat sin nedtrappning av räntan.

När det gäller den sista punkten i FEDs regelverk finansiell stabilitet påbörjade FED redan i december 2008 att köpa värdepapper, framför allt statsobligationer (se kvantitativa lättnader), för att ytterligare stimulera ekonomin när räntesänkningen inte var tillräcklig. Denna åtgärd vidtog ECB först i januari 2015.

Det är utomordentligt viktigt att en centralbank snabbt reagerar med räntesänkning på indikatorer som pekar på att en högkonjunktur viker. Om inte en räntesänkning räcker får centralbanken aktualisera kvantitativa lättnader. Är centralbanken sent ute ökar arbetslösheten snabbt (se artikeln ECB blundar för arbetslösheten) och tillväxten avtar.

Tillväxt 2006 2007 2008 2009-2016
EMU-19 3,2 % 3,1 % 0,5 % 3,3 %
EU-9 (utanför euron) 3,5 % 3,1 % 0,5 % 10,5 %
USA 2,7 % 1,8 % -0,3 % 12,3 %
Tyskland 3,7 % 3,3 % 3,1 % 9,3 %
Spanien 4,2 % 3,8 % 1,1 % -1,2 %
Portugal 1,6 % 2,5 % 0,2 % -9,0 %
Finland 4,1 % 5,2 % 0,7 % -3,3 %

Källa: Eurostat (Europa), Trading Economics (USA)

Här framgår tydligt att de 19 länderna i euro-området (EMU-19) har betydligt sämre tillväxt efter krisen 2007-2008 (perioden 2009-2016) än de 9 länderna inom EU, men utanför euro-området (EU-9). Det är till och med så att euro-området är den region i världen som haft lägst tillväxt under perioden.

Inom euro-området är tillväxten ojämn. Tyskland har nästan nått upp till EU-9-ländernas tillväxt, medan Spanien och Portugal sackar, för att inte tala om Grekland, som under perioden 2009-2016 hade en tillväxt på -26,2 %.

Finland drabbades tidigt på 2010-talet av att Nokia tappade stor del av sin marknad samtidigt som handeln med Ryssland minskade kraftigt. Landet hade behövt en stimulans med en ytterligare räntesänkning för att öka investeringarna och förbättra konkurrenskraften hos exporten (om landet hade behållit sin valuta Finska mark, som genom räntesänkningen skulle ha minskat i värde, se artikeln Att komma ur en lågkonjunktur).

Om man ser till tillväxten får Tyskland knappt godkänt, medan länderna i större delen av euro-området har negativ tillväxt eller knappt någon tillväxt alls under en lång period (2009-2016). Fördelen med en hög tillväxt är att fler jobb finns och att ekonomin växer ifrån statsskulden.

Trots att det har gått så illa för länderna i euro-området har den europeiska centralbanken (ECB) inte gjort något fel enligt regelverket. När styrräntan bestäms ska ECB enligt Maastricht-avtalet bara se till inflationen. De inom ECB har alltså inte gjort något fel. Och om de ledande hade gjort något fel, hade ingen varit ansvarig och genom en demokratisk process kunnat avsättas! Dessutom finns inga mötesprotokoll att tillgå där ställningstagandet från de olika ledamöterna offentliggörs! (Riksbankens styrelseprotokoll offentliggörs i efterhand.)

Hur ser det ut i USA?

Förutom det nämnda regelverket vid bestämning av räntan finns andra skillnader mot eurons regelverk.

1. Precis som vi i Sverige betalar kommunala utjämningsbidrag mellan kommunerna, bidrar rika stater som t.ex. Minnesota och Connecticut med medel via en fond till fattiga stater som t.ex. West Virginia och Nevada. I euro-området har Tyskland redan förklarat att landet inte vill bidra till andra länders ekonomi.

2. I USA är engelska nationens gemensamma språk. Det gör det lättare att byta jobb mellan olika stater. Det finns också en kultur att flytta dit jobben finns. I euro-området finns höga språkliga, kulturella och yrkesbarriärer mellan länderna.

3. I USA finns gemensamma federala välfärdssystem som Social Security (federal ålderspension), Medicare (federalt bekostad sjukvård för gamla) och vid djupa lågkonjunkturer står den federala staten för huvuddelen av arbeslöshetsförsäkringen. Om Grekland är i kris finns inga välfärdsfonder utan den grekiska regeringen måste finansiera detta samtidigt som landet måste skära ned de statliga utgifterna.

4. USA har också ett elektorsystem som vid presidentval gynnar glesbefolkade stater.

Allt detta gör sammantaget att den amerikanska dollarn fungerar i en hållbar valutaunion.

Kan euron räddas?

Kan euron i framtiden bli en riktig, fungerande valutaunion och inte ett halvdant valutasamarbete? Visserligen strävar ECB att skapa en bankunion, som kommer att medföra att bankräntorna i krisländerna i Sydeuropa kommer att sänkas till i nivå med övriga länder i euro-området. Om man jämför med USA är eurons regelverk för svagt och felriktat. I Europa finns tyvärr inte den kulturella och språkliga sammanhållningen som skulle kunna skapa alla nödvändiga förändringar för en hållbar euro. EU bör i stället se till att valutasamarbetet om euron upplöses på lämpligt sätt och att Maastricht-avtalets regelverk rivs upp! Hur det skulle kunna genomföras kommer att tas upp i en senare artikel här.